Jag har skrivit om mina föräldrars usla genpool tidigare. I den genpoolen finns bl.a artros/reumtism. Mamma hade, mot slutet, helt förstörda tumleder till följd av artros och jag undrar om inte även mina tumleder är på väg ditåt. De senaste dagarna har jag haft ont i bägge tumlederna, men mest i den högra. Det hjälper med Zon-salva och att vila från dator-musen och pennor. Kanske målar jag fan på väggen. Det är i alla fall inget jag kan förhindra utan bara lindra. Suck.

Fridens.

Den här handen skulle ha kunnat vara min mammas. Ser ni tumleden? Den är helt insjunken; försvunnen. Bilden tog jag från Google.

Klickbar.

DN har en kort artikel om nät-dejting som, trots att den var intetsägande, drog den igång min hjärna tack vare egna erfarenheter. Människan får tydligen ångest till följd av det stora utbudet av partners. Människan klarar tydligen inte av lita på att hon har valt rätt utan fortsätter att leta. Suck. Det är synd om människan. (ironi!) Vad kom först? Hönan eller ägget? Vad började allt med? Att människan ville ha fler partners att välja mellan eller lärde sig människan att vilja ha fler partners att välja mellan när utbudet ökade? Det är inte helt oviktigt anser jag.

Är det inte så att det är skamligt att vara nöjd med det man har? Att man är lat eller rädd om man inte hela tiden strävar efter förändring.

När jag träffade Pär genom SSKF 1990, så fanns inte internet. Det är inte mer än 20 år sedan, men vår tids dator var knappt uppfunnen och  jag såg en annons i en tidning av papper som jag klippte ur och fyllde i och skickade in för att få mer information och den första kontakten togs via telefon (obs! ej mobil). På den tiden när det inte fanns så många förmedlingar att välja på, så fick jag intrycket av att den som sökte hjälp med att hitta en partner på det här sättet var betydligt seriösare än dem ute i krogsvängen. I förmedlingen var det ett överskott av herrar vilket gjorde att det blev för många träffar för mig, men jag fick ingen ångest utan jag tog en paus och började sedan om igen. Det klickade högljutt på Pärs och min första träff den 3 augusti 1990 och jag har sedan dess inte tvivlat över att jag valde rätt. Jag har inte känt något behov av att se om gräset är grönare någon annan stans; mitt gräs är bra precis som det är även om det är brunt, på gränsen till svart, ibland.

Jag tror att människan har tappat tron till sin egen instinkt, sin egen magkänsla. Man måste våga lita på sina val för om man inte kan det, så blir jagandet evigt och stressigt. Vad är det man är ute efter i ett förhållande egentligen? Varför letar man hela tiden efter någon som är perfekt när man själv knappast är perfekt? Man måste fråga sig vad som är rimligt att kräva av en eventuell partner. Ständig romantik och veckosluts-resor utomlands. Bubbelbad med champagne när helst man har lust. En partner med gott om pengar som h*n gärna spenderar på dig. Bara glass och ballonger och ingen varadag. Om man letar efter det, så är det kört från start. Om man däremot letar efter någon som man tycker om att vara med, att prata med, som tycker om en trots de mindre trevliga sidorna, som delar flera intressen med en, men framför allt värderingar. Om man letar efter det och vågar lita på instinkten och magkänslan när Det Känns Rätt, ja, då ökar chanserna avsevärt!

Jag har 2 regler som jag lever efter och de är  "Behandla andra som du själv vill bli behandlad" (kan aldrig bli fel!)  och  "Livet blir så krångligt som du gör det" för det finns mycket i livet man kan påverka och man har alltid, alltid ett val.

Fridens.   

........om det är på begäran som Bloggplatsen nu har gjort det möjligt att ha en sk. frågeruta? Är det alla dessa töntar i Rampljuset som hela tiden tjatar om att man ska ställa frågor till dem i deras frågestunder som har önskat detta? Vill jag fråga en bloggare om något, så gör jag det via kommentarerna. Trams!

Fridens.    

Det är lika ljuvligt varje gång som Rosie klipper bort håret i nacken! Snagg, ljuva snagg! Det blev mycket hår på golvet och nu klarar jag mig till slutet av oktober när det är dax igen och då ska även Elin dit. Oktober känns långt borta, men jag vet nog hur fort tiden kan gå.....

När jag kom till Centralen och innan jag hoppade på t-banan till Rosie, så gick jag in på PocketShopen som ligger där. Jag hade 3 titlar som jag var ute efter, men ingen av dem fanns. Jag hade planerat att betala dessa böcker med kontanter, men det var tur att så inte skedde för på hemvägen upptäckte jag att jag inte hade mitt MedMera-kort med mig (det tog en lång stund för mig att fatta att det verkligen inte låg i börsen och jag letade igenom den flera gånger) och jag hade bl.a Felix Ekologiska Köttbullar (som jag grät över i måndags) på en kort handlingslista. Det var alltså tur att böckerna inte fanns för då hade jag kontanter över. Ibland verkar det vara meningen att det blir som det blir om jag säger så. Jag var i alla fall ytterst konfunderad över det saknade kortet för, även om det låter stöddigt, jag är inte en sådan person att jag tappar bort saker; det händer så himla sällan att det är så gott som aldrig. Efter funderande och tillbaka-spårande, så hittade jag kortet i en av fickorna på jeansjackan. Jag tappar, som sagt var, aldrig bort saker.  *übermallig*    

Fridens.

PS. Just nu läser jag "Hundraåringen som gick ut genom fönstret och försvann" och på tåget såg jag 2 personer till som läste samma bok.