Det är en märklig känsla när marken försvinner under en. Bokstavligt försvinner. När man halkar så pass att båda fötterna lättar från Moder Jord. Det handlar om ett ögonblick som inte ens är en sekund långt, men som rymmer en STOR förvåning som snabbt övergår i panik när man inser att det innebär att man kommer att landa. På ett eller annat sätt. Det här kortkorta ögonblicket fick jag vara med om idag. Jag gick ned för ute-trappan för att hämta posten iklädd jacka och vanliga Scholl-tofflor. När jag var nästan nere, så försvann marken under fötterna. Jag landade på svanskotan och hela nedre delen av ryggen och gled nedför de sista trappstegen medan jag skrek "Aj, aj, AJ!". Det blev ingen större skada annat än att jag kunde ta mig upp för egen maskin, men jag kommer att ha rejält ont i morgon..... Jag har ont redan nu.

Fridens.

Jag vaknade med ONT i halsen; en klump som sitter i vägen när jag ska svälja. Dessutom såg jag att det snöade igen (det snöar fortfarande), så efter ett toalettbesök kröp jag ned i sängen igen eftersom dagens tänkta promenad blev insnöad. Jag bara låg där och tittade på snöflingorna som bara föll och föll. Ibland föll de i sidled när det blåste till. Isch! Förlamande depression. Bara tanken på att jag måste släppa ut grisarna och att jag boooorde duscha gjorde att jag fick lust att gråta. Det är inte en frisk reaktion. Efter ett tag kom jag på att jag spelade in en drygt 2 timmar lång spansk film om familjen Borgia, "Los Borgias" som jag ju skulle kunna se medan jag drack te. Jag satte på TV:n och DVD:n för att se att filmen verkligen blev inspelad och sedan släppte jag ut marsvinen medan tevattnet kokade.

När jag kom tillbaka till vardagsrummet med tebrickan och slog mig ned i Mitt Soffhörn med kuddar och filt och strumpklädda fötter, så hade precis "Min stora kärlek" börjat på en av filmkanalerna. Jag känner till den filmen utan att ha sett mer än korta glimtar, men jag har egentligen aldrig velat se den, men nu blev jag sittande och såg hela. Det är en film med Jack Black och Gwyneth Paltrow som handlar om en man som får sitt ytliga synsätt ändrat utan att han är medveten om det. Den är förmodligen avsedd att vara en komedi med ett budskap, men jag tycker inte att resultatet är lyckat. Efter att ha fått sitt synsätt ändrat, så ser han alla "mindre attraktiva" kvinnor OCH män som stereotypa skönheter. Han blir kär i en väldigt fet kvinna, men han ser henne som lång och smal. Han säger hela tiden till henne att hon inte alls är fet vilket hon reagerar på som att han förlöjligar henne. Det hade varit bättre om han hade kunnat erkänna att hon var fet, men att hon likafullt var vacker. Stripigt hår, stora tänder, utsående öron, glasögon, dålig hy och så fetma var de typer av "mindre attraktiva" egenskaper som representerades.

Egentligen hade han inte fått sitt synsätt ändrat, tycker jag. Han såg fortfarande det han ville se. Det är kanske svårare än man tror att förmedla budskapet om att skönheten finns i betraktarens öga eller att riktig skönhet inte sitter på ytan. Jag tror oxå att det ska till ett annat land än det ytlighetsfixerade USA för att göra den här sortens film om den inte ska bli plump.

"Los Borgias" får jag se en annan gång.

Fridens.

Centerpartiet vill införa en prestationsbonus för skolor. Det står att läsa i DN idag. Det är att börja i galen ände! Hur ska elever och lärare kunna prestera bättre när de saknar verktygen? Vad ska man med en prestationsbonus till om man går ut 9:an utan att kunna läsa eller skriva? Se över lärarutbildningen i stället. Dagens lärare har inte de grundläggande kunskaperna för att lära eleverna att läsa eller att skriva. Utan en stabil grund fungerar ingenting!

Fridens.