Tråk-söndag. Efter att marsvinen fått sina frukost-grönsaker, så sov jag till 12. Allt för att få tiden att gå, men jag skulle inte kunna sova så mycket om jag inte behövde det..... Jag hasar runt i pyjamas och har tråkigt. Jag har sett färdigt första säsongen av "Brothers & Sisters" och den var väldigt bra! Igår började på en bok som verkar vara kanon, "Niceville". Jag skulle vilja ha en liten, ytte-pytte radio här i köket som jag kan lyssna på när jag löser korsord, spelar eller försöker ge mig på att teckna. I brist på radio, så har jag plockat ned några CD som jag lyssnar på i min bärbara. Sedan en tid tillbaka har jag tröttnat på ljudböcker och har heller inte köpt några nya på många månader, men det går ju att lyssna på musik oxå. Duh!

O-fridens.

Jag gick upp klockan 7, gav grisarna frukost, tvättade håret, åt frukost och släppte ut grisarna ur burarna. Den tidiga uppstigningen var med anledning av SATS, men det blev inte av. Jag kände trötthet i heeeela kroppen. En tyngd. Jag lade mig i soffan och läste och sedan sov jag i dryga 2 timmar trots att jag somnade före halv 23 igår. Jag trodde inte att jag var så trött efter Kiruan-trippen, trots allt, men det är nog den tröttheten jag känner nu.... Efter lunchen kände jag mig uttråkad och visste inte hur jag skulle få resten av den här dagen att gå. En promenad, kanske? När jag låg i soffan och sov, så blåste det och regnade, men efter lunchen, så blåste det bara och solen glimtade fram emellan förbiilande moln. 20 plusgrader. Det blev en promenad, men det var inte skönt. Tungt och med ett kompakt motstånd. Jag valde att hasa fram i vad jag kallar normalt tempo och helt utan press. Det var i alla fall bättre än att sitta i soffan. Jag stödhandlade lite på Konsum oxå.

Hur ska jag göra för att bli mindre självkritisk när det gäller mitt tecknande? Hur ska jag få tillbaka lusten att rita?? Nu har det gått så långt att jag får dåligt självförtroende av att tänka på alla som finns där ute och som är så mycket duktigare på att teckna än jag och då låser sig allt! Jag tycker att jag har fastnat och att allt jag gör ser likadant ut. Jag är missnöjd innan jag ens har försökt! Jag vet inte om jag skulle våga gå en kurs just för att jag är så osäker och kritisk; jag är mycket hårdare mot mig själv än mot någon annan.

Nu ska jag duscha och tvätta håret igen för frisyren blev helt förstörd när jag somnade med fuktigt hår och så kan jag ju inte ha det i min ensamhet.   

Fridens.    

Miss Li med "Gotta leave my troubles behind". För er som bryr er om genres, så kallas den för indie.

Fridens.   

..........skriva om idag nu när allt om Kiruna-resan är skrivet? Hmmm..... Jag var uppe vid 7 (igen) och passade på att ge marsvinen frukost och ta min fluxar och sedan sov jag till närmare 11.

Jag har diskat, tittat på "Brothers & Sisters" som är mycket bra, färgat håret, löst lite korsord, spelat på datorn och rensat bland musiken i mobilen.

Igår kom det flera rejäla åskfria åskskurar och idag är det riktigt svalt och skönt. Så pass svalt att det är skönare att fönsterna stängda än öppna. Marsvinen är piggare oxå om än en aning gruffiga.

Fridens.

.......att Kirunas yta är lika stor som Hallands, Blekinges och Skånes ytor  tillsammans? Det ni!

Fridens.    

"Working with fire and steel" med China Crisisi från 1983. Den ska helst avlyssnas på hög volym i en bra ljudanläggning med gott om bas.

Fridens.    

De var lätta att göra och när de var färdiggräddade, så såg de aptitliga ut och de smakade helt ok. Mättande. Jag kommer kanske att baka dem igen, men de är dyra eftersom påsen med Bakerix kostar 69 kr, men det är bra att ha alternativ om suget efter bröd skulle infinna sig. Slutbetyg: hyfsade.

