Första mötet på FK:s kontor i Huddinge. Det var Pär, jag och en ovanligt mänsklig Handläggare.

Frågor och svar om hälsa, utbildning, familjesituation mm som skulle utgöra en sk. rehabiliterings-karta. Inga konstigheter.

Jag kommer att delta i FK:s samarbete med Af som går ut på att bedöma min arbetsförmåga. När Handläggaren frågade mig om jag kan tänka mig att det kan leda till något positivt, så svarade jag att "Det kan jag inte." Dels har jag inte förmåga att se längre fram i tiden än till helgen när jag mår så här dåligt och dels har jag varit borta från arbetsmarknaden pga sjukdom i 10 år. Under dessa 10 år har jag knappast blivit friskare, men jag har däremot lärt känna mig själv och vad jag klarar av. Jag försökte att inte låta tjurig eller motvillig eller att jag är arbetsskygg; jag försökte framföra att jag är realistisk. Hon tog mig på allvar.

Hon ställde en, för mig, märklig fråga. Hon frågade om jag någon gång eller fortfarande funderar på hur det skulle ha kunnat bli om min fd. arbetsgivare hade tagit sitt rehab-ansvar och verkligen hjälpt mig? Jag svarade att jag inte längre funderar på det, men sanningen är att jag aldrig har gjort det. Gjort är gjort. Jag försöker lära mig av misstagen och erfarenheterna. Jag lär mig fortfarande att inte älta och jag blir allt bättre på det.

Jag har nu ett val. Jag kan vägra att delta i detta projekt och när det då är dax för mig att ansöka om förlängd sjukersättning, så kommer jag garanterat att nekas det (jag är nu inne på min sista beviljade, tidsbegränsade period) eller, så kan jag delta (och bevisa att jag är för sjuk för arbetsmarknaden) och därmed avsevärt öka mina chanser till permanent ersättning, men alla möjligheter måste vara uttömda eftersom nålsögat har krympt till närapå osynlighet..... Valmöjligheterna är i klass med pest eller kolera, men de finns där. Trots att valmöjligheterna finns, så känner jag mig tvingad. "Det vore hemskt om du gick in i det här med en känsla av tvång...." sa Handläggaren. Förvisso, men känslan finns ändå där.

När projektet väl drar igång, så kommer jag att få en annan handläggare på FK som är specialiserad på att samarbeta med Af i den här sortens ärenden. Jag orkade inte fråga när det kan tänkas ske och Handläggaren avslutade mötet med en FK-klassiker: "Nu är det bara att åka hem och vänta!".    

Den här väntan känns dock annorlunda, så till vida att jag faktiskt kan "lägga mig i soffan och vila" tills det händer något. Jag har inga som helst krav på mig att driva på något; bollen ligger hos FK och Af. Jag inväntar trötthetsvåg numro 2.

Jag åkte dit.

Handläggaren fick se mig när jag mår som sämst.

Jag orkade svara på frågor.

Jag klarade mig från att börja gråta (det sved litet i ögona).

Jag är fruktansvärt trött.

Fridens.

I övermorgon kommer äntligen pengarna från FK!!!

Elin ska få tröst-pengar.

Pär ska få tröst-pengar.

Jag har äntligen beställt en kappa (ylle) från Klingel som jag har suktat efter i några veckor och oroligt kollat att min färg (lila) och storlek (54) fortfarande har funnits i lager.

Kappan till höger, den kortare. Färgen syns på den hängande nr 2 från vänster.

Det känns litet lättare just nu!  *nynnar 'Money makes the world go round, the world go round, the world go round.....' *

Fridens.

PS. Det skriftliga beskedet bör komma med posten idag.

18 år, 2 timmar och 13 minuter sedan Pär och jag vigdes i tornrummet på Stockhoms stadshus. 18 år är satin. Röööööd satin, åff kårse!   

Vi tog bilen till Stockholm och parkerade i Gallerian. Hämtade några recept på apoteket (jag har blivit så himla van vid att beställa mina medikamenter via nätet att jag nästan glömmer att jag kan hämta ut manuellt). Pär köpte en skjorta och ett par fingervantar på KappAhl. Jag köpte en ny väckarklocka hos Clas Ohlson (för några dagar nätter sedan, så svepte jag ned min gamla väckarklocka i golvet, så att själva klockan åkte in under sängen, batteriet åt ett annat håll och batteriluckan åt ett tredje håll och efter det fungerade den inte eftersom visarna hade lossnat.....) som inte har en ringsingnal som väcker även de döda (vilket inte är helt fel för mig eftersom jag sover med proppar, men som är oerhört störande för alla andra) och som har en rolig form och är rööööööd.

Titta!

