Direktlänk till inlägg 19 januari 2011
Jag har varit sjukskriven i 10 år. Det är alltså 10 år sedan jag befann mig ens en halv dag på en arbetsplats med allt som det innebär av stress, sociala krav och buller. Jag är sjukskriven för depressioner och ångest. Sjukdomar som inte är orsakade av stress, sociala krav eller buller, men som blir värre av nämnda faktorer.
Af-psykologen såg min reaktion på buller som enbart negativ och som en direkt bana mot isolering i stil med att har jag väl börjat undvika bullriga miljöer, så kommer jag till slut att begränsa mig själv, hindra mig själv och gå miste om mängder av möjligheter. Jag förstår att han genom sitt arbete har sett denna typen av negativ utveckling ganska ofta. Jag förstår oxå att gränsen mellan sunt avståndstagande och isolering kan vara hårfin. Jag inser även att de flesta människor förmodligen tror att "Det kommer inte att gå så långt för mig.". Samtidigt sade han att jag tänker djupt och brett och det innebär väl att jag, som jag så ofta har sagt, känner mig själv, så därför kan jag med absolut säkerhet påstå att mitt avståndstagande från t.ex buller aldrig kommer att gå så långt att jag isolerar mig.
Jag tycker att det är fel att man ska vänja sig vid bullriga miljöer som t.ex Stockholms innerstad eller t-banan. Att vänja sig är att acceptera. Att acceptera gör att man inte ifrågasätter. Den miljö som är inne i Stockholm när jag t.ex shoppar är inte sund rent bullermässigt och att jag då är trött både fysiskt och psykiskt när jag kommer hem ser inte jag som ett steg mot osund isolering utan som en frisk reaktion på en sjuk miljö.
Om jag hamnar på en plats för arbetsträning och jag upplever den miljön som bullrig jämfört med vad jag är van vid från att gå ensam hemma och det leder till att jag stressas till depression och ångest, så kommer jag att se det som ett symptom på sjukdomsbilden, men jag kommer aldrig att acceptera att jag ska träna mig själv till att tåla bullriga nivåer. Om det handlade om att jag var allergisk mot pälsdjur, så skulle jag förmodligen inte uppmanas till att utsätta mig för pälsdjur i hopp om att allergin ska bli lindrigare och allra helst försvinna? Varför ska människan hela tiden anpassa sig till vår sjuka miljö i stället för tvärtom? Varför ska jag lära mig uthärda bullriga miljöer, stress och sociala krav? Förmodligen för att det är lättare när människor passar in, när människor inte reagerar negativt eller ifrågasätter.
Jag har ofta, ofta funderat på att ställa mig utanför systemet, att säga nej till både sjukersättning och sjuka krav. Pär och jag har diskuterat det lite löst. Vi skulle klara oss på endast hans inkomst, men det skulle bli snävt och vi skulle inte ha några marginaler. Det är klart att det skulle gå, men vill vi/jag leva under sådana ekonomiska förhållanden? Det är svårt att se de fulla konsekvenserna av att ställa sig utanför och det är ett helvete att ångra sig. Förr eller senare blir man tvungen till självförsörjning.
Jag har faktiskt förståelse för att FK kan se mitt agerande som arbetskygghet och att jag vill fortsätta ett relativt behagligt liv på statens bekostnad. Jag kan faktiskt se det ur den synvinkeln och det är av den anledningen som jag funderar på att ställa mig utanför.
Jag har aldrig sett mig och min sjukdom som en belastning på samhället eftersom jag har varit ute i arbetslivet i flera år och av den anledningen har full rätt att få hjälp nu, att få hjälp utan att bli ifrågasatt. Däremot ser jag mig och min sjukdom som en belastning för min familj. Som det är nu bidrar jag inte med många pengar varje månad och pga diverse krämpor, så sätts min förmåga att dra mitt lass här hemma ned det oxå. Pär har gjort ett nedköp i och med att han gifte sig med mig och det säger jag inte för att ni ska lägga huv'et på sned och tycka synd om mig. Det är rena fakta. Så här långt har jag varit en bra mamma, det vet jag, men från och med nu är jag dj-t orolig för vilka signaler Elin snappar upp. Upplever hon det som att hon har en mamma som är sjuk på riktigt eller upplever hon det som att hon har en mamma som inte vill ändra sin livsstil av ren bekvämlighet? Mina sjukdomar kommer inte att försvinna. Mitt lidande är i proportion till hur sjukdomarna är; toppar och dalar. Det kommer inte att ändras det heller. De är kroniska. Om jag tar livet av mig, så utsätter jag Pär och Elin för något som kan kännas ohanterligt, men som kommer att passera. Jag kommer att slippa mycket lidande. Så länge jag inte kommer att få permanent ersättning, så kommer inget av detta att ha passerat eftersom allt, med jämna mellanrum, kommer att rivas upp och jag ifrågasättas.
JAG VILL INTE
JAG VILL INTE
JAG VILL INTE
Låt mig slippa vakna till en ny dag för jag vill inte mer.....
Nu flyttar jag härifrån efter drygt 7 års bloggande. Naturligtvis ska jag fortsätta att blogga, men på en helt egen domän för att verkligen säkerställa äganderätten till mina texter. Jag flyttar hit: http://www.ewasundback.se/. Jag hoppas att ni följ...
"Spiderman" med Toby McGuire och Kirsten Dunst. Det är inte bara tecknade filmer som fungerar när jag vill fly verkligheten. Superhjältar kan rädda mig för 2 timmar i taget. "Spiderman" är 12 år och det är länge sedan jag såg den, men just ikväll var...
Elin störde mig. Pär irriterade mig. Båda gick mig på nerverna på ett sätt som definitivt hade att göra med ångest och sällskapssjuka. När det var 1 timme och 20 minuter kvar innan vi skulle åka till svärisarna för att fira julafton satte jag mig i s...
Föddes och växte upp i Kiruna. Flyttade därifrån när jag var 22 år. Nästan flydde. De sista åren jag bodde där mådde jag oerhört dåligt och det är den känslan som blev mitt bestående minne av stan. Av en slump hittade jag en Kirunagrupp på FB med mån...
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 | 2 | ||||||||
3 | 4 | 5 | 6 | 7 | 8 | 9 | |||
10 | 11 | 12 | 13 | 14 | 15 | 16 | |||
17 | 18 | 19 | 20 | 21 | 22 | 23 | |||
24 | 25 | 26 | 27 |
28 | 29 | 30 | |||
31 | |||||||||
|