Inläggets rubrik är även rubriken på en artikel hos DN.se och den tycker jag om! Äntligen börjar det vända! Jag har inte arbetat på snart 10 år och senaste gången jag sökte nytt arbete var 1990, men redan då tjatades det om social kompetens och redan då ryggade jag för begreppet.

När jag hade läst artikeln hos DN.se, så insåg jag att jag visst är socialt kompetent eftersom det inte är det samma som att vara socialt utåtriktad. "Sociala förmågor eller det som kallas social kompetens handlar om att behärska samspelet med andra människor. Det är inte samma sak som att vara utåtriktad." Det säger Liisa Keltikangas-Järvinen som är professor i psykologi vid Helsingfors universitet.

När jag var yngre dvs. i 20-årsåldern var jag blyg och grymt osäker på mig själv och att umgås med arbetskamrater mer än vad nöden krävde var tufft. Det de såg som naturligt t.ex att gå ut och dansa en fredag kväll var fullkomligt ogenomförbart för mig. När jag blev äldre minskade blygheten och ju äldre jag blev desto säkrare blev jag på vem jag var och vad jag tyckte om. Det är helt enkelt så att jag aldrig har varit intresserad av personalfester eller gemensamma utflykter och jag avskydde verkligen de gånger jag blev beordrad att delta i övernattningar med tiiiiiim-billding. *jag ryser av obehag*  Däremot har jag aldrig haft problem att arbeta ihop med andra eller att arbeta sjävlständigt. Jag har alltid kunnat se vad som behövts göras och sedan gjort det; jag har varit självgående och jag har känt ansvar för mina arbetsuppgifter. Tyvärr, så var det inte det som räknades och när jag började vara sjukskriven oftare och allt längre, så räknades min insats allt mindre för det var enbart frånvaron som märktes. Det fanns de som aldrig var sjuka, men som tog varje tillfälle i akt att fika, att snacka, att luncha länge osv., men de var ju närvarande och det var det enda som räknades. Om min närmaste chef och mina kollegor verkligen hade varit socialt kompetenta, så hade de inte sagt till mig att inte "låta det märkas så mycket" när jag mådde dåligt eftersom det "gjorde att mina kollegor kände sig obekväma". Det är det som är social kompetens: att kunna umgås med alla sorters människor utan att döma.

Fridens.

"Jag har cancer."

"Jag har överlevt cancern. Följ med på min resa!"

"Jag är förälder till en anorektisk dotter."

"Jag har 3 värstingdiagnoser. Läs och kommentera!"

"Läs om mitt liv med ångest och depressioner!"

"Jag är i FAS 3, har adhd och fibromyalgi. Följ min kamp!"

Osv.....

Det är så jag tycker att det ser ut i Bloggplatsens Rampljus numera. Det handlar inte om att göra reklam för sin blog, det handlar om att bräcka alla andra med sitt eget elände. Jag blir smått äcklad av den desperata stämningen. Det är klart att det är roligt att ha läsare och det är extra kul om läsarna är många, men om man lockar läsare med hjälp av olika sorters elände, så sänker man sig till samma nivå som kvällspressen och skvallerblaskorna. Jag har bloggat i 4 år och har sällan fler läsare än 50 per dag. Det har hänt att jag har haft nästan 200 de gånger jag har länkat till en artikel i DN, men det är inte så många som kommenterar. Jag trivs med min stadiga bunt läsare för jag antar att de läser för att de tycker om det jag skriver och jag har lyckats fånga de läsarna innan Rampljuset fanns och utan att fläka ut mitt privata elände till allas beskådan, men så har jag ju ingen som helst tävlingsinstinkt heller. 

Fridens.