Innan jag började Förberedelse-kursen, så sa Af-damen att jag kunde avsluta den när jag ville bara jag meddelande henne det. Hennes svar på dagens mäjl var att om min egen läkare dvs. inte BUP-läkaren också anser att kursen inte är bra, så kan jag sluta, men att jag bör fortsätta tills dess. Jag har ingen läkarkontakt än, men jag kommer att avsluta kursen i alla fall. Inkonsekvens från Af:s sida.

Pär har hela tiden tyckt att jag ska fortsätta. "Du har ju inget annat för dig om dagarna, så det kan väl inte skada att gå på kursen." Nu är det ju så att det faktiskt kan vara skadligt och får jag inte vara kräsen med hur jag får tiden att gå bara för att jag inte har något bättre för mig?! Efter BUP-mötet och Överläkarens uttalande om kursen, så var Pär inte längre lika övertygad om att jag skulle fortsätta utan stöttade mig när jag mäjlade Af och FK i onsdags kväll. Idag har han ändrat sig igen och håller med Af-damen om att jag lika gärna kan fortsätta. Inkonsekvens. Jag är besviken.

På BUP-mötet sa jag till Överläkaren att jag känner mig dj-t ensam i det här. Jag vet varför jag mår så här och jag vet vad som kan få mig att må bra, men ingen, ingen, kan hjälpa mig med det.

O-fridens.

Nä, nu är jag färdig med KBT-fanatikern M! Det fungerar inte. Basta!

Vi började vårt samtal med att M frågade hur veckan hade varit och jag svarade att den hade varit tung pga familje-mötet på BUP (jag ville komma till väsentlig-heterna direkt). Jag hann så långt som att jag funderar på el-behandling, men jag hann aldrig framföra Överläkarens åsikt om hennes kurs. Medan jag försökte förklara vad som är skillnaden mellan denna depression och mina vanliga depressioner, så använde jag uttrycket "....att jag helt enkelt inte tycker att det är någon idé att fortsätta..." och då avbröt hon mig, rakt av, genom att luta sig lätt framåt, hålla upp pekfingret och säga: "Det är depressionens röst som talar då!". Om jag inte var så förbannat väluppfostrad, så hade jag sagt åt henne att hålla klaffen om sin förb****** Depressionens Röst innan jag....      Maken till tunnelseende!! Om hon på minsta sätt var mottaglig för vad jag kände, så borde hon ha sett hur uttrycket i mina ögon ändrades till ren och skär ilska.

Jag fick inte alls sagt det jag ville få sagt under det här samtalet. Jag fick definitivt inte det jag behövde av henne nämligen stöd i min situation här och nu. I stället, så styrde hon in samtalet på min bardom, min biologiska familj och kontakten med/förhållandet till den. Jag var kräkfärdig! Jag har analyserat färdigt den biten av mig för länge, länge sedan även om det var med hjälp av dynamsik samtalsterapi utan det minsta inslag av KBT och även om jag inte fick konkreta uppgifter eller verktyg att arbeta med, så hjälpte det mig där och då. Hon hade svårt att hålla inne med hur meningslös hon tycker att den sortens terapi är. (Apa.) Jag lyckades faktiskt förklara en sak under vårt timslånga samtal och det är att den depression som jag nu plågas av har direkt anknytning till FK och Af och hela Samverkans-prylen; det finns alltså en faktor utifrån som gör att jag mår skit. Jag vet oxå vad som skulle få mig att må bra. Det är ytterst sällan fallet med de övriga depressioner som jag har tagit mig igenom, varken vad som har orsakat dem och vad som gör att jag kan ta mig ur desamma. Det är ett faktum som jag tycker argumenterar för att KBT inte är lämpligt för mig i nuläget.

Det finns en terapi-form, som heter "Schematisk terapi" och som M praktiserar och den går ut på att rätta till allt det vi gick miste om som barn. Att helas. Att läka. Det finns ytterst få föräldrar som är perfekta, så till vida att de kan ge sitt barn precis allt det som ett barn behöver under hela dess uppväxt. Att mina inte fixade det har jag redan skrivit om i flera olika inlägg, men just här hade hon en övning som jag gick med på att pröva. Jag fick sitta och blunda och fokusera på min andning. Sedan sa hon åt mig att föreställa mig själv som 7 år (det är från den åldern och framåt som jag har flest minnen) och i mitt barndomshem. Inga problem. Jag minns hur jag såg ut på det året skolfoto     (långt, mittbenat hår och en gul, stickig polotröja - ljuva 70-tal!) och jag hade inga problem med att se lägenheten framför mig. Hon bad mig beskriva lite, så jag mumlade något om att det var på eftermiddagen och att jag hade kommit hem från skolan. Förmodligen var min mamma hemma och förmodligen satt hon i köket och läste någon veckotidning medan hon rökte. När jag var 7 år, så var min mamma 49 år , men såg ut som 60. Jag beskrev en ensamhetskänsla. Då bad M mig se framför mig hur ytterdörren öppnades och att mitt vuxna jag klev in, gick fram till mitt lilla jag och säga: "Jag förstår precis hur det känns. Lilla vän....". Mitt vuxna jag skulle symbolisera den vuxenkontakt som jag upplevde att jag aldrig fick från min utslitna 6-barnsmamma, en brist på förståelse. Till slut gick det inte längre, så jag slog upp ögonen och förklarade att det inte var det där jag behövde. M misstolkade mig och sa bara att "Det är en svår övning.....". Bah!

Vet ni vad hon berättade? Hon har blivit så van vid att människor står i kö för att få gå i behandling hos henne, att hon inte riktigt visste hur hon skulle bemöta mig då jag visade mig så avogt inställd! Som om hon var någon sorts kändis och att jag hade mage att inte vilja bli hjälpt av henne.

Klockan 9 kom den andra kvinnan som skulle delta den här gången, A. Vi blev bara två deltagare även denna gång. Det bästa som M sa idag, var att vi skulle hålla på till endast 10 och efter det skulle hon ha ett enskilt samtal med A. Endast en timme - jäss! Fokus låg ganska mycket på A och hennes erfarenheter så här långt vilket jag inte hade något emot. Sedan började vi prata om sk. tankefällor.

Vi hann gå igenom 3 av dem och jag kände inte igen mig i någon av dem av den anledningen att jag redan lärt mig att arbeta med att inte hamna i dem fällorna bl.a tack vare den dynamiska samtalsterapin. Det fanns 10 fällor och jag känner igen mig i endast 1 av dem nämligen den att jag har förmågan till "katastrof-tänkande" just i samband med att jag riskerar att inte få permanent ersättning.

Alltihop känns som gammal skåpmat för mig; inte mycket nytt.

Det visade sig att A har samma Af-dam som jag och att hon kunde informera om att denna Af-dam inte kommer att bli kvar så länge till. Inte nog med att jag måste gå igenom denna Prövning, jag kan inte ens få ha samma handläggare tiden ut!! Det finns faktiskt en alldeles ny diagnos som har att göra med människor som misshandlas av FK: försäkringskasse-utlöst depression.

Nu ska jag mäjla Af-damen och FK-handläggaren. Igen.

O-fridens.