Alla inlägg under januari 2011

Av Ewa - 24 januari 2011 15:34

Min vägningsdag är måndag. De senaste månaderna har det varit si och så med det. Det har inte känts så viktigt och så ska man ju inte fixera sig vid vad vågen säger heller. Den senaste gången jag vägde mig hade det försvunnit 1,7 kg på ca 1 månad. När jag vägde mig förra måndagen, så hade jag gått upp igen, så den vägningen glömde jag bort.    Idag vägde jag mig och jag har gått ned 1,8 kg jämfört med förra veckan. Snart är jag nere i den vikt som jag startade med hos Viktväktarna för så många år sedan och det innebär att jag har gått ned 6 kg på ungefär 4 månader. Det är bra. Det är riktigt bra och särskilt med tanke på att jag inte har ätit ens i närheten av strikt LKHF! Den senaste veckan har jag ju skärpt till mig avsevärt vilket resulterade i -1,8 kg trots att det är menstider. Kanon!!    Att se sifforna på dagens vikt var naturligtvis roligt, men jag var inte förvånad för jag känner mig avsevärt lättare i hela kroppen och magen försvinner allt mer. Det ska bli väldigt intressant på söndag när jag ska mäta mig igen (jag gjorde det i november den senaste gången). Lite i taget, sakta men bomb-säkert - det gillar jag!


Förra veckan var det första gången som jag upplevde besvär i och med övergången till striktare LKHF. Jag fick en smak av metall i munnen och mådde lite illa. Magen är lite stökig oxå, men jag tror att jag kan få ordning på den med hjälp av vatten och linfrön.


Fridens.

Av Ewa - 24 januari 2011 09:32

.......mig motarbetad. När jag gick hemifrån vaggande som en sköldpadda med träningsryggan på, så var det -2. Just för att det var minusgrader, så tog det ett tag innan jag förstod att det jag kände dunsa mot huvudet med jämna mellanrum var regndroppar. Stora, fläskiga, 1-liter-vatten-per-droppe-droppar. Inte tusan hade jag trott att jag behövde ta med mig paraply när det var minusgrader!!! Det var i alla fall inte halt tack vare den lilla snö som föll för några dagar sedan.


På perrongen.  *ding dång*  Det är för närvarande stopp i tågtrafiken förbi Älvsjö pga en olyckshändelse. Vi beklagar det inträffade.  S  U  C  K. Jag stod kvar en stund och velade: chansa på att det löser sig snabbt eller gå hem. Jag valde att gå därifrån och jag hade knappt börjat gå förrän  *ding dång*  Det är för närvarande stopp i tågtrafiken pga en olyckshändelse. Tågen vänder i Huddinge. Vi återkommer med besked om ersättningstrafik.  Dåså! Hemåt, alltså.


Om jag hade varit tvungen, verkligen tvungen, att komma iväg, så hade jag kunnat stå ut med att åka tåg till Huddinge för att sedan byta till - förmodligen - buss, men idag var jag egentligen inte tvungen och det är precis den här sortens scenario som mitt stress-känsliga jag inte orkar med nu för tiden. Det är förmodligen den här sortens trösklar som Af-psykologen anser att jag bör bekämpa/arbeta bort/slipa ned, så att jag kan fungera som alla andra sk. friska människor, men jag vill inte det! Eftersom jag inte har som mål att ta mig tillbaka ut på arbetsmarknaden och eftersom min stresskänslighet är ett resultat av att ha varit långtids-sjukskriven utan någon som helst hjälp, så tycker jag inte att jag ska behöva börja anpassa mig nu. Så det så!


O-fridens.


PS. Jag gör ett nytt försök med SATS på fredag för tills dess har de väl röjt upp efter olyckshändelsen, eller?

Av Ewa - 23 januari 2011 15:57

......och vad har jag haft för mig idag då? Inte mycket! Igår läste till nästan 1 och somnade sedan som nästan klubbad. Klockan 9 var jag på toaletten. Pär satt i köket och frågade om jag tänkte komma upp. "Nä." svarade jag, lade mig igen och somnade. Jag hade planer på att stiga upp vid 10 för att hinna med en promenad före lunch, men när klockan var 10 hade jag ingen lust att stiga upp. Jag bara låg där tills jag somnade om, men strax efter 12 tvingade jag mig själv ur sängen. 

