Livet är bräckligt. Rent intellektuellt vet vi alla att livet är bräckligt, men förstår vi hur bräckligt det är? Från en dag till en annan, från ett ögonblick till ett annat, kan precis allt förändras. Inte bara för personen som drabbas utan även för anhöriga och närstående. Det är oftast när något händer ens närmaste eller någon man känner som reaktionen blir att "Vi måste ta tillvara livet!". En annan reaktion är att inte glömma att tala om för varann hur mycket vi uppskattar/älskar varandra. Att vi egentligen borde göra det varje dag. Att vi egentligen borde ta till vara varje dag, varje minut av varje dag och sluta ta allt för givet.

Hur skulle tillvaron bli om vi verkligen levde enligt de devisen? Tänk om jag skulle tala om för Pär att jag älskar honom varje gång jag såg honom? Jag tror att innebörden skulle urvattnas och att hans reaktion till slut skulle bli "Ja, ja, det är bra.".

Hur skulle tillvaron bli om vi verkligen tog till vara varje minut av varje dag hela tiden? Personligen blir jag stressad av själva tanken!

Jag tror att det är meningen att människan ska fungera så här; att vi, när det krisar, ska vakna upp och inse hur bräckligt livet är, men jag tror inte att det är meningen att vi ska ha det hängande över oss varje minut av varje dag för det orkar ingen med. Jag tror att det är en försvarsmekanism som hindrar oss från det.

Hur skulle du reagera om du fick veta att du har bara en månad kvar att leva? Hur skulle du leva den återstående månaden? Skulle du säga upp dig från arbetet? Skulle du tömma bankkontona och resa? Skulle du passa på att äta allt du i vanliga fall inte tillåter dig själv att äta? Skulle du strunta i att tvätta och städa? Skulle du bara göra så'nt du tycker är roligt? Skulle du hålla din familj nära dig dygnet runt?

Om jag fick veta att jag inte hade mer än en månad kvar, så skulle jag inte leva så annorlunda mot vad jag gör. Det här en typisk grejj som jag funderar på ibland; en typisk fundring! Den enda skillnaden skulle bli vad jag äter för det skulle förmodligen bli mer kolhydrater och mer socker.    Jag skulle stanna kvar här i mitt älskade Rönninge med Pär, Elin och marsvinen. Jag skulle promenera, läsa, se film och blogga. Ingen större skillnad med andra ord.

Om jag faktiskt fick beskedet om jag har bara en månad kvar i detta nu, när jag inte mår något vidare, så skulle jag dessutom bli lättad.

Fridens.