Pär och jag åkte till Kulturhuset för att se Jens Assurs fotoutställning "Hunger". Pär är fotointresserad och jag hängde på, men utställningen var inget att ha. Tycker jag. Konst är relativt och jag kunde inte se något i herr Assurs foton som illustrerade västvärldens ökande konsumtions-hunger. Vissa foton var läckra, det kan jag inte förneka, men jag fick inte ut något av dem. Det fanns en del texter oxå, men efter att ha läst några, så blev jag deprimerad. Den sortens texter är anledningen till att jag inte längre följer med i nyhetsutbudet; för mycket verklighet för mig. Jag orkar inte med tankar på att jorden är på väg att gå under pga människans vanskötsel när jag har tillräckligt svårt att överleva min egen vardag från en dag till en annan.

Vi fikade efteråt, uppe på Kulturhusets tak och pratade en del om utställningens budskap. Vi kom fram till att det finns 2 alternativ för varje människa. Antingen kan man axla hela världens bördor och gå omkring med ångest för att man inte gör tillräckligt eller så kan man inse sina begränsningar och göra det man kan inom sitt lilla område. Jag försöker genom att inte flyga vare sig utomlands eller inrikes, jag åker egentligen inte mycket bil utan mest kommunalt, jag försöker köpa så mycket närodlat/svenskt jag kan (jag kräver inte att jag ska få jordgubbar i mörkaste december som måste flygas hit från andra sidan jordklotet), jag köper så mycket ekologiskt jag kan och har råd med osv. Jag kan säkert göra mer, men jag gör i alla fall något. "Ingen kan göra allt, men alla kan göra något."

Det går att skriva mer om det här, men då får ni leta upp en annan blog för ämnet är alltför tungt för mig.

Fridens.