  


Jag hade taggarna utåt från start och när jag sa till Elin och till Pär att det var en dålig dag när jag var leds på allt och Pär kontrade med att jag borde gå ut eftersom det var jätteskönt ute när han promenerade (medan jag låg i sängen), så bad jag honom hålla klaffen. Det är faktiskt ingen anledning till panik och omedelbara åtgärder bara för att man har en dålig dag då och då och så lade jag till något om att det är för att han är så himla rädd för så'nt som han vill fixa det omedelbums. Taggarna utåt som sagt.....

  


Det verkar som att hostan har gett med sig efter ungefär 4 veckor! Igår när jag städade, så kunde jag yla på till MP3:n som vanligt utan att bryta ihop i en hostattack. Jag kanske hostade ur mig det sista i tisdags? För ovanlighetens skull, så fick jag inte ont i ryggen heller, men i morgon blir det SATS och en nystart av muskelbyggandet. Jag ser fram emot det och har riktig lust att komma iväg, men det ligger faktiskt litet taktik i det oxå. Jag vill kunna säga till Af att jag verkligen tränar regelbundet måndagar och fredagar och att det är nödvändigt för min hälsa och att jag ogärna ruckar på den vanan.

  


Idag var det åter dax att tvätta håret och att försöka komma överens med det utan att behöva en halv burk vax för att det ska ligga som jag vill. När det var nytvättat, så kollade jag noga vad anledningen till det irriterande, motspänstiga spretet var. En virvel. Antingen har jag fått en sprillans ny virvel i håret eller så klippte Rosie fram den förra gången jag var hos henne eller så har mitt hår tröttnat på frisyren och gör revolt. Det resulterade i att jag flyttade benan från höger till vänster sida för att den skulle bli kompis med virveln. Vi får väl se hur det går!

  


När jag gullade med Ellen tidigare idag, så gick mina tankar till Budda som har förlorat 3 marsvin på bara några månader. Fy, vilken otur! Jag har själv gått igenom en sådan period med mina grisar för ett drygt år sedan och det är inte roligt! Känslan av hjälplöshet i kombination med sorg och saknad är svår att hantera..... Det är som jag skrev om Tösen att man inte behöver vara stor för att lämna ett stort tomrum efter sig.

  


Fridens.

Av Ewa - 22 januari 2011 11:00

Idag är det meningen att jag ska städa.

Det behövs.

Motståndet är ovanligt kompakt.

Vad ska jag göra annars hela långa dagen?

I brist på bättre sysselsättning, så städar jag alltså.

Uäää....


Fridens.

Av Ewa - 21 januari 2011 21:41

Upp klockan 8.

2 kokta ägg + apelsinjuice till frukost.

Halka iväg ned till tåget.

Läsa.

Byte till t-bana.

Promenad till Sophiahemmet.

"Varsågod. Kliv på. Hur mår du? Du ser frisk ut."

Lätt stryptag för att känna på sköldkörteln.

320 kr tack.

Till labbet i samma hus.

Stick i armen.

Tack och hejdå!

Tillbaka till t-banan.

Pang! ONT i magen.

Andas, andas, andas.

Kanske att det lättar.

Nej.

Panik!

Centralen.

Upp till den ombyggda centralhallen.

Leta efter toaletterna.

Fanns inga??!

Jo, DÄR!

Tydligare skyltning, tack!!   

10 kr instoppade i spärren.

In i första bästa bås.

Lindring.....

Lättnad.....

Helt klart värt en guldpeng!

20 minuter ungefär.

Hemåt.

Läste på tåget.

Konsum.

Hem.

Elin och Ellen mötte mig i hallen -  .

Lunchdax.

Inte hungrig.

Drickyoughurt, dinkelkex och te.

Filmen "Clueless".

Några avsnitt av "In treatment".

Ont i magen igen.

Vila till middaxdax.

Kyckling.

Disk.

Te och "In treatment".

Filmen "Rika vänner".

Godis, men inte så gott.

Blogga.

Sedan ska jag läsa.

Det var min fredag.


Fridens.    




