En kär vän frågade mig varför jag får ångest just nu. Svaret på den frågan är att det inte är just nu, just idag. Jag går igenom det här minst en gång varje dag i varierande styrka och det kommer nog att fortsätta tills jag får besked från FK för jag kopplar ihop ångesten med ovissheten och det faktum att jag inte kan göra något för att påverka. Idag var en av de värre och jag ville försöka förmedla hur ångesten känns.

Dropparna fick effekt efter en knapp timme (jag tog några extra idag) och det kändes som om de vassa taggarna och kanterna slipades ned, rundades av. Sedan blev jag trött, så trött. Jag lade mig i soffan och slumrade i några timmar. Jag åt inte middag eftersom magen var en enda stor knut.

Nu, drygt 6 timmar efter dropparna, så känner jag mig lugn. Jag känner ingen glädje eller hoppfullhet, men jag känner heller ingen panik eller rastlöshet. Det här är inte livskvalitét, det handlar enbart om att överleva från en dag till en annan och att dessutom intala mig själv om att det finns anledning att överleva.

Fy, fan!

O-fridens.

Just nu.

Just här.

Medan jag skriver.

Ångesten river.

Jag kan inte sitta stilla; ena benet är hela tiden i rörelse.

Om jag håller ut händerna, så skakar de lätt.

Känslorna består av en kaotisk röra av leda, trötthet, rastlöshet, gråtlust, skrik-lust, panik, hopplöshet, flyktbehov, nattsvärta.

Betoningen ligger på flyktkänsla och att tårarna trycker på.

Jag brukar ta mina Theralén-droppar runt halv 16, men idag tar jag de tidigare för annars fixar jag inte det här.

Om någon rör mig, så skriker jag.

Om ingen bryr sig om att fråga hur jag mår, så ramlar hopplösheten över mig.

Bry dig, men låt mig vara ifred!!!

Jag vill ut, ut, ut samtidigt som jag bara vill ligga ihopkrupen i fosterställning.

Jag kan inte koncentrera mig!!!!

Hur i helvete ska jag få den här dagen att ta slut????!!!

*några djupa andetag*

Det fungerar inte.

AAAAARRRRRRRRGGGGGGGGGGGGGHHHHHHHHHHHH!!!!!!!!!!!!
!!!!!!

Jag sover bort halva dagarna.

Jag undviker att vara utomhus pga pollen.

Jag fixar inte att läsa.

Jag har ingen bra CD-bok.

Jag har ingen rit-lust.

Jag kommer nog aldrig mer iväg till SATS.

Det är alltför ofta smågrinigt och tjafsigt med Pär.

Elin har varit magsjuk idag.

Jag blir vansinnig av att vänta på FK:s beslut.

Jag får ingen ordning på ätandet.

Jag har inte lust med någonting.

Mat är äckligt.

Jag äter godis fast jag inte är sugen på det.

Uuuäääää......

O-fridens.

Bland det mest tillfredsställande som finns är burstädningen på torsdagarna. Snarare resultatet av städningen. När jag städar nedre buren, så sitter jag på golvet med allt jag behöver inom räckhåll och med burens lösa inredning som staket för att marsvinen inte ska hoppa in i buren innan jag är färdig. (Pär gör inte så och nästan varje söndag, som är hans burstädardag, så hörs det "Nä! Inte hoppa in än - det är inte färdigt!", men jag tror att han väljer att göra så.....) Marsvinen är vanedjur för medan jag städar, så ligger alltid Lillan i tältet och Ester i det stora huset medan de andra trängs runt om. Ibland kommer Lotta eller Humlan för att kolla vad som händer. Tidigare hade jag Nåna som satt alldeles bredvid staketet och mumsade hö tills hon såg att spånet lades in. Då visste hon att det nästan var färdigt och blev lite otåligare; stod på bakbenen och kikade in. Nu för tiden har jag Humlan (samma ras som Nåna) som börjar cirkla otåligt när hon ser att spånet läggs på plats. Sedan lägger jag tillbaka gång-broarna som leder in till buren och då kommer alla tassande. Efter broarna ställer jag in en skål med torrfoder och då är Lillan där för det är hennes favoriträtt. Sist, men inte minst, lägger jag in en stor bunt hö och då dröjer det inte många sekunder innan alla 7 sitter runt den och allt som hörs är deras mumsande. Jag sätter dit burdörren och flaskorna med kallt, fräscht vatten, men det märker de inte för de är i Höhimlen. Det är tillfredsställande att faktiskt kunna se att de uppskattar att det blir rent för deras beteende i stort gör inte att man tror att de uppskattar så'nt.   

Fridens.

Igår eftermiddag var jag trött, varm och irriterad och ögonen sved, så att tårarna rann. Då tog jag en dusch och avslutade med kallt. Sedan drack jag kallt vatten och så kändes det lite bättre. Jag satt mycket i soffan igår. För mycket och på något sätt fel. Att jag hade suttit fel upptäckte jag när jag diskade för då fick jag överdj-t ont i ryggen och nästan kramp i höger sida. Då blev jag gråtfärdig igen. Efter disken blev det te och "Vänner", men vid det laget hade jag så ont att jag inte kunde sitta bekvämt i soffan och ögonen bara kliade och kliade och kliade, så strax före 21 tog jag mina ögon och lade mig för natten i ett mörkt och svalt sovrum. Jag sov hyfsat trots att jag hade ganska ont.

Idag har jag inte lika ont och jag har inte varit längre ut än på balkongen, så jag har inte utsatt mig för så mycket pollen vilket känns i ögonen direkt; de kliar inte alls lika mycket idag.

