Nu kommer kylan igen. Molntäcket har spruckit och solen strålar. Det är nästan +1 grad. På blaskornas löpsedlar varnas för extremkyla ned mot -35. Här i Stockholmstrakten?? Jä, rajt! Fast några minusgrader och tjockt med frost tackar jag inte nej till förstås.

En tung promenad på 65 minuter. Ingen energi i kroppen. Ingen stuns i stegen. Det var skönt att komma hemifrån i alla fall. Pär har sin lediga fredag och Elin slutar tidigt och jag är omvänt sällskapssjuk. Jag sa att jag inte ville ha sällskap på promenaden eftersom jag inte orkar prata. I början av promenaden hamnade jag i ett vägskäl med 3 grenar: hem igen, höger som jag tänkt från början, men som jag nu började ångra eller rakt fram. Jag gick rakt fram och bara ett par minuter senare möter jag en hund som är ute och rastar sin äldre matte (jag har mött det här paret förut). Hunden var koppelfri och stannade till när den fick syn på mig. Jag stannade oxå och sa "Hej, du." Då gick svansen igång och vi möttes halvvägs i ett ömsesidigt glatt möte! Matte bad om ursäkt för de smutsiga tass-avtrycken på jackan, men jag sa att "...det GÖÖÖÖR inget!" och det menar jag. Smutsiga tassavtryck är värda att bevara! Det var tur att jag fick gosa med hunden för promenaden bidrog inte med några endorfiner.

Jag var in på Konsum och stödhandlade och köpte en bukett tröst-rosor till mig själv. De första tulpanerna hade kommit, men 69 kr buketten är för dyrt för mig trots att jag älskar tulpaner. Priset sjunker i januari och då..... Affären hade stora plakat med texten "Lördagens demonstration hindrar inte oss från att ha öppet till 21". Det är dax igen för den sk. Salemmarschen. Den har blivit så regelbunden att den numera finns i Wikipedia.

Fridens.

Jag måste sluta äta godis varje dag med start idag.

Då får jag en känsla av att jag har kontroll.

Fridens.

PS. Behöver jag ens säga att det inte blev SATS idag? Var tusan skulle jag få DEN orken ifrån?!

Jag duschade.

Jag gjorde lagad mat till lunch som jag visserligen inte åt allt av, men ändå.

Jag har städat marsvinsburen.

Tvätten kan ligga till i morgon.

Middax-disken får nå'n annan ta hand om.

Nu orkar inte jag mer.

"Trettondagsafton" kom med posten, så ikväll blir det åtminstone 2 timmar och 25 minuter av lycka.

Titta in hos Elin, vettja'! Hon har lagt ut en 4 minuter lång film av Lotta på upptäcksfärd. Den förtjänar en Oscar!

Fridens.

Jag mår dåligt.

Jag mår VÄLDIGT dåligt.

Jag är trött och tung i kroppen.

Jag märker att jag ofta blir sittande och det enda som fungerar är andningen.

Blicken är ofokuserad.

Det känns som jag befinner mig i en bubbla; avskärmad, men synlig.

Alla ljud hörs på långt avstånd.

Initiativförmågan är puts väck.

Jag har uppgifter att utföra idag, men jag vet inte om jag klarar det och att tvinga mig själv till aktivitet för att må bättre fungerar inte i det här läget.

Varken Elin eller Pär kommer hem förrän efter 16, men jag orkar ändå inte prata.

Jag befinner mig i en situation där jag inte kan påverka eller kontrollera. Jag kan fylla i FK:s blankett, så noga jag kan och jag kan bifoga ett läkarutlåtande, men sedan......... Endast oviss väntan på att människor som aldrig träffat mig och därför inte känner mig ska bestämma om jag ÄR sjuk eller inte.

O-fridens.

År 2000 blev jag långtidssjukskriven för första gången pga en handskada som jag fått via arbetet. Redan innan denna sjukskrivningsperiod, så hade jag hög sjukfrånvaro pga depressioner och ångest + föräldrarledighet.

