.....kommer Pär att följa med mig på ett möte med FK där de - hör och häpna! - kommer att dra igång "prövningen" (3-månaders-rehab:n kommer jag hädanefter att kalla för prövningen eftersom det går ut på att de kommer att pröva hur pass sjuk jag är)redan nu i stället för att vänta till ett eventuellt avslag i oktober nästa år. Jag är rätt slut i huv'et efter de senaste månadernas väntan, men min första reaktion - det var Pär som berättade detta när han kom hem i eftermiddags - var, visst, det går bra. Det kan behövas för de Okänsliga Puckona att få se mig när jag mår som sämst för även om det är 3 veckor dit, så har jag inte återhämtat mig tills dess. Inte på långa vägar..... Pär hade sagt till Handläggaren att de får räkna med att han kommer att vara med på samtliga möten. Jag har en närstående som stöttar mig. Jag har någon som ställer upp för mig. Jag har någon som ryter när jag själv har tappat rösten. Vilken tur jag har! Jag älskar dig, Pär! Tack för att du finns!   

Fridens.

Just nu: ingen ångest, bara trötthet och jag kan andas och jag har slutat att gråta. Läkaren idag rådde mig att ändra mitt tänkande kring FK; mitt tänkande att det blir katastrof om jag inte får permanent ersättning. Den tidsbegränsade ersättning som jag till slut beviljades är den sista som jag har rättighet till. När jag ansöker om sjukersättning igen nästa år, så gäller det för mig att övertyga FK om att det är permanent som gäller. Om jag räknar 120 dagar baklänges från och med sista oktober, så hamnar jag i juli månad, men eftersom det är en semestermånad, så säger vi juni vilket innebär att jag ska ha samlat ihop alla nya läkarintyg + ansökan tills dess för att FK ska ha tid på sig att fatta beslut utan att jag står utan inkomst. Taktik, taktik; att jag, som sjuk, ens ska behöva tänka på det här sättet!! Det här gör att jag har ca 7 månader på mig att vila, att inte göra någonting som har med min sjukersättning att göra, att skämma bort mig själv, att återhämta mig, att koncentrera mig på kosten och att komma igång med styrketräningen igen. 7 månader kan gå fort, men jag försöker att inte tänka på det, att inte planera utan att ta endast en dag i taget. Andas, andas, andas!

En fördel finns med att FK har tagit så lång tid på sig, men den fördelen är så liten att den nästan inte räknas och det är att jag nu kommer att få en hel del ersättning retroaktivt f.o.m maj månad; 5 månaders ersättning kommer att betalas ut runt den 20:e. Vi ska naturligtvis täppa till några penga-hål med pengarna, men jag har även lovat Elin en lyx-shopping som får endorfinerna att flöda och jag har gjort en stor beställning hos Discshop och jag kommer att göra en beställning hos AdLibris oxå; filmer respektive böcker är lika nödvändigt för mig som LKHF och promenader - utan dem mår jag uselt.

Över till något helt annat: jag lämnade in mina klack-kängor hos vår skomakare igår innan vi veckohandlade. Det är inget större fel på dem förutom att jag blir blöt runt tårna när det regnar och alla vet ju att det inte behöver vara stora hål för att vatten ska lyckas ta sig in. Han tittade noga på dem och hittade en spricka och sa sedan att han skulle behöva slita loss hela överdelen och limma om den för att det skulle bli tätt. Låter bra, svarade jag. De är färdiga att hämtas på fredag för det facila priset av 140 kr. Jag valde faktiskt att satsa på att laga dem i stället för att köpa nya för jag har haft dem i ca 8 år och det här felet är det enda som har dykt upp. De var ganska dyra när jag köpte dem, knappt 1000 spänn, men det var dem värda! "Man får det man betalar för" som är mitt nya inköps-mantra.

Fridens.

FK ringde till Pär för att meddela att jag får ersättning t.o.m oktober 2011.

Jag ska öka Cymbalta-dosen från 60 mg/dag till 90 mg i första hand för att dämpa ångesten. Återbesök i november.

O-fridens.