Tjugo över 9 steg jag upp och duschade.

I det läget fanns planer på att åka till Skärholmen med Pär och Elin och äta lunch och kanske shoppa.

Efter duschen släppte jag ut grisarna; snusade i deras päls och pussade på dem.

Tog mina mediciner medan jag kollade bloggen och mailen.

Orkar jag verkligen med Skärholmen?

Jag känner till Resurs och har funderat på att bli medlem utan att egentligen veta varför. När jag har kikat runt hos dem, så har jag mest blivit ännu deppigare av att läsa om alla andra som har det kämpigt, men igår blev jag medlem; det kostar inget och det är kravlöst. Varför reagerar jag tvärtom? Varför blir min reaktion INTE att "jag är inte ensam" utan mer av överväldigande över allt elände. Jag får ingen kraft, ork eller styrka därifrån. Allt känns TYNGRE!

En stilleståndsdag så till vida att jag ofta blir sittande med ofokuserad blick.

Jag orkar nästan inte andas.

Jag sms:ade Pär om att jag inte följer med till Skärholmen. Bara tanken på att vara bland en massa folk i en hård, ekande miljö gör att det kryper i skinnet på mig. Jag känner äckel vid tanken på att sitta ned och äta.

Jag hade glömt hur det var att må så här dåligt!!!

Det är hemskt!

Handlingsförlamning.

Gråt.

Trötthet.

Hur kommer det sig att hjärtat fortsätter att slå när jag inget hellre vill än att det stannade, så att jag fick absolut ro??

O-fridens.