Fridens.    

När jag somnade på fredagen, så var det ljust tack vare midnattssolen och när jag vaknade klockan 7 av att kroppen tyckte att jag hade sovit färdigt, så var det ljust då oxå. Coolt! Min första tanke var "Idag får jag åka hem!!" och sedan studsade jag in i duschen. Vi åt frukost och jag drack min första kopp te på över 2 dygn - en viss abstinens rådde och därför gick det bra med Lipton. Sedan gick vi tillbaka till rummet och packade ihop våra få prylar igen och checkade ut.

Den här lilla parken låg rakt nedanför vårt fönster och i den där fontänen har jag ofta badat som liten. Som lite äldre badade jag bara fötterna och det hände att jag skar mig på bitar från glasflaskor och fick halta med blödande fot till närmaste Konsum för att köpa plåster. Aaahhh....minnen!

De timmar som vi hade tills att flyget hem skulle gå hade vi bestämt att tillbringa med en rundtur bland mina minnesmärken. Först av allt åkte vi upp på Luossavaara ungefär 150 meter högt. Jag glömmer alltid hur högt det faktiskt är och hur blåsigt det är där uppe; man blir utvädrad och fräsch. Pär tog en cache oxå när vi kommit ned igen.

Den här björnstatyn har jag alltid tyckt om - det är ju en nalle, juh! Den står vid Järnvägsparken som är en, för Kiruna, stor park med bra lekprylar för småfolket (det finns mer av den varan nu än när jag var liten). Björnen står framåtlutad och fiskar lax med ena ramen. 

Mina minnesmärken bestod bl.a. av Hermelinsgatan 77 (bakom Sporthallen) där jag levde mina första 22 år. Pappa var med och byggde huset och vi flyttade in samma år som jag föddes, 1965. Fram till dess bodde familjen i ett gammalt trähus på samma tomt, som sedan revs för att göra plats för ett garage med 4 rejäla platser och ett mindre förråd som kallades cykelrummet.

Lägenheten som min familj bodde i bestod av 4 rum och kök och utgörs av fönstret längst upp till höger med balkongen till vänster och ytterligare ett rum. Siffrorna på husväggen är av trä och brunmålade och jag minns när pappa satte upp dem och de sitter där än. Ser ni fönstret högst upp på gaveln? Det är en enrumslägenhet (ganska mysig, med takfönster i kök och badrum) och där bodde min okäre bror ett tag tillsammans med en flickvän.  

Sedan åkte vi runt till Konsum-affären som fortfarande finns kvar om än ombyggd. Nu heter den Coop Nära, då hette den Konsum 7 eller, som vi nonchalant kallade den, Sjuan. En sväng upp till bostadsområdet Terrassen som har en vidunderlig utsikt över bl.a det f.d Jägarregementet. Höghusen vid Bergaskolan dit vi ibland gick för att åka pulka för backen var hiskeligt brant. Campingen som numera ståtar med ett utomhusbad där det förut var en bra pulkbacke. Högalidsskolan och Folkhögsskolan där jag gick en kontorskurs i syfte att hålla arbetslösheten stången. Sedan till nedre delen av sta'n där Parkskolan ligger där jag gick årskurs 7-9 och tvärs över vägen ligger, det jag anser vara, Kirunas stolthet nämligen kyrkan. Den är såååååå vacker och så speciell! Det är inte ofta jag är stolt över att vara från Kiruna, men när kyrkan kommer på tal eller när man talar om hur speciellt Kiruna är jämfört med alla andra städer i hela världen, då känner jag stolthet.

Framröstad som Sveriges vackraste byggnad genom tiderna. Även Stadshuset fick en liknande utnämning 1969.

Klockstapeln.

Interiör Kiruna kyrka.

Doften av tjära och ljuset genom de höga fönsterna.......

Altartavlan som Prins Eugen målade.    

Sankt Göran och draken. 

