"Bokälskare vänder e-böcker ryggen" skriver DN idag. Jag kan inte säga att jag är förvånad. Inte ens vi svenskar som annars suger åt oss alla tekniska nymodigheter har nappat på den här kroken. Det skylls på att det saknas ett vettigt skyltfönster; ingen vill köpa en läsplatta för tusentals kronor utan att först känna på den. Jag tror mer på att det är känslan som saknas. När man är en BOK-älskare och älskar att läsa, så innefattar det även KÄNSLAN av att hålla i en bok; papper och trycksvärta helt enkelt. KÄNSLAN av att öppna en sprillans ny och oläst bok...... KÄNSLAN av att läsa en tummad och många gånger läst bok...... KÄNSLAN av att strosa runt i en bokaffär och se alla olika omslag; välja och vraka. Jag går inte längre på bokrean, men ni som gör det: passar e-boken in på en bokrea med alla dessa boktravar som ligger och lockar?

Jag är teknik-fientlig så till vida att jag inte tror på tekniken för teknikens egen skull. Teknik som underlättar vardagen är en annan sak. När det gäller e-böcker, så blir det ÄNNU en pryl som kan gå sönder. ÄNNU en pryl som måste laddas för att fungera. ÄNNU en pryl som kräver attilraljer som sladdar för att kunna laddas.

Att kunna ha många, många boktitlar i en och samma, platta utrymmes-besparande pryl kan väl ha sina fördelar, men tänk att gå miste om den känslan som synen av fullpackade bokyllor ger........ Återigen är det KÄNSLAN som försvinner. Tekniken är känslokall och eftersom jag är en känslomänniska, så säger jag nej tack elektroniska böcker.

Fridens.

Det kändes som om förkylningen var på väg bort (för denna gång) och orken på väg tillbaka, men efter gårdagens promenad, så har jag nästan hostat lungorna ur mig och berget av använda pappersnäsdukar växer igen. Hur är det möjligt? Det känns som om jag aldrig kommer att bli frisk igen!

O-fridens.

"Anoter one bites the dust" med Queen från 1980. Den är bara 30 år.   

Bra att gå till!

Fridens.   

Promenerade 60 minuter.

Ganska hostigt, men skönt.

Fridens.   

Utanför Konsum igår eftermiddag.

Pär och jag skulle veckohandla. Pär kom dit först och var inne i affären när jag kom. Utanför affären vankade två sjaltäckta kvinnor omkring. Båda hade skrivplattor fastklämda under armen.

"Vad vill de nu att jag ska skriva på?" var min första tanke.

Ingen av de närmade sig mig vilket gjorde mig både lättad och förvånad. Så är efteråt har jag mina aningar om att jag såg ganska bister ut eftersom allt var skit. Pär frågade mig om de hade kommit fram till mig. När jag svarade nej, så blev han lite förvånad. De hade i alla fall haffat honom och bett om bidrag. Kvinnorna kom från Iran och behövde pengar till de advokater som skulle hjälpa oskyldigt inspärrade. Pär hade erbjudit sina 40 kr, men då hade de svarat att de ville ha 300 - 1000 kr. När Pär sa att han inte hade mer, så svarade de att han ju kunde ta ut från bankomaten. Fy, f-n vad fräckt!! Pär sa att om han hade haft pengar på kontot, så hade han nog tagit ut och gett dem det, men då surnade jag till för jag tycker att vi, vår familj kommer först och att vi har tillräckligt med djävelskap nu för att slippa få dåligt samvete över oskyldiga fångar på andra sidan klotet!

O-fridens.

Svart humor som ligger obekvämt nära sanningen.

O-fridens.

Pär pratade med det Höga Hönset på FK igår. Då fick han veta att den beräknade handläggningstiden för ett ärende är 120 dagar (4 MÅNADER!). När jag pratade med kundtjänst den första gången i december, så fick jag svaret att om FK fick in min ansökan inklusive handlingar en månad innan min ersätting går ut, så är vi ute i god tid. Visserligen tar inte alla ärenden lika lång tid att reda ut, men deras genomsnittliga handläggningstid gör ju att ingen får besked i tid!

Det Höga Hönset lovade att min handläggare skulle ringa mig idag.

"Jag tror det när jag ser det" svarade jag.

Handläggaren ringde idag!

"Jag tror det för jag ser det!"

Det var förra måndagen som jag mailade henne och hon ringer EFTER att chefen har varit på henne. Ynkligt! Hon sa att hon knappt hade börjat läsa igenom min sjukdomshistoria. Eftersom jag inte har arbetat på 10 år, så förstår jag om det har blivit en bunt..... Jag kommer inte att få permanent ersättning eftersom jag inte har prövats för alla arbetsmarknader (den öppna och den skyddade). OM - och hon betonade OM eftersom hon inte kunde lova något - jag får tidsbegränsad ersättning, så kommer den att sträcka sig över 1,5 år och sedan måste jag ansöka igen.

Jag sa faktiskt inte så mycket under det här samtalet. Det kändes inte som det var någon idé. Jag orkade inte be henne förklara närmare vad vissa saker innebär eftersom jag inte kan ta in den sortens information just nu. Besvikelsen låg som en säck tegelstenar på min rygg och jag kände hur luften gick ur mig och hur jag sjönk ihop mer och mer. Efter en av de längre tystnaderna, så försökte jag förklara för henne vilken stress det skulle innebära för mig att en rehabiliterings-kedja sattes igång. Jag försökte förklara att jag har slutat fungera som det är nu av den stress som en ny ansökan utsätter mig för. Sedan började jag gråta.

Mitt hopp står nu till att vi får en ny regering i höst som ändrar dessa omänskliga regler.

Jag mailade min svärfar och bad honom att prata med handläggaren. Jag behöver all hjälp jag kan få.

Nu är det absolut nattsvart och det pyttelilla hopp jag hade är borta.

"Du ska inte förväxla populärlitteratur med kvalitet."

Det här säger en person i boken jag läser just nu, "Afrodites klinik för motvilliga älskande" av Marika Cobbold-Hjörne.

Hata är ett starkt ord, men den sortens uttalande HATAR jag. Om man är det minsta osäker på sig själv, så kan det vara förödande. Min okäre bror har sagt liknande saker till mig om mitt läsande som satte spår som jag först på senare år har lyckats sudda ut. Jag säger "Läs, bara läs!!". Vad som helst, när som helst. Bara du håller språket levande och utökar ditt ordförråd. LÄS, BARA LÄS!!

Är det något som jag absolut inte kan leva utan, så är det just böcker och att läsa.

Fridens.