På tåget in till Stockholm satt Elin och jag så att ett par var fullt synligt för oss. De var....kärvänliga. Satt, mer eller mindre, i knät på varann och hånglade nästan oavbrutet. Jag tycker att den sortens kärleksbetygelser hör hemma i det privata. Nej, jag är inte avundsjuk och nej, jag är inte pryd, men det här hör ihop med gårdagens inlägg och gränsdragning. Svensken hånglar offentligt, pratar i sin mobil, så att var och en kan höra på vare sig vi vill eller inte, är med i TV och vänder ut och in på sig själv eller ställer upp på "förnedrings-program", bloggar vitt och brett om sitt liv och har sedan mage att gnälla över att antalet bevaknings-kameror ska öka eller att vissa register samkörs eller att lärare får ta mobilerna ifrån eleverna för att få ro att undervisa. "Nää, så får det inte gå till! Vad händer med den personliga integriteten?!" Svensken hycklar å det grövsta!

Shoppingturen blev ingen höjdare. Inte som jag hade tänkt mig i alla fall. Det blev endast Elin som fick en massa kuligt som nya skor och ny jacka och nya underkläder...... Pär fick en skjorta, många post-it i olika storlekar som han hade beställt och en godis-påse. Han var nöjd. Jag köpte ett par pyjamasbyxor, strumpor och handskar och det är inte vad jag kallar för kuliga prylar. Det blev några nya vanliga dricksglas och enfärgade te-muggar och det lättade upp lite, men det var ju inte till bara mig...... Jag är besviken, trött och har dj-t ont i ryggen. Dessutom visade sig en av filmerna som jag beställde, "Förtrollad", vara så dålig att varken Elin eller jag orkade se färdigt den. "Coraline och spegelns hemlighet" var inte alls så bra som jag hade hoppats, men "The alphabet-killer" hade jag i alla fall inte lust att slänga i papperskorgen. Det som fick mig att bli riktigt, surt besviken var att jag hade hoppats på att hitta lite nya kläder, men när man har storlek 52/54 (det är möjligt att jag skulle kunna ha en eller två storlekar mindre, men jag har aldrig trivts i korskinn om man säger så...) på överkroppen, så är man diskriminerad i klädvärlden. Jag brukade tycka att XLNT hos KappAhl var bra, men numera är det bara stora tygsjok i mörka färger som skriker "SKYLL DIG SJÄLV FÖR ATT DU ÄR FET!!!". Jag undrar oxå varför så många av "plaggen i stora storlekar" har 3/4-ärmar??? Det gör inte att man ser smalare ut direkt utan snarare att plagget är för litet trots att det är storlek 54. Förmodligen är jag extra känslig efter denna helvetesvecka, men jag har aldrig förut varit så nära att ställa mig mitt i affäret och skrika och tjuta av ren frustration. Nä, jag får väl fortsätta i mina gamla mjukiskläder tills jag har gått ned så pass i vikt att jag kan räkna mig till de normala där storlek 44 numera motsvarar L. Fy, fan!

O-fridens.

Jag kan bli så fruktansvärt trött på bloggare ibland! De är så högljudda hela tiden. Är det livsnödvändigt att man måste höras till varje pris? Om bloggaren i stället stod ute på torget och delgav omvärlden sina tankar och åsikter, så skulle bloggaren inte behöva mikrofon eller megafon för bloggaren hörs i alla fall.... Det är STORA bokstäver. Det är idel utropstecken. Det är svordomar. Det är könsord. Provocerande uttryck för att få läsare att reagera. För att få läsare punkt. Det finns inga som helst spärrar eller begränsingar i vilka ämnen som avhandlas; ingenting är längre privat. Det är klart att jag inte måste läsa och det gör jag inte heller. Problemet är att den här bullriga ospärrade attityden finns överallt; film, tidningar, TV, radio och på nätet. Jag blir trött. Jag blir äcklad. Jag blir ledsen. Jag blir orolig eftersom det måste ta stopp någonstans och vad händer då? När det slår över och allt fler börjar tröttna kommer det då att gå åt motsatt håll, så att det blir som på 40- och 50-talet när det fanns tydliga regler för vad man kunde prata om och inte prata om?

Fridens.