Jag har varit sjukskriven i 10 år. Det är alltså 10 år sedan jag befann mig ens en halv dag på en arbetsplats med allt som det innebär av stress, sociala krav och buller. Jag är sjukskriven för depressioner och ångest. Sjukdomar som inte är orsakade av stress, sociala krav eller buller, men som blir värre av nämnda faktorer.

Af-psykologen såg min reaktion på buller som enbart negativ och som en direkt bana mot isolering i stil med att har jag väl börjat undvika bullriga miljöer, så kommer jag till slut att begränsa mig själv, hindra mig själv och gå miste om mängder av möjligheter. Jag förstår att han genom sitt arbete har sett denna typen av negativ utveckling ganska ofta. Jag förstår oxå att gränsen mellan sunt avståndstagande och isolering kan vara hårfin. Jag inser även att de flesta människor förmodligen tror att "Det kommer inte att gå så långt för mig.". Samtidigt sade han att jag tänker djupt och brett och det innebär väl att jag, som jag så ofta har sagt, känner mig själv, så därför kan jag med absolut säkerhet påstå att mitt avståndstagande från t.ex buller aldrig kommer att gå så långt att jag isolerar mig. 

Jag tycker att det är fel att man ska vänja sig vid bullriga miljöer som t.ex Stockholms innerstad eller t-banan. Att vänja sig är att acceptera. Att acceptera gör att man inte ifrågasätter. Den miljö som är inne i Stockholm när jag t.ex shoppar är inte sund rent bullermässigt och att jag då är trött både fysiskt och psykiskt när jag kommer hem ser inte jag som ett steg mot osund isolering utan som en frisk reaktion på en sjuk miljö.

Om jag hamnar på en plats för arbetsträning och jag upplever den miljön som bullrig jämfört med vad jag är van vid från att gå ensam hemma och det leder till att jag stressas till depression och ångest, så kommer jag att se det som ett symptom på sjukdomsbilden, men jag kommer aldrig att acceptera att jag ska träna mig själv till att tåla bullriga nivåer. Om det handlade om att jag var allergisk mot pälsdjur, så skulle jag förmodligen inte uppmanas till att utsätta mig för pälsdjur i hopp om att allergin ska bli lindrigare och allra helst försvinna? Varför ska människan hela tiden anpassa sig till vår sjuka miljö i stället för tvärtom? Varför ska jag lära mig uthärda bullriga miljöer, stress och sociala krav? Förmodligen för att det är lättare när människor passar in, när människor inte reagerar negativt eller ifrågasätter.

Jag har ofta, ofta funderat på att ställa mig utanför systemet, att säga nej till både sjukersättning och sjuka krav. Pär och jag har diskuterat det lite löst. Vi skulle klara oss på endast hans inkomst, men det skulle bli snävt och vi skulle inte ha några marginaler. Det är klart att det skulle gå, men vill vi/jag leva under sådana ekonomiska förhållanden? Det är svårt att se de fulla konsekvenserna av att ställa sig utanför och det är ett helvete att ångra sig. Förr eller senare blir man tvungen till självförsörjning.

Jag har faktiskt förståelse för att FK kan se mitt agerande som arbetskygghet och att jag vill fortsätta ett relativt behagligt liv på statens bekostnad. Jag kan faktiskt se det ur den synvinkeln och det är av den anledningen som jag funderar på att ställa mig utanför.

Jag har aldrig sett mig och min sjukdom som en belastning på samhället eftersom jag har varit ute i arbetslivet i flera år och av den anledningen har full rätt att få hjälp nu, att få hjälp utan att bli ifrågasatt. Däremot ser jag mig och min sjukdom som en belastning för min familj. Som det är nu bidrar jag inte med många pengar varje månad och pga diverse krämpor, så sätts min förmåga att dra mitt lass här hemma ned det oxå. Pär har gjort ett nedköp i och med att han gifte sig med mig och det säger jag inte för att ni ska lägga huv'et på sned och tycka synd om mig. Det är rena fakta. Så här långt har jag varit en bra mamma, det vet jag, men från och med nu är jag dj-t orolig för vilka signaler Elin snappar upp. Upplever hon det som att hon har en mamma som är sjuk på riktigt eller upplever hon det som att hon har en mamma som inte vill ändra sin livsstil av ren bekvämlighet? Mina sjukdomar kommer inte att försvinna. Mitt lidande är i proportion till hur sjukdomarna är; toppar och dalar. Det kommer inte att ändras det heller. De är kroniska. Om jag tar livet av mig, så utsätter jag Pär och Elin för något som kan kännas ohanterligt, men som kommer att passera. Jag kommer att slippa mycket lidande. Så länge jag inte kommer att få permanent ersättning, så kommer inget av detta att ha passerat eftersom allt, med jämna mellanrum, kommer att rivas upp och jag ifrågasättas.

JAG VILL INTE

JAG VILL INTE

JAG VILL INTE

Låt mig slippa vakna till en ny dag för jag vill inte mer.....

Jag var trött igår kväll och kröp i säng strax efter 23. Inga som helst problem att somna. Jösses, vad jag har sovit! Och drömt!! Vid 8-tiden stack Elin in huv'et och sa hejdå innan hon gick till en ny dag hos blöjnissarna. Jag somnade om och sov till och från ända tills Elin kom hem igen vid 12. Gårdagen måste har varit riktigt tröttande för annars skulle jag inte ha behövt sova i 12 timmar, men jag tror att det var hostandet som knäckte mig i kombination med en gnutta oro. Kanske även övergången till en striktare LKHF-kost?

Jag har börjat reprisera andra halvan av första säsongen av "In treatment" eftersom den andra säsongen är beställd och kommer i morgon. I princip så är det bara en serie av samtal mellan olika personer. Om det hade rört sig om "vanliga" samtal, så hade den inte varit det minsta intressant, tror jag, men eftersom det handlar om terapeutiska samtal och jag är väldigt intresserad av psykologi, så är serien högintressant. Efter min kort-korta terapi-period hos Af-psykologen, så tycker jag att det är väldigt skönt att bara lyssna på andras terapi-samtal utan att själv sitta i heta stolen!

De där kexen som jag åt på nyårsafton och som jag misstänkte innehöll få kolhydrater är sk. dinkelkex från Göteborgs kex. När jag var på Konsum igår, så letade jag upp den lite-av-varje-förpackning som jag anade att svärisarna hade köpt och den hittade jag. Sedan visade det sig att varje kex-sort även hade en egen förpackning och där kunde jag läsa att varje dinkel-kex innehåller 1,2 g kolhydrater. Som jämförelse kan jag nämna att en Finn Crisp innehåller ca 4 g kolhydrater. Dinkelmjöl är väl ok enligt LKHF, eller? Ett tips till er LKHF-are som vill ha något att knapra på, men som kanske inte orkar baka egna kex då det tar många timmar!

Fridens.