Jag uppnådde frikort för sjukvård och sparade 240 kr.

Jag sade ifrån direkt efter läkarbesöket.

Den trevlige taxi-chauffören.

Karins lasagne från Familjen Dafgård.

Det gick lätt att natta grisarna (jag lockade in allihop i nederburen med hjälp av hö och sedan var det bara att plocka in de som skulle upp till överburen. Höhö!)

Fridens.

Pär och Elin skjutsade mig till Södertälje i morse och fortsatte sedan till Öland. De borde vara framme snart. De kommer hem på tisdag och tills dess är jag ensam. Ensam med grisarna. Det är ganska skönt.

Efter det upprörande besöket hos Överläkaren, så åkte jag faktiskt taxi hem.  En bilresa på litet mer än 10 minuter kostade 240 kr, så det är inget som kommer att bli en vana.... Det var Pär som föreslog taxi eftersom min rygg inte godkänner någon längre promenad och SL knappt rullar över huvud taget. Det var en trevlig chaufför som pratade ren svenska med stockholmsklang. Hur mycket jag än försöker minnas, så kan jag inte komma ihåg att jag har åkt taxi någon gång sedan Pär och jag var i London 1992 (de engelska taxi-bilarna är väldigt bekväma).

Jag blev väldigt trött nu på eftermiddagen med spänningar som släpper. Ryggen känns bättre och det är mest svanskotan som är öm nu. Det gjorde inte lika ont när jag promenerade hem från Konsum. Jag ska ta mig i kragen och klara av diverse småplock, så att det blir lite mindre stökigt här hemma och mer trivsamt.

Det hände EN bra sak idag: jag kom upp i frikort och behövde bara betala 80 kr (av 320) hos läkaren. Nu har jag frikort till och med september.

Fridens.

Min blog fyller 3 år idag. Jösses och Hurra!      

Fridens.

För några år sedan hade jag åkt hem direkt efter läkarbesöket och beklagat mig för Pär och sent omsider kanske, kanske kontaktat Patientnämnden. Idag gick jag direkt till receptionen och bad att få prata med någon om det värsta läkarbesöket jag har varit med om.

Jag vaknade med en klump av obehag i magen. Känslan inför läkarbesöket var inte bra. Jag försökte faktiskt att ändra mina tankar kring detta läkarbesök för att på så vis ändra känslan, men det gick inte. Om Husläkaren inte hade berättat om Överläkarens språkproblem, så hade jag kanske varit mer positiv i morse, men samtidigt, så gjorde förhandsinformationen att jag var beredd. Det visade sig vara MYCKET värre än bara knackig svenska. Jag hade svårt att förstå Överläkaren och jag har ingen aning om ifall jag gjorde mig förstådd hos henne. Hon sa att min journal sträckte sig över lång tid och bad mig sedan att "....berätta om mig själv i stora drag.". Jag struntar i hur tjock min journal är; hon ska se till att ha läst igenom den! Som patient ska jag inte behöva rapa upp mitt livs historia varje gång jag ställs inför en ny läkare för det är inte MITT val att aldrig få träffa samma läkare mer än en gång! Jag berättade i VÄLDIGT STORA drag. Hon undrade om inte Af skulle kunna hjälpa mig genom diverse aktiviteter? Här åkte mina taggar ut och jag var nära att ställa mig upp, luta mig över henne och väsa: "Du ändrar INGENTING i jämförelse med det tidigare utlåtandet!", men jag är för väluppfostrad. I stället sa jag att om Af eller FK väljer att dra igång någonting efter att ingenting har gjorts på 10 år, så kommer jag att reagera med ångest och depression pga stress. Vilken nytta gör det? Vi gick igenom mina mediciner efter en utskriven lista som hon hade och när vi kom fram till Mollipect och jag sa att jag använde den endast i höstas mot hosta, så sa hon att jag måste se till att Husläkaren stryker den medicinen från listan. Vad har hon med det att göra? Det värsta var att hon bad mig att sitta med och diktera för henne vad hon skulle skriva i läkarutlåtandet!!! Hon motiverade det med att hon inte hade hittat det tidigare utlåtandet från 2008 samt att vi ju hade träffats endast en gång. Egentligen skulle jag ha rest mig där och då och sagt att nu f-n får det vara nog! I stället gav jag förslag på hur hon skulle skriva, men hon var inte nöjd med det för det var inte tillräckligt mycket. Herregud.....

Efter en sammanlagd halv timmes plåga kunde jag gå och jag gick direkt till receptionen för att få prata med någon. Jag var gråtfärdig. Jag fick prata med en sköterska som var som balsam efter den hackiga Överläkaren. Tårarna rann medan jag förklarade hur utsatt jag kände mig: den där människan har ansvaret för om jag kommer att få fortsatt sjukersättning eller inte. Sköterskan sa att de var medvetna om problemet och när jag berättade att Överläkaren hade bett mig att diktera, så tappade hon hakan. Faktiskt. Hon rekommenderade mig att kontakta patientnämnden och det gjorde jag direkt jag kom hem. Mannen som jag fick prata med var inte heller svenskfödd, men hans brytning var försumbar. Jag ska fylla i ett formulär från deras sida som jag sedan ska posta till dem och sedan för de ärendet vidare. De strävar efter ett yttrande från ansvarig på Södertälje Psykiatriska öppenvårdsenhet.

Jag har bara känt mig kränkt efter ett läkarbesök en gång tidigare *, men inte som idag! När jag läser igenom det jag har skrivit, så tycker jag inte att jag lyckas få fram känslan av frustration och hopplöshet som förbistringarna i kommunikationen gav mig. När jag satt bredvid Överläkaren medan hon fyllde i formuläret på datorn, så lade jag märke till en patientjournal som låg på skrivbordet. På journalen satt en handskriven lapp och jag kunde tydligt läsa patientens namn, personnummer, telefonnummer och ärende. Om jag hade vetat att MIN journal låg framme till allmänt beskådande..... Jag tog faktiskt med detta i min anmälan till Patientnämnden.

* jag gick i samtalsterapi på Södertälje psykiatriska öppenvårdsmottagning och upptäckte att terapeuten satt och nästan sov medan jag vände ut och in på mig. Terapeuten hade dessutom svårt att från ett möte till ett annat minnas sådana saker som ATT jag var gift, ATT jag hade barn mm. Den gången skrev jag till överläkaren på Södertälje sjukhus som kontaktade mig via telefon och sedan fick jag en ny terapeut.

O-fridens.