En kär vän frågade mig varför jag får ångest just nu. Svaret på den frågan är att det inte är just nu, just idag. Jag går igenom det här minst en gång varje dag i varierande styrka och det kommer nog att fortsätta tills jag får besked från FK för jag kopplar ihop ångesten med ovissheten och det faktum att jag inte kan göra något för att påverka. Idag var en av de värre och jag ville försöka förmedla hur ångesten känns.

Dropparna fick effekt efter en knapp timme (jag tog några extra idag) och det kändes som om de vassa taggarna och kanterna slipades ned, rundades av. Sedan blev jag trött, så trött. Jag lade mig i soffan och slumrade i några timmar. Jag åt inte middag eftersom magen var en enda stor knut.

Nu, drygt 6 timmar efter dropparna, så känner jag mig lugn. Jag känner ingen glädje eller hoppfullhet, men jag känner heller ingen panik eller rastlöshet. Det här är inte livskvalitét, det handlar enbart om att överleva från en dag till en annan och att dessutom intala mig själv om att det finns anledning att överleva.

Fy, fan!

O-fridens.

Just nu.

Just här.

Medan jag skriver.

Ångesten river.

Jag kan inte sitta stilla; ena benet är hela tiden i rörelse.

Om jag håller ut händerna, så skakar de lätt.

Känslorna består av en kaotisk röra av leda, trötthet, rastlöshet, gråtlust, skrik-lust, panik, hopplöshet, flyktbehov, nattsvärta.

Betoningen ligger på flyktkänsla och att tårarna trycker på.

Jag brukar ta mina Theralén-droppar runt halv 16, men idag tar jag de tidigare för annars fixar jag inte det här.

Om någon rör mig, så skriker jag.

Om ingen bryr sig om att fråga hur jag mår, så ramlar hopplösheten över mig.

Bry dig, men låt mig vara ifred!!!

Jag vill ut, ut, ut samtidigt som jag bara vill ligga ihopkrupen i fosterställning.

Jag kan inte koncentrera mig!!!!

Hur i helvete ska jag få den här dagen att ta slut????!!!

*några djupa andetag*

Det fungerar inte.

AAAAARRRRRRRRGGGGGGGGGGGGGHHHHHHHHHHHH!!!!!!!!!!!!
!!!!!!