En av guldstatyettern längs med taket på kyrkan. Vi valde att fotografera Kärleken även om det snarare är Förtvivlan jag känner när jag är Kiruna....

Hjalmar Lundbom, som var med och grundade Kiruna ligger ensam begravd i närheten av kyrkan. Ingenjören som för mer än 100 år sedan insåg att staden skulle komma i farozonen för gruvbrytningen och nu planeras just en flytt av stora delar av staden där bl.a kyrkan och stadshuset ligger.

På stenen står att läsa: åt Hjalmar Lundbom. Mannen av medborgardygd. Människovännen, skönhetsälskaren. Född: 1855  Död: 1926  Till fosterlandets båtnad blottade han bärgets (sic!) skatter och skapade staden. Om det gjordes en epig actionfilm om Kiruna, så skulle herr Lundbom vara den missförstådde hjälten som alla sedan fick be om ursäkt.

Jag gillar att shoppa och de få gånger jag reser, så vill jag alltid köpa med mig något minne. Den här gången blev det en liten mjukisälg som jag har döpt efter en av mina farbröder, Rune.

Ett armband i mjuuuuukt, blåfärgat läder

med utsmyckningar i flätat tenn och med en knapp av renhorn.  

Vid det laget var klockan nästan 12 (flyget skulle gå kvart i 14), så vi styrde Volvon mot en Statoilmack för en sista tankning och sedan mot flygplatsen där Pär tog en sista cache innan vi lämnade tillbaka bilen. Runt om i Kiruna kan man se stora stenripor utplacerade och det står 3 stycken vid flygplatsen.

Finns det någon annan svensk stad där man kan se en parkeringsskylt för hundspann? Tänk vad härligt att anlända med hundspann med 8 Siberian Huskeys som skäller, skuttar och viftar med svansarna!

Bilden från Google.

Vi checkade in vår enda resväska och satte oss att vänta. Flyget var en halv timme försenat, men det gjorde inte mig någonting för jag var på väg hem! Den huvudvärk som hade manifesterat sig redan på Arlanda och som utvecklade sig till en hiskelig spänningshuvudvärk som tabletter inte rådde på, den lättade i och med att jag närmade mig hemresan. Det var hur tydligt som helst! Det stod att restaurangen inte skulle öppna förrän klockan 16 och vi kom dit vid kvart i ett och Pär blev grymt besviken för han hade räknat med att slå ihjäl en del av tiden med hjälp av att fika. Vi satt där och väntade; jag läste. Sedan kunde jag känna att det kom dofter inte helt olikt varmt bröd. "Känner inte du det?" frågade jag Pär, men nix. Efter ytterligare en stund var jag säker på att restaurangen faktiskt hade öppnat, så jag bad Pär att kolla och ni skulle ha sett med vilken spänst i stegen han kom tillbaka och sa att jag skulle skynda mig, så att vi kom först i kön! Jag åt en renklämma (rökt renkött smakar mumma!) och varm choklad gjord på O'boy och inte alls lika stark som den i Narvik.

När planet slutligen landade, så tänkte jag att de aldrig kommer att klara endast en halv timmes försening utan att det skulle bli uppåt en timme i stället, men döm om min förvåning, när vi blev ombordsläppta precis efter att de andra passagerarna hade klivit av! Det luktade en aning instängd skunk, men jag var ju på väg hem. Allt gick fort och till och med flygvärdinnan rabblade säkerhetsanvisningarna i snabbare tempo än vad som är vanligt och sen upp och iväg! Jiihaaaa!

När vi hade landat och hämtat ut vår väska, så började promenaden tillbaka till bilen och det var nog den längsta promenaden under hela den här mini-semestern för den tog säkert en kvart. Bilen stod kvar där vi lämnat den. Oskadad, grön och fin och såååååå mycket bekvämare än Volvon. När vi kört ungefär 3 minuter från Arlanda, så hade vi redan sett fler bilar och människor än vad vi gjorde under hela Kirunavistelsen!

Nu hemma!

Fridens.