En av filmerna som jag beställde heter "Det femte elementet" och jag har sett den......5-6 gånger, tror jag. Det är väl en actionfilm om man nu ska kategorisera och egentligen gillar jag inte actionfilmer, men den här har så mycket annat som gör att den har fastnat hos mig. Regissör är Luc Besson. Kostymerna har Jean-Paul Gaultier gjort. Musiken är urskön! På planeten Floston Paradise uppträder divan Plavalaguna. Hon sjunger en aria ur "Mme Butterfly"(?) på sitt speciella sätt. Filmen håller och jag tycker fortfarande att den är kanon!

Fridens.

På väg ned till skomakaren och Konsum, så tog en Glad Herrpensionär kontakt med mig. Det var vid gångvägen ned till tunneln där varje centimeter av staketet, för tillfället, är täckt av valaffischer.

"Jaha" inledde han "har du fått tillräckligt med information inför valet?"

Han viftade vagt med handen mot affischerna.

"Absolut!" svarade jag "Det är lugnt. Jag har vetat länge vad jag ska rösta på."

"Det är faktiskt många som inte vet det. Som inte har någon ideologi."

"Hur svårt kan det vara" frågade jag. "Det är bara att fundera ut vilken sorts samhälle man själv vill ha och utgå från det."

"Precis" svarade den Glade Herrpensionären "men 4 år till med den här regeringen och jag flyr landet!"

Jag instämde.

Sedan mötte en Glad Dampensionär upp och lade beslag på hans uppmärksamhet och jag fortsatte till skomakaren.

Hur svårt är det egentligen? Att sätta sig ned och fundera på vilken sorts samhälle det är man vill leva i och som ens barn ska få växa upp i. När dimman är skingrad, så är det bara att leta reda på vilket parti alternativt block som man passar bäst ihop med. Numera finns dessutom allt på nätet i behändigt format, så hur svårt är det egentligen? Att ta ställning kan känna läskigt, men det är oxå en befriande känsla att våga göra det; att kunna säga det här tror jag på och det står jag för och om någon annan inte tycker likandant, så ok, inga probelm! Som första-gångs-väljare kan jag tänka mig att det inte är lika lätt, men då kan man rösta som sina föräldrar eller tvärtemot föräldrarna om man tycker att deras åsikter är helt uppåt väggarna.

Sverige är en demokrati och vi har allmän rösträtt vilket vi nu är så vana vid att vi tar detta för givet och det är när man börjar ta saker för givna som man blir lat och lathet leder till likgiltighet och likgiltighet är bland det farligaste som finns. Rösträtt är en rättighet, men liksom de flesta rättigheterna medför den även skyldigheter; som svensk medborgare (18 år och uppåt), så tycker jag att man är skyldig att rösta, att säga vad man tycker, att visa att man bryr sig och visa att man vågar ta ställning. Man behöver inte vara speciellt politiskt intresserad eller insatt för att kunna rösta; jag är varken eller, men jag vet hur jag vill att Sverige ska se ut och jag vill inte att Alliansen ska få bestämma i 4 år till och det jag kan göra för att de ska försvinna är att gå och rösta.

För första gången sedan jag fick rösträtt, så kommer jag att rösta på ett litet lokalparti till kommunfullmäktige av den enkla anledningen att de kommer att göra sitt bästa för att det inte ska byggas 10-våningars hus med affärer i vårt gulliga centrum. Annars brukar jag rösta på ett och samma parti över hela linjen, men inte i år. Spännande!

Fridens.

När jag gick iväg för att ta på mig extra strumpor och en flecce-tröja, så blev marsvinen upprörda och började tjattra. Så'nt händer och jag tänkte inte mer på det, men när jag kommer tillbaka till köket, så står 5 av 7 vid matt-kanten och tittar anklagande på mig. "Vad?" frågar jag. Inget svar. Bara blickar. "Är det gröt-dax?" frågar jag. Jag tittar på köksklockan som visar på kvart i gröt. "Ja, men dåså" utbrister jag "då fixar jag gröt direkt!" De tjattrar lite sinsemellan och springer runt i cirklar av glädje över att jag har fattat. Lillan, däremot står på mattan bakom mig och håller stenkoll. De är ena riktiga hjärtevärmare!    

Fridens.

Pär kom iväg till arbetet utan problem.

Elin kom iväg till skolan utan problem pga att hon har matteprov och pga det idiotiska block-schemat, så motsvarar detta enda prov tre vanliga prov.

