Dax för mörkläggning igen. Jag har missat det fullständigt, men inte för att jag tänker släcka ned. Nixpix. Jag är smått allergisk mot den här sortens jiipon. Tänk mer på hur du sparar energi varje timme, varje dag, hela året i stället för det är DET som ger effekt i längden.

Fridens.

Idag tröttnade jag.

Jag blev så satans tvär-leds att jag var nära att skrika.

Slåss.   

Sedan i måndags, så har jag varit väldigt duktig och hållit mig till LKHF enligt mig dvs. inte renlärigt ÄN, men jag är på väg dit.

Ingen choklad trots enormt sötsug.

Ingen mjölk till maten, bara vatten.

Inget annat bröd än Wasa Fiber Plus med få kolhydrater.

Ordentlig lunch och middag.

Jag har verkligen funderat på alternativ när små-hungern satt in.

Jag har dragit ned på både juicen, Pepsin och sockret i teet.

Under dessa smått kämpiga kost-dagar, så har jag inte fått en enda stöttande kommentar eller glatt tillrop.

I morse lyckades jag inte få i mig någon frukost efter sessionen på toaletten utan drack bara lite juice och lite te och vid halv 13 var jag, helt naturligt, hungrig, men jag kan inte påstå att jag hade lust att äta..... Eftersom det var (och är) lördag, så har jag friare tyglar, så jag tog 2 skivor rost-bröd som jag bredde mycket Bregott på. Jag lade på en skiva basturökt skinka och några skivor prästost. Sedan smackade jag ihop dem och lade i en smörgåsgrill; en sorts varm macka. Den sortens kolhydrater som inte är så aggressiva mot min stackars mage. Medan jag pysslade med detta kom Pär in i köket, kikade på vad jag tänkte äta och säger: "Det där är väl inte LKHF?".

Precis innan jag hann fräsa ifrån, så lade han till "Det är ju förstås lördag.". 

Jag påpekade för honom att han gjorde det IGEN; han säger ingenting medan jag "sköter mig", men öppnar käften, så fort det luktar avvikelse från LKHF-stigen!

"Varför kan du inte stötta mig i det jag försöker göra?" frågade jag.

"Jag har aldrig förstått vad det är du försöker göra." svarade han.

DÄR, precis DÄR gick luften ur mig och jag kände mig så dj-a ensam. Jag får fixa det här själv.

Jag får heja på själv.

Jag får komma med egna uppmuntrande tillrop.

Jag får gratulera mig själv vid eventuell viktnedgång.

Jag kommer att plundra något av våra gemensamma konton för att köpa eventuella belöningar.

Jag får fixa det här själv, helt enkelt.

Ensam är stark.

Eller måste vara det ibland.

Pär lagar maten, ja och han försöker att få in så mycket LKHF som möjligt, ja, men där tar stödet slut. Det är bättre än inget stöd alls, visst, men det räcker inte.

Han går flera distanskurser för att förkovra sig kunskapsmässigt gentemot arbetet och jag tycker att det är bra. Jag stöttar honom i det bl.a genom att lyssna, genom att ge honom tid att arbeta med det hemma, genom att provspela spel och komma med förslag, genom att göra illustrationer. Jag tycker att fördelningen av stöd är sned. Från och med nu blir det inga fler illustrationer.

Jag är besviken.

Jag är leds.

Min mage känns skakig.

Det här är ingen bra lördag.   

Fridens.

Glöm inte att flytta fram visarna 1 timme. FRAMÅT - mot ljusare tider! Igår kväll hörde jag fågelkvitter och insåg först då hur mycket jag har saknat kvällskvittret; det våras, banne mig!   

Fridens.

Pär fibblar med ett spel där jorden invaderas av utomjordingar (aliens) som måste skjutas ned. Till "framsidan" ville han ha en av mina musar som en alien. Så'nt är kul att rita och det tog inte många minuter innan jag hade en tydlig idé i huvudet av en brylling (en kort och knubbig mus) i alien-kostym och så här blev den. Ganska söt om jag får säga det själv.

Fridens.

Färgerna är inte som på originalet. Dräkten är illgrön med mörkt gröna prickar.

Igår kväll hade jag 3 väldigt trevliga timmar när jag satt och läste, läste, läste ("Utan ett ord" av Linwood Barclay) och åt choklad och chips. Jag lade mig halv 2 och drömde sedan mardrömmar om att vi blev invaderade av mina syskon med barn och att min mamma försvann. När jag hade stigit upp vid 10, så dröjde det inte många minuter innan magen gick igång. Jag satt länge på toaletten och jag kräktes. MIN slutsats är att chokladen och chipsen är bovarna i dramat och att min mage faktiskt är kolhydratkänslig. I alla fall för chipsen. Jag törs inte äta våfflor idag. Eller?

Fridens.