Sedan fikade vi på Det Skrattretande Dyra Edelweiss; apelsinjuice och ett vaniljhjärta - gott! - och ryggen tyckte det var skönt att få sitta ned en stund. "Varför gör vi inte det här oftare?" frågade Pär. "Ett: du tycker inte om att ta bilen till Stockholm. Två: du tycker det är för dyrt att parkera i Gallerian. Tre: du är inte speciellt intresserad av att gå i affärer." svarade jag. På det första och andra argumentet svarade han att så länge det är på en söndag, så är det helt ok och på det tredje argumentet svarade han att så länge det inte handlar om någon mega-shopping, så är det ok. Dåså, då gör vi väl om det här snart igen! Vi tittade in hos PocketShop oxå och det blev 2 böcker till mig, 2 böcker till Pär och 1 bok till Elin = 5 fina stämplar på mitt bonus-kort. Vilka härliga endorfiner jag fick av att bära hem en PocketShop-lila kasse med böcker!

Väl hemma tog jag några värktabletter för ryggen och gjorde en kanna te och så såg Elin och jag ett par avsnitt av Gilmore Girls. Till middag ska Pär göra en omelett på ägg och grädde, med skinka, champinjoner och riven ost. Om ni inte har provat att göra omelett/äggröra med grädde, så gör det; otroligt krämigt och mättande dvs bra fett!

I morgon: FK i Huddinge klockan 10. Blä!

Satin-fridens.    

Jag har så ONT i nedre delen av ryggen att jag blir tokig!!! Jag förstår egentligen inte varför. Visserligen städade jag igår, men då brukar jag bli trött i ryggen, inte få ont. Vi hade planerat lite bröllopsdagsfirande i Stockholm i morgon, men jag vet inte om ryggen går med på det.....    

O-fridens.

......före 10. Kors i taket! Jag har städat idag och det har varit skönt att ha varit sysselsatt i flera timmar.

Idag firar Elin och hennes prins halvårs-jubileum. Inte dåligt!

På söndag firar Pär och jag 18-årig bröllopsdag och det är inte heller dåligt! Vi har varit tillsammans i 20 år och det är otroligt vad tiden har flugit.

Fridens.    

Jag tog mig ur sängen vid halv 12 och det var bara för att jag var tvungen att gå på toaletten. Då var det ungefär 1,5 timme kvar tills lunch och någon film. 1,5 timme då jag måste se till att hålla tankarna i schack; tankar som förlamar. Elin är hemma med en förkylning, så hon fungerade lite som en distraktion. När lunchen var avklarad (redan vid 14), så var det dax att städa buren, men sedan då? 2,5 timme tills vi skulle äta middag och hur 17 skulle jag få de timmarna att gå utan att löpa amok?? Klockan 15 tog jag 15 Theralen-droppar och sedan gick Elin och jag en promenad. Det var skönt att komma ut även om jag fick ont i ryggen den sista biten. När vi kom hem, så duschade jag och i skrivandes stund är det en halv timme kvar till middagen är klar. Efter middagen blir det te och "Gilmore Girls" och efter det, så ska jag försöka läsa tills jag blir så trött att jag kan sova och förbereda mig på en ny likadan dag...... Det är inte kul att leva just nu. Jag har tappat sugen och lusten fullständigt. Ingenting är roligt. Allt handlar bara om att fly, att slippa undan, att få tiden att gå utan alltför stor plåga. Jag har inte gjort annat än väntat ända sedan maj månad. Väntat och försökt hålla paniken stången. Det är konstigt att tiden kan gå så fort när man inte gör någonting och det är därför det känns så satans tungt att det snart är oktober (3 månader kvar till jul - JAG VILL INTE!) och det känns som om jag inte har tagit vara på sommaren; allt har bara susat förbi i ett töcken. JAG HATAR DET HÄR!! Jag HATAR att det inte finns ett datum när jag vet att jag kommer att må bättre, när jag vet att jag kommer att orka! Om jag visste det, så hade jag kunnat använda tiden fram till dess till att verkligen vila i stället för att bara gå och vänta och vid varje dags slut konstatera att jag har överlevt ännu en dag. Det är det det handlar om: överlevnad. Fy, fan för livet!!

O-fridens.    

Jag blev alldeles nyssens uppringd - på mobilen - av en pojk vid namn Simon från ett företag som heter "Stjärnfotograf". Han undrade om jag var intresserad av att bli upp-piffad, sminkad och proffsigt fotograferad i samband med att de kommer till Södertälje nästa (?) helg? "Nej, det är jag verkligen inte!" svarade jag med eftertryck. Sedan kom jag på att fråga hur han hade fått tag i mitt mobilnummer (som jag sällan lämnar ut). Företaget hade köpt telefonregister från banken! Är det verkligen tillåtet? Det är tusan oxå att man inte kan nixa mobiltelefonen!! Jag är så ointresserad av smink och mode som man bara kan bli; så till den milda grad att jag faktiskt blev förolämpad av hans erbjudande! Jag avskyr den här sortens ytlighet! Jag bad honom att stryka mitt nummer ur registret. Usch!

Fridens.    

.......varför de som arbetar med FK:s utbetalningar har så mycket att göra när så många hela tiden blir utförsäkrade och inte behöver deras utbetalningar?

* jag avskyr verkligen FK! *

O-fridens.