Av Ewa - 20 januari 2011 20:42

När jag var i tonåren och mådde skit och hade självmordstankar, så brukade jag träna mig själv på att få hjärtat att stanna. Jag låg i sängen och koncentrerade mig på att andas luuuugnt. Djuuuupa......luuuuugna.....aaandetaaaag..... Så pass djupa och lugna att hjärtat till slut skulle stanna upp av sig själv. Önsketänkande förstås för än lever jag. När jag vaknade idag, så var det under protest och jag låg länge och bara blundade; vägrade att erkänna att kroppen hade sovit färdigt trots att jag var kissnödig. Strax efter 8 fick jag erkänna mig besegrad och gick på toaletten, men jag lade mig igen och låg kvar tills jag somnade om.


Torsdag = burstädning och det var en fröjd att få lägga en en STOR hö-bunt och se hur de rusade dit på sina muminben samtidigt som de pratade glatt. Veckans höjdpunkt för mig!    


I morgon ska jag ut och resa. Hela vägen till Sophiahemmet och dr Levaxin.


Fridens.


Den här bilden har jag som bakgrund på min dator.  

Av Ewa - 19 januari 2011 20:43

Jag har varit sjukskriven i 10 år. Det är alltså 10 år sedan jag befann mig ens en halv dag på en arbetsplats med allt som det innebär av stress, sociala krav och buller. Jag är sjukskriven för depressioner och ångest. Sjukdomar som inte är orsakade av stress, sociala krav eller buller, men som blir värre av nämnda faktorer.


Af-psykologen såg min reaktion på buller som enbart negativ och som en direkt bana mot isolering i stil med att har jag väl börjat undvika bullriga miljöer, så kommer jag till slut att begränsa mig själv, hindra mig själv och gå miste om mängder av möjligheter. Jag förstår att han genom sitt arbete har sett denna typen av negativ utveckling ganska ofta. Jag förstår oxå att gränsen mellan sunt avståndstagande och isolering kan vara hårfin. Jag inser även att de flesta människor förmodligen tror att "Det kommer inte att gå så långt för mig.". Samtidigt sade han att jag tänker djupt och brett och det innebär väl att jag, som jag så ofta har sagt, känner mig själv, så därför kan jag med absolut säkerhet påstå att mitt avståndstagande från t.ex buller aldrig kommer att gå så långt att jag isolerar mig. 


Jag tycker att det är fel att man ska vänja sig vid bullriga miljöer som t.ex Stockholms innerstad eller t-banan. Att vänja sig är att acceptera. Att acceptera gör att man inte ifrågasätter. Den miljö som är inne i Stockholm när jag t.ex shoppar är inte sund rent bullermässigt och att jag då är trött både fysiskt och psykiskt när jag kommer hem ser inte jag som ett steg mot osund isolering utan som en frisk reaktion på en sjuk miljö.


Om jag hamnar på en plats för arbetsträning och jag upplever den miljön som bullrig jämfört med vad jag är van vid från att gå ensam hemma och det leder till att jag stressas till depression och ångest, så kommer jag att se det som ett symptom på sjukdomsbilden, men jag kommer aldrig att acceptera att jag ska träna mig själv till att tåla bullriga nivåer. Om det handlade om att jag var allergisk mot pälsdjur, så skulle jag förmodligen inte uppmanas till att utsätta mig för pälsdjur i hopp om att allergin ska bli lindrigare och allra helst försvinna? Varför ska människan hela tiden anpassa sig till vår sjuka miljö i stället för tvärtom? Varför ska jag lära mig uthärda bullriga miljöer, stress och sociala krav? Förmodligen för att det är lättare när människor passar in, när människor inte reagerar negativt eller ifrågasätter.


Jag har ofta, ofta funderat på att ställa mig utanför systemet, att säga nej till både sjukersättning och sjuka krav. Pär och jag har diskuterat det lite löst. Vi skulle klara oss på endast hans inkomst, men det skulle bli snävt och vi skulle inte ha några marginaler. Det är klart att det skulle gå, men vill vi/jag leva under sådana ekonomiska förhållanden? Det är svårt att se de fulla konsekvenserna av att ställa sig utanför och det är ett helvete att ångra sig. Förr eller senare blir man tvungen till självförsörjning.


Jag har faktiskt förståelse för att FK kan se mitt agerande som arbetskygghet och att jag vill fortsätta ett relativt behagligt liv på statens bekostnad. Jag kan faktiskt se det ur den synvinkeln och det är av den anledningen som jag funderar på att ställa mig utanför.


