Det är busenkelt att må bra och bara gliiiida fram.

Det är skit-jobbigt att må dåligt och varje minut är en kamp.

Det är rörigt och förvirrande och ganska tröttande att må både bra och dåligt på samma gång. Så är det för mig nu.  

Jag mår bra tack vare LKHF och att kilona försvinner.

Jag mår dåligt, så fort jag tänker på Af och FK. Katastroftänkandet som Överläkaren på Södertälje psyk rekommenderade mig att sluta med kan jag inte längre hålla stången. Det är drygt 9 månader kvar av min ersättning och jag vet hur fort tiden kan gå. På de här 9 månaderna är det meningen att jag ska gå en "Stödkurs" på 3 månader, hitta en plats att arbetsträna på och dessutom komma underfund med hur mycket jag orkar arbeta OM jag orkar arbeta. Känn ingen press! Jag brukar ha förmågan att skjuta saker ifrån mig tills det är dax att ta itu med dem; jag brukar kunna låta bli att oroa mig för det jag inte kan göra något åt. Den förmågan har jag inte längre. Det är för mycket som står på spel. Min hälsa. Min ekonomi. Min framtid. Min familjs framtid. Jag måste få hjälp!! Jag måste få hjälp med att få FK att inse att det enda alternativet för mig är permanent sjukersättning. Jag måste få hjälp med att få FK att inse att de ska lägga ned sin tid och sina resurser på dem som faktiskt vill tillbaka i arbetslivet, dem som inte har varit borta i mer än 10 år, dem som har behov av att gå till en daglig aktivitet!

Jag vill inte ha det så här!

Jag orkar inte ha det så här!!

Jag tycker inte att jag ska behöva ha det så här!!!