Min vägningsdag är måndag. De senaste månaderna har det varit si och så med det. Det har inte känts så viktigt och så ska man ju inte fixera sig vid vad vågen säger heller. Den senaste gången jag vägde mig hade det försvunnit 1,7 kg på ca 1 månad. När jag vägde mig förra måndagen, så hade jag gått upp igen, så den vägningen glömde jag bort.    Idag vägde jag mig och jag har gått ned 1,8 kg jämfört med förra veckan. Snart är jag nere i den vikt som jag startade med hos Viktväktarna för så många år sedan och det innebär att jag har gått ned 6 kg på ungefär 4 månader. Det är bra. Det är riktigt bra och särskilt med tanke på att jag inte har ätit ens i närheten av strikt LKHF! Den senaste veckan har jag ju skärpt till mig avsevärt vilket resulterade i -1,8 kg trots att det är menstider. Kanon!!    Att se sifforna på dagens vikt var naturligtvis roligt, men jag var inte förvånad för jag känner mig avsevärt lättare i hela kroppen och magen försvinner allt mer. Det ska bli väldigt intressant på söndag när jag ska mäta mig igen (jag gjorde det i november den senaste gången). Lite i taget, sakta men bomb-säkert - det gillar jag!

Förra veckan var det första gången som jag upplevde besvär i och med övergången till striktare LKHF. Jag fick en smak av metall i munnen och mådde lite illa. Magen är lite stökig oxå, men jag tror att jag kan få ordning på den med hjälp av vatten och linfrön.

Fridens.

.......mig motarbetad. När jag gick hemifrån vaggande som en sköldpadda med träningsryggan på, så var det -2. Just för att det var minusgrader, så tog det ett tag innan jag förstod att det jag kände dunsa mot huvudet med jämna mellanrum var regndroppar. Stora, fläskiga, 1-liter-vatten-per-droppe-droppar. Inte tusan hade jag trott att jag behövde ta med mig paraply när det var minusgrader!!! Det var i alla fall inte halt tack vare den lilla snö som föll för några dagar sedan.

På perrongen.  *ding dång*  Det är för närvarande stopp i tågtrafiken förbi Älvsjö pga en olyckshändelse. Vi beklagar det inträffade.  S  U  C  K. Jag stod kvar en stund och velade: chansa på att det löser sig snabbt eller gå hem. Jag valde att gå därifrån och jag hade knappt börjat gå förrän  *ding dång*  Det är för närvarande stopp i tågtrafiken pga en olyckshändelse. Tågen vänder i Huddinge. Vi återkommer med besked om ersättningstrafik.  Dåså! Hemåt, alltså.

Om jag hade varit tvungen, verkligen tvungen, att komma iväg, så hade jag kunnat stå ut med att åka tåg till Huddinge för att sedan byta till - förmodligen - buss, men idag var jag egentligen inte tvungen och det är precis den här sortens scenario som mitt stress-känsliga jag inte orkar med nu för tiden. Det är förmodligen den här sortens trösklar som Af-psykologen anser att jag bör bekämpa/arbeta bort/slipa ned, så att jag kan fungera som alla andra sk. friska människor, men jag vill inte det! Eftersom jag inte har som mål att ta mig tillbaka ut på arbetsmarknaden och eftersom min stresskänslighet är ett resultat av att ha varit långtids-sjukskriven utan någon som helst hjälp, så tycker jag inte att jag ska behöva börja anpassa mig nu. Så det så!

O-fridens.

PS. Jag gör ett nytt försök med SATS på fredag för tills dess har de väl röjt upp efter olyckshändelsen, eller?