"Minnesstunden sker för att hedra minnet av dem som tagit sina liv efter att ha mist sin ersättning från försäkringskassan. Vi tänker också på dem som hamnat i misär och svår oro efter indragning eller hot om indragning av sjukpenning eller sjukersättning. Vi minns också och sörjer vår bild av Sverige som ett välfärdssamhälle, ett samhälle där vi tog hand om varandra. Vi minns vår egen bräcklighet och livets villkor."

Kopierat från RESURS hemsida.

Den 26:e varje månad ordnas minnesstunder med ljuständning runt om i Sverige; både hemma och på offentliga platser.

Fridens.

There is a beauty in letting time do its duty.

Finns med i filmen "The countess" som, delvis, handlar om skräcken för att åldras utseende mässigt.

Jag håller med och gör inget för att dölja vare sig rynkor eller grått hår.

Fridens.

Det tar knäcken på mig att försöka förklara och - av någon anledning - försvara mig och min sjukdom inför FK!

Det tar knäcken på mig ännu mer (om det är möjligt) att behöva förklara och försvara Elin och min sjukdom här hemma!!

Jag vill bara skrika rakt ut - AAAAAAAAAAARRRRRRGGHHHHH!!!!!!!    

Jag slåss med näbbar och klor för Elin de dagar hon inte orkar gå till skolan. De dagar hon är hemma, så har vi båda en liten knut i magen när tiden för att Pär ska komma hem närmar sig. Han är alltid sur när hon har varit hemma. Han tycker att, särskilt sedan hon fick sitt specialschema, så borde hon definitivt inte stanna hemma hela dagar. Det faktum att hon har fått halvtids-schema gör inte att hon automatiskt blir frisk den andra halvan. Orken räcker längre än om hon skulle ha haft vanligt schema, men den har inte ökat. AAAAAARRRRGGGGHHH!!

En annan anledning till att jag alltid ställer mig på Elins sida är att jag inte vill att hon ska hamna i den utsatta situationen då hon har båda föräldrarna emot sig. Hon har befunnit sig i den situationen, men då har det inte varit pga hennes sjukdom.

O-fridens.

....färgar mina kinder.   

Min hjärtegris Ellen fyllde 2 år i fredags och jag missade det!

Det känns inte bra.

Jag erbjöd henne mitt finger att bita i, men hon är för snäll för det.

Hon fick lite färsk vitkål som tröst.

Fridens.

Här äter hon maskrosblad på en bild från förra sommaren.

Mitt enda, jag lovar! Jag är, i själ och hjärta, o-rojalist och vill helst av allt avskaffa kungahuset och på så vis få en hel del pengar över till annat. Dessutom sticker det fruktansvärt i mina ögon att jag betalar skatt på min usla sjukersättning för att bekosta detta satans jippo. Osmakligt!

Igår såg jag att även vår lilla, mysiga Konsum-affär säljer chokladaskarna med Victoria och Daniel på. Det går inte att komma undan! Rent stilmässigt är askarna väldigt fina; det mesta som har kommit ut i souvernirväg till bröllopet är väldigt smakfullt. Själva pralinerna verkar det inte vara något speciellt med.

Nu ska jag inte skriva mer om året bröllop.

Punkt.

Slut.

Fridens.

När klockan var 9 var jag tvungen att gå upp på toaletten, men jag hade vaknat för hastigt och en kvardröjande känsla av en otrevlig dröm och lite yrsel gjorde att jag gick och lade mig igen.

Jag blev kvar i sängen.

Ingen lust att gå upp.

Ingen anledning att gå upp.

Det dåliga samvetet över att marsvinen fick sitta instängda tryckte jag tillbaka.

Meningslöshet.

Hopplöshet.

Närmare halv 13 kom Elin hem.

Hon kom in och frågade om jag ville äta lunch med henne och så drog hon upp rullgardinen.

Hon försvann och jag hörde hur hon lade ut rena handdukar vid marsvinsburen och släppte ut grisarna samt gav dem torrfoder och kligröt.