Jag har aldrig sett mig och min sjukdom som en belastning på samhället eftersom jag har varit ute i arbetslivet i flera år och av den anledningen har full rätt att få hjälp nu, att få hjälp utan att bli ifrågasatt. Däremot ser jag mig och min sjukdom som en belastning för min familj. Som det är nu bidrar jag inte med många pengar varje månad och pga diverse krämpor, så sätts min förmåga att dra mitt lass här hemma ned det oxå. Pär har gjort ett nedköp i och med att han gifte sig med mig och det säger jag inte för att ni ska lägga huv'et på sned och tycka synd om mig. Det är rena fakta. Så här långt har jag varit en bra mamma, det vet jag, men från och med nu är jag dj-t orolig för vilka signaler Elin snappar upp. Upplever hon det som att hon har en mamma som är sjuk på riktigt eller upplever hon det som att hon har en mamma som inte vill ändra sin livsstil av ren bekvämlighet? Mina sjukdomar kommer inte att försvinna. Mitt lidande är i proportion till hur sjukdomarna är; toppar och dalar. Det kommer inte att ändras det heller. De är kroniska. Om jag tar livet av mig, så utsätter jag Pär och Elin för något som kan kännas ohanterligt, men som kommer att passera. Jag kommer att slippa mycket lidande. Så länge jag inte kommer att få permanent ersättning, så kommer inget av detta att ha passerat eftersom allt, med jämna mellanrum, kommer att rivas upp och jag ifrågasättas.


JAG VILL INTE

JAG VILL INTE

JAG VILL INTE

 

Låt mig slippa vakna till en ny dag för jag vill inte mer.....

  




Av Ewa - 19 januari 2011 15:57

Jag var trött igår kväll och kröp i säng strax efter 23. Inga som helst problem att somna. Jösses, vad jag har sovit! Och drömt!! Vid 8-tiden stack Elin in huv'et och sa hejdå innan hon gick till en ny dag hos blöjnissarna. Jag somnade om och sov till och från ända tills Elin kom hem igen vid 12. Gårdagen måste har varit riktigt tröttande för annars skulle jag inte ha behövt sova i 12 timmar, men jag tror att det var hostandet som knäckte mig i kombination med en gnutta oro. Kanske även övergången till en striktare LKHF-kost?


Jag har börjat reprisera andra halvan av första säsongen av "In treatment" eftersom den andra säsongen är beställd och kommer i morgon. I princip så är det bara en serie av samtal mellan olika personer. Om det hade rört sig om "vanliga" samtal, så hade den inte varit det minsta intressant, tror jag, men eftersom det handlar om terapeutiska samtal och jag är väldigt intresserad av psykologi, så är serien högintressant. Efter min kort-korta terapi-period hos Af-psykologen, så tycker jag att det är väldigt skönt att bara lyssna på andras terapi-samtal utan att själv sitta i heta stolen!


De där kexen som jag åt på nyårsafton och som jag misstänkte innehöll få kolhydrater är sk. dinkelkex från Göteborgs kex. När jag var på Konsum igår, så letade jag upp den lite-av-varje-förpackning som jag anade att svärisarna hade köpt och den hittade jag. Sedan visade det sig att varje kex-sort även hade en egen förpackning och där kunde jag läsa att varje dinkel-kex innehåller 1,2 g kolhydrater. Som jämförelse kan jag nämna att en Finn Crisp innehåller ca 4 g kolhydrater. Dinkelmjöl är väl ok enligt LKHF, eller? Ett tips till er LKHF-are som vill ha något att knapra på, men som kanske inte orkar baka egna kex då det tar många timmar!


Fridens.    



Presentation


Allvar, svammel och underfundiga fundringar.
5 besvarade frågor

Senaste inläggen

Tidigare år

Kategorier

Arkiv

1 av 3

Kalender

Ti On To Fr
          1 2
3 4 5 6 7 8 9
10 11 12 13 14 15 16
17 18 19 20 21 22 23
24 25 26
27
28 29 30
31
<<< Januari 2011 >>>

Länkar

Anti-spam

Besöksstatistik

Sök i bloggen

RSS

Jag är isbjörns-fadder

Jag är panda-fadder

Jag är tiger-fadder


Skapa flashcards