Säg att jag faktiskt åker till SATS i morgon.

Säg att jag faktiskt fixar att köra mitt vanliga program.

Säg att jag känner att det gör ont; ondare än innan jag körde igång.

Säg att smärtan är ett tecken på att jag har förvärrat allt.

Säg att jag HAR förvärrat allt och måste vila ytterligare 1 månad.

Skulle det vara värt det?

Bara för att jag är besviken över att jag hade kommit igång så bra och sedan blev "avbruten".

Bara för att jag inte har tålamod.

Bara för att jag inte vill verka klen.

Bara för att det inte ska verka som att jag har fixat en anledning att ligga i soffan.

Näj!

Jag törs inte chansa.

Jag vill inte riskera att kanske förvärra allt för det är det inte värt.

Jag får helt enkelt börja om från början.

Igen.

O-fridens.

Jag är trött i ryggen och har ont. Jag är trött på det här nu! Om jag kommer ur sängen i morgon utan problem, så tänker jag åka till SATS.   

O-fridens.

Vi har fått tillökning igen! Ett fjärde rådjur som inte har några horn eller början till horn och alltså är en hind och som är något mindre än Rut. Jag döpte henne självsvådligt till Rita. De äter av talgbollarna som Pär har tagit loss ur näten och lagt på marken. Ser ni Rågers horn? Han kommer att bli ståtlig!   

Fridens.