Sedan kom hon in med min hjärtegris Ellen och meddelade att hon skulle plocka in disken.

När jag förklarade för Elin varför jag fortfarande låg kvar i sängen, så svarade hon bara "Det gör väl inget." och det korta svaret var som bomull för själen.

Det är så jag vill bli behandlad de dagar jag mår som jag gör idag!

Inga spydigheter om att jag inte har fått något gjort.

Inga spydigheter om att jag verkar kunna sova hur mycket som helst.

Inga spydigheter om att grisarna var otåliga om att få komma ut eller inte hade något att äta.

Att hon sedan gjorde alla de små sysslorna som egentligen är mina......

Tack, Elin - det var precis vad jag behövde!   

Fridens.

Efter lunchen fick jag kryp i benen och bestämde mig för att gå ut.

Det åskade.

Fett najs!

Jag tog med mig paraplyet med idén att om jag tar med det så regnar det inte och tvärtom.

Jag hann till den första trappan ned då de första stora dropparna föll och jag han knappt fälla upp paraplyet.

När den andra trappan var avklarad, så började jag bli blöt om fötterna.

När jag hade kommit ned till parkeringen vid stationen, så var jag blöt upp på benen.

Det blev bara en sväng till Konsum.

När jag kom ut från affären, så hade regnet dragit förbi, så jag gick en längre runda hem.

Blöt.

Blött.

Fridens.

Det är pingstafton idag. Visste ni det? Jag höll på att missa det även om dagen i sig inte har någon betydelse för mig. Hänryckningen går mig förbi. Det är svårt att känna hänryckning med FK:s kommande beslut som ett damokles svärd hängande över mig. Det är så det känns även om jag inte kommer att bli utförsäkrad.   

Pär och Elin kommer att åka till svärisarnas bjudning idag. Elin har redan åkt eftersom hon skulle shoppa lite först. Pär ska gå om en liten stund. Det verkar inte vara många hemma över huvud taget, så jag och mina älskade marsvin får det lugnt och skönt. Temperaturen stiger sakta, men säkert, men luften känns betydligt svalare än igår. Det stod i DN om ruskiga åskväder, men det som kom hit var bara lite muller och en lamp-blinkning. Inget regn.

Jag har duschat och ska smörja in mig och klä mig om en stund. Om 2 veckor har jag tid för klippning hos Rosie och det känns varken för tidigt eller för sent. Håret känns inte speciellt långt och det är inte särskilt oregerligt, men jag är dödligt trött på det. Ska jag avboka tiden och låta det växa eller ska jag ta Pärs klippmaskin och raka av allt? 2 ytterligheter.

"Agnes Grey" är bra. Ovanligt roande och lättsam ton och den är lättläst trots att vissa meningar är så långa att det är svårt att komma ihåg början av dem.... Till exempel: "Det fick en rent magisk verkan: orden, avsedda som en artighet togs emot som en smickrande komplimang; ansiktet ljusnade, och från det ögonblicket blev hon så älskvärd och vällvillig som man bara kunde önska - åtminstone verkade det så; och utifrån det jag nu såg av henne och det jag hörde från barnen visste jag att för att vinna hennes innerliga vänskap behövde jag bara säga ett smickrande ord närhelst tillfälle bjöds; men det stred mot mina principer, och när smickret uteblev berövade mig den nyckfulla gamla damen snart åter sin gunst, och gjorde mig troligen i hemlighet stor skada. En mening så lång att den nästan är ett stycke för sig! (Jag har läst ännu längre meningar, men de böckerna fattade jag heller ingenting av.)

Igår kväll grävde jag fram mina akvrell-attiraljer och bredde ut mig över köksbordet. Det blev 3 taskiga alster innan jag gav upp; akvarell är inget för mig. Det är svårt, men det är inte tillräckligt kuligt för att jag verkligen vill lära mig. Nu är akvarell-attiraljerna undanstuvade igen och jag återvänder, som sååååå många gånger förr, till blyerts och till färgpennor. Suck.   

Fridens.