Jag tog mig ur sängen redan halv 11 och det var med vissa problem.....

Jag är trött idag.

Nu kommer Tröttheten!

I eftermiddag ska jag gå ned till skomakaren och hämta mina kängor samt stöd-handla på Konsum.

Alternativet är att jag går nu för det ska tydligen regna i eftermiddag.....

Nä, jag sitter kvar här tills det är lunchdax och efter det går jag ut!

Det är fredag idag och en orimligt lång helvetesvecka har gått i graven och då räknar jag endast vardagarna.

Må denna vecka aldrig upprepa sig!!

Elin kommer att tillbringa kvällen hos pojkvännen eftersom han - under över alla under - är ensam hemma (annars är de alltid utomhus när de träffas hos honom)!

Jag hoppas på att min stora filmbeställning kommer idag för då kan jag tillbringa kvällen med  F  I  L  M !

*sniff sniff*

Jag måste duscha oxå......    

Egentligen hade jag tänkt att promenera i samband med skohämtningen, men eftersom jag känner av Tröttheten redan idag och eftersom jag vet att den kommer att bli värre och eftersom jag känner till mina begränsningar, så sparar jag benen och orken till i morgondagens affärs-vandring med Elin.

Jag fryser om fötterna! Jag fryser jämt om fötterna nu för tiden och har oftast 2 par strumpor på mig varav det yttre paret består av ett par lurviga strumpor med en broderad Snobben på skaftet. Jag måste ta på mig de nu.

Fridens.    

Plötsligt slog det mig, så som saker plötsligt kan slå en när man inte ens är i närheten av att egentligen tänka på dem: USA lider av hatkärlek till ungdomen!

Det finns hur många filmer och serier som helst där det är high school-ungar eller unga vuxna som är huvudpersonerna därför att man strävar efter att förbli evigt ung och därav den hysteriska utseendefixeringen. Samtidigt så hatar man ungdomen eller är avundsjuk på de som fortfarande är unga eftersom det är den åldersgruppen som konstant råkar ut för galna yxmördare. Hmmm..... Busted!!

Fridens.

Tycker ni, som jag, att jag, från att ha varit självmordbenägen helt plötsligt verkar må toppen igen? Bara så där? Jag är lika frågande själv. Faktum är att jag tycker att det är lite obehagligt......ostadigt, men kanske handlar det inte om mer än att pressen är borta och att jag, precis som Överläkaren igår rådde mig, kastade katastrof-tänkandet över bord.

Jag är inte manisk, men jag slapp vakna med den tunga tröttheten i kroppen eller med ångest-knuten i magen, jag kände mig inte gråtfärdig och jag förbannade heller inte att det blivit en ny dag. Jag har lärt mig att våga njuta av de perioder eller enbart dagar när jag mår bra utan att hela tiden vänta på att allt ska krascha igen. Det har tagit tid, men jag har lärt mig det till slut och det är väl det som kan ge ett något maniskt intryck.

På dörren till Elins rum satt en lapp där hon skrivit att hon hade kraschat och hade gråtit mycket och att hon helt enkelt inte orkade med skolan idag trots att det bara var en lektion med början klockan 13. Hon skrev oxå att hon förstod om vår planerade lördags-shopping blir inställd. Jag öppnade dörren, vid 12-tiden när jag äntligen kommit ur sängen, klev in och satte mig på sängkanten och förklarade att shoppingen inte alls blir inställd för den har inte det minsta med hennes skol-prestationer att göra. Shoppingen är enbart kopplad till att hon och jag behöver det och att FK äntligen har fattat ett beslut, så att all jobbig press är väck. Sedan bad jag henne att släppa ut grisarna eftersom jag hade ont i ryggen av att ha sovit tungt och länge och efter att hon hade pussat lite på marsvinen, så blev hennes humör bättre. Marsvinen har den underbara effekten! Det räcker med att se ett av deras trynen på nära håll och deras poker-fejs-blick för att det ska börja rycka i mugiporna. De är bäst! De är livskvalitét!

Jag har kommit överens med Elin och Pär och att få slippa allt vad disk och tvätt heter för resten av den här veckan (en form av mini-semester för mig), så min enda uppgift idag har varit att städa buren vilket inte är så jobbigt och så får jag ju vara med damerna på bilden ovan.  