Från långtidssjukskrivningens start lyfte min arbetsgivare inte ett finger för att underlätta för mig att komma tillbaka trots att det redan då var arbetsgivarens ansvar att sköta rehabilitering. Medan jag var kvar på arbetet och bad om hjälp för att underlätta, så fick jag bara till svar att mina medarbetare då skulle få mer att göra dvs. jag var osolidarisk + att mina sk. medarbetare var besvärade av att veta att jag led av depressioner och att JAG borde underlätta för DEM.

2005 bestämde jag mig för att säga upp min anställning. Under de 5 åren hade INGEN från min arbetsplats kontaktat mig över huvud taget. Vid ett möte där vi diskuterade min uppsägning, så var vi eniga om att det heller inte fanns andra arbetsuppgifter som skulle kunna passa mig pga handen och depressionerna.

I nuläget har jag alltså inte arbetat på drygt 9 år. Jag hade en hög sjukfrånvaro redan innan jag blev sjukskriven. Jag är över 40 och har ingen utbildning högre än gymnasial. Jag är numera oerhört känslig för stress och pga handskadan kan jag inte sitta längre stunder vid datorn eller lyfta alltför tunga saker. Vilken arbetsgivare känner sig lockad av att anställa mig? Jag ber dig inte om att tycka synd om mig utan vill bara påtala kalla fakta. När jag blir utförsäkrad, så finns inga rimliga alternativ för mig.

O-fridens.

Jag har länge avskytt FK. Nu har jag kommit på att det inte är någon idé. De som arbetar på FK följer bara direktiven från högre ort dvs. regeringen. Nu avskyr jag den sittande regeringen. Det har jag gjort sedan de kom till makten för drygt 3 år sedan, men ännu mer nu när deras sjuka inställning till oss som inte orkar lika mycket verkligen har kommit fram i dagsljuset. Jag hoppas och ber att de skäms. Jag hoppas och ber att de inte kan sova om nätterna. Jag hoppas och ber att de tänker tanken att även DE kan bli sjuka och orkeslösa.

Jag önskar att jag hade TVÅ röster i nästa val för att försäkra mig om att vi får en ny regering!

När det gällder de anställda på FK, så har alla de en fri vilja. De MÅSTE inte följa order och direktiv. Den KAN säga ifrån. Om de vågar ställa sig upp och VÄGRA att fortsätta trakasserierna av de sjuka och det medför att de blir arbetslösa, så är det i alla fall ett VAL SOM DE HAR GJORT. De är förhoppningsvis tillräckligt friska för att få ett nytt arbete. Jag har inte valt att var sjuk. Jag har inte valt att vara en belastning för både min familj och för samhället i stort. Jag har inte valt att bli utan inkomst eller ersättning under nästa år.

VAR FINNS CIVILKURAGET?

VAR FINNS MEDKÄNSLAN OCH SOLIDARITETEN?

VAR FINNS DE SOM KAN SLÅSS ÅT OSS SOM INTE ORKAR?

O-fridens.

Varför lyssnar inte regeringen på vanligt folk?

Varför lyssnar inte regeringen på de som arbetar med alla sjuka?

Varför lyssnar inte regeringen på de som dagligen är i kontakt med sjuka och med sjukskrivna och därför har lättare att förutse konsekvenserna?

Varför inser inte regeringen att de är uppe i det blå - man kan inte tvinga folk att bli friska!!

I tisdags, när jag insåg att jag tillhör de 32.000 som blir utförsäkrade under nästa år, så var mina 2 första instinktiva tankar att jag INTE ORKAR MER och att jag kommer att ta livet av mig för att slippa vara en (ekonomisk) belastning för min familj. Idag intervjuas läkaren Jenny Fjell i DN där hon berättar att hon har fått ta emot avskedsbrev från patienter som reagerar som jag. Jag är inte ensam, men den här gången är det ingen tröst.

O-fridens.

Promenerade i 80 minuter. Kallt om kinderna. Tungt i början och i slutet. Skönt där emellan. Psykiskt trött och nära till tårarna hela tiden.

O-fridens