Det är +22 grader och temperaturen kommer nog att stiga högre än så. På AftonPressens löpsedlar stod att läsa, i förra veckan, om ryss-värmen som är på väg och hur länge den skulle bli här. Det är kanske ryss-värmen som har kommit nu då, eller? Alla fönster + balkondörren är öppna och det är att föredra att torka tvätten ute på balkongen än i torktumlaren. Det är alltså sommar!

Fridens.

"Jag tror, jag tror på sommaren" med Mats Ohlin.

Somnade vid midnatt. Var på toaletten vid 6 och kunde sedan inte somna om. Jag skulle upp klockan 7 för att följa med Elin till specialist-tandläkaren i Södertälje för en ny omgång med tandställning. Det blir ingen tandställning för Elin och för att skriva kortfattat och hoppa över alla diskussioner fram och tillbaka (vi var där 30 minuter och diskuterade mest), så gäller följande. I dagsläget har Elin sk. kant-mot-kant-bett vilket även kan uttryckas som noll millimeter underbett. Tandläkaren tror inte att Elin kommer att växa så mycket mer och det håller jag med om vilket innebär att underbettet förmodligen inte blir värre än det är nu. Under det kommande året ska Elin gå på 4 kontroller hos sin vanliga tandläkare som kommer att mäta underbettet. Om bettet blir sämre och "glipan" vidgar sig upp emot 4 mm, så blir det aktuellt med en tandställning (som kommer att bestå av ett par fästen på utsidan av tänderna + gummisnoddar), men endast om Elin själv vill. Tandläkaren poängterade att eftersom Elin inte har några som helst problem att tugga eller med magen och att underbettet inte är någon utseendemässig faktor, så tycker hon inte att det är nödvändigt att göra något. Det kändes bra med så raka besked och hon var bra att prata med. Rent tidsmässigt, så har Elin gratis specialist-tandvård till och med år 2012 (det år hon fyller 19), men från och med 1 januari 2013, så blir det att betala. Ingen brådska med andra ord.

På väg hem slank vi in på Konsum och köpte ett nybakat grekiskt lantbröd, Livostin allergi-nässpray (129 pix!!!) och Livostin ögondroppar. Sedan drack vi te och åt bröd med mycket smör på. Efter det gick Elin till skolan för att göra ett matte-prov som hon missat tidigare på terminen. Jag har hållt mig inomhus eftersom ögonen är tok-irriterade av all pollen som yr omkring nu när värmen kommer och jag mår faktiskt riktigt dåligt av allergin idag; trött, huvudvärk och grinig. Pär kom hem med middax-kebab och hade lyckats beställa med vitlökssås. Jag avskyr vitlökssåsen!! Jag som var så hungrig..... Tårarna tryckte på.    Jag gnagde runt såsen och det var en kladdigare upplevelse än vanligt.

Det har varit en lååååång dag och inget vidare heller och jag vet inte riktigt vad jag ska göra för att fördriva kvällen eftersom ögonen helst av allt vill plockas ur huv'et och läggas i frysen.

Det kom ett mail från Ellos om att mitt paket nu är på väg till mig. Vilket paket?? Jag har inte beställt nå't! Det visade sig vara en restnoterad blus från den senaste beställningen (i februari?) då allt jag behöll var en tröja. Blusen kommer faktiskt väldigt lägligt!

Fortfarande inget beslut från FK.   

O-fridens.

Livet är bräckligt. Rent intellektuellt vet vi alla att livet är bräckligt, men förstår vi hur bräckligt det är? Från en dag till en annan, från ett ögonblick till ett annat, kan precis allt förändras. Inte bara för personen som drabbas utan även för anhöriga och närstående. Det är oftast när något händer ens närmaste eller någon man känner som reaktionen blir att "Vi måste ta tillvara livet!". En annan reaktion är att inte glömma att tala om för varann hur mycket vi uppskattar/älskar varandra. Att vi egentligen borde göra det varje dag. Att vi egentligen borde ta till vara varje dag, varje minut av varje dag och sluta ta allt för givet.

Hur skulle tillvaron bli om vi verkligen levde enligt de devisen? Tänk om jag skulle tala om för Pär att jag älskar honom varje gång jag såg honom? Jag tror att innebörden skulle urvattnas och att hans reaktion till slut skulle bli "Ja, ja, det är bra.".

Hur skulle tillvaron bli om vi verkligen tog till vara varje minut av varje dag hela tiden? Personligen blir jag stressad av själva tanken!

Jag tror att det är meningen att människan ska fungera så här; att vi, när det krisar, ska vakna upp och inse hur bräckligt livet är, men jag tror inte att det är meningen att vi ska ha det hängande över oss varje minut av varje dag för det orkar ingen med. Jag tror att det är en försvarsmekanism som hindrar oss från det.

Hur skulle du reagera om du fick veta att du har bara en månad kvar att leva? Hur skulle du leva den återstående månaden? Skulle du säga upp dig från arbetet? Skulle du tömma bankkontona och resa? Skulle du passa på att äta allt du i vanliga fall inte tillåter dig själv att äta? Skulle du strunta i att tvätta och städa? Skulle du bara göra så'nt du tycker är roligt? Skulle du hålla din familj nära dig dygnet runt?

Om jag fick veta att jag inte hade mer än en månad kvar, så skulle jag inte leva så annorlunda mot vad jag gör. Det här en typisk grejj som jag funderar på ibland; en typisk fundring! Den enda skillnaden skulle bli vad jag äter för det skulle förmodligen bli mer kolhydrater och mer socker.    Jag skulle stanna kvar här i mitt älskade Rönninge med Pär, Elin och marsvinen. Jag skulle promenera, läsa, se film och blogga. Ingen större skillnad med andra ord.

Om jag faktiskt fick beskedet om jag har bara en månad kvar i detta nu, när jag inte mår något vidare, så skulle jag dessutom bli lättad.

Fridens.