Igår frågade Överläkaren om jag hade möjlighet att åka bort ett litet tag bara för att få möjlighet att byta miljö, men jag sa att jag trivs så makalöst bra hemma att det inte skulle ha någon positiv effekt. "I så fall ska du stanna hemma!" svarade hon och jag gör som doktorn säger.    

Fridens.     

PS. Jag läste i SATS-magasinet att de renoverar omklädningsrummen på mitt SATS och jag ringde dit för att höra hur mycket som var kvar innan det var klart och fick svaret att det är några små saker i herrarnas som inte är fixade, men att damernas är klart. Nu blev jag riktigt sugen på att åka dit på måndag; sugen på att träna och nyfiken på renoveringen.    

.....kommer Pär att följa med mig på ett möte med FK där de - hör och häpna! - kommer att dra igång "prövningen" (3-månaders-rehab:n kommer jag hädanefter att kalla för prövningen eftersom det går ut på att de kommer att pröva hur pass sjuk jag är)redan nu i stället för att vänta till ett eventuellt avslag i oktober nästa år. Jag är rätt slut i huv'et efter de senaste månadernas väntan, men min första reaktion - det var Pär som berättade detta när han kom hem i eftermiddags - var, visst, det går bra. Det kan behövas för de Okänsliga Puckona att få se mig när jag mår som sämst för även om det är 3 veckor dit, så har jag inte återhämtat mig tills dess. Inte på långa vägar..... Pär hade sagt till Handläggaren att de får räkna med att han kommer att vara med på samtliga möten. Jag har en närstående som stöttar mig. Jag har någon som ställer upp för mig. Jag har någon som ryter när jag själv har tappat rösten. Vilken tur jag har! Jag älskar dig, Pär! Tack för att du finns!   

Fridens.

Just nu: ingen ångest, bara trötthet och jag kan andas och jag har slutat att gråta. Läkaren idag rådde mig att ändra mitt tänkande kring FK; mitt tänkande att det blir katastrof om jag inte får permanent ersättning. Den tidsbegränsade ersättning som jag till slut beviljades är den sista som jag har rättighet till. När jag ansöker om sjukersättning igen nästa år, så gäller det för mig att övertyga FK om att det är permanent som gäller. Om jag räknar 120 dagar baklänges från och med sista oktober, så hamnar jag i juli månad, men eftersom det är en semestermånad, så säger vi juni vilket innebär att jag ska ha samlat ihop alla nya läkarintyg + ansökan tills dess för att FK ska ha tid på sig att fatta beslut utan att jag står utan inkomst. Taktik, taktik; att jag, som sjuk, ens ska behöva tänka på det här sättet!! Det här gör att jag har ca 7 månader på mig att vila, att inte göra någonting som har med min sjukersättning att göra, att skämma bort mig själv, att återhämta mig, att koncentrera mig på kosten och att komma igång med styrketräningen igen. 7 månader kan gå fort, men jag försöker att inte tänka på det, att inte planera utan att ta endast en dag i taget. Andas, andas, andas!

En fördel finns med att FK har tagit så lång tid på sig, men den fördelen är så liten att den nästan inte räknas och det är att jag nu kommer att få en hel del ersättning retroaktivt f.o.m maj månad; 5 månaders ersättning kommer att betalas ut runt den 20:e. Vi ska naturligtvis täppa till några penga-hål med pengarna, men jag har även lovat Elin en lyx-shopping som får endorfinerna att flöda och jag har gjort en stor beställning hos Discshop och jag kommer att göra en beställning hos AdLibris oxå; filmer respektive böcker är lika nödvändigt för mig som LKHF och promenader - utan dem mår jag uselt.

Över till något helt annat: jag lämnade in mina klack-kängor hos vår skomakare igår innan vi veckohandlade. Det är inget större fel på dem förutom att jag blir blöt runt tårna när det regnar och alla vet ju att det inte behöver vara stora hål för att vatten ska lyckas ta sig in. Han tittade noga på dem och hittade en spricka och sa sedan att han skulle behöva slita loss hela överdelen och limma om den för att det skulle bli tätt. Låter bra, svarade jag. De är färdiga att hämtas på fredag för det facila priset av 140 kr. Jag valde faktiskt att satsa på att laga dem i stället för att köpa nya för jag har haft dem i ca 8 år och det här felet är det enda som har dykt upp. De var ganska dyra när jag köpte dem, knappt 1000 spänn, men det var dem värda! "Man får det man betalar för" som är mitt nya inköps-mantra.

Fridens.