Jag är trött.

Jag är irritabel.

Jag känner mig ledsen och gråtfärdig.

Jag känner mig trängd och smått panisk.

Det kliar.

Det är sällskaps-sjukan som kliar.

Mitt behov av regelbunden ensamhet blir inte tillfredsställt.

Pär har fått vara ensam i flera dagar och jag är nästan avundsjuk.

Jag har fått vara ensam i ett par timmar åt gången och det räcker inte!

Känslan av att vilja fly blir allt starkare.

Det tar på krafterna att hålla den i schack.

Därför blir jag trött.

Därför blir jag irritabel.

Därför känner jag panik.

O-fridens.

"Feels like heaven" med Fiction Factory från tidigt 80-tal/mitten av 80-talet.

Fridens.