Mitt enda, jag lovar! Jag är, i själ och hjärta, o-rojalist och vill helst av allt avskaffa kungahuset och på så vis få en hel del pengar över till annat. Dessutom sticker det fruktansvärt i mina ögon att jag betalar skatt på min usla sjukersättning för att bekosta detta satans jippo. Osmakligt!

Igår såg jag att även vår lilla, mysiga Konsum-affär säljer chokladaskarna med Victoria och Daniel på. Det går inte att komma undan! Rent stilmässigt är askarna väldigt fina; det mesta som har kommit ut i souvernirväg till bröllopet är väldigt smakfullt. Själva pralinerna verkar det inte vara något speciellt med.

Nu ska jag inte skriva mer om året bröllop.

Punkt.

Slut.

Fridens.

När klockan var 9 var jag tvungen att gå upp på toaletten, men jag hade vaknat för hastigt och en kvardröjande känsla av en otrevlig dröm och lite yrsel gjorde att jag gick och lade mig igen.

Jag blev kvar i sängen.

Ingen lust att gå upp.

Ingen anledning att gå upp.

Det dåliga samvetet över att marsvinen fick sitta instängda tryckte jag tillbaka.

Meningslöshet.

Hopplöshet.

Närmare halv 13 kom Elin hem.

Hon kom in och frågade om jag ville äta lunch med henne och så drog hon upp rullgardinen.

Hon försvann och jag hörde hur hon lade ut rena handdukar vid marsvinsburen och släppte ut grisarna samt gav dem torrfoder och kligröt.

Sedan kom hon in med min hjärtegris Ellen och meddelade att hon skulle plocka in disken.

När jag förklarade för Elin varför jag fortfarande låg kvar i sängen, så svarade hon bara "Det gör väl inget." och det korta svaret var som bomull för själen.

Det är så jag vill bli behandlad de dagar jag mår som jag gör idag!

Inga spydigheter om att jag inte har fått något gjort.

Inga spydigheter om att jag verkar kunna sova hur mycket som helst.

Inga spydigheter om att grisarna var otåliga om att få komma ut eller inte hade något att äta.

Att hon sedan gjorde alla de små sysslorna som egentligen är mina......

Tack, Elin - det var precis vad jag behövde!   

Fridens.