Igår kom jag i säng en bra bit före midnatt (fanfar!) och somnade på stört (fanfar igen!) och sov gott hela natten till klockan 9. Otroligt! Ändå var jag sååååå trött på fm:n. Jag hade tid hos kuratorn klockan 14 och kunde inte bestämma mig om jag skulle våga lura i soffan eller inte, men till slut satte jag larmet i mobilen på 12 och somnade ögonaböj. Jag vaknade kvart över 11, stängde av larmet eftersom jag tänkte gå upp, men somnade om igen och vaknade med ett ryck strax efter 12! Hata, hata, hata! Jag hade en dryg timme på mig att bestämma kläder, smycken, fräscha till mig, få pli på håret, fixa och äta lunch samt mata marsvinen. Det löste sig även om jag for omkring som ett okontrollerat skållat troll innan jag sa till mig själv att "ANDAS och ta EN SAK I TAGET!!". Magen protesterade genom att börja svida och min vanliga lunch bestående av ost, parmaskinka, kokt ägg och drickyoughurt smakade INTE bra.

Jag tog tid på mig och gick i maklig takt till vårdcentralen, men jag höll ändå på att hosta lungorna ur mig. Inte bra. Det blev ett bra, men något trevande första samtal med Kuratorn. Jag upplevde det jag sa som osammanhängande svammel och kände mig luddig i huv'et, men mot slutet sa hon att hon hade fått en klar bild av det jag tycker tynger mig (FK och övervikt/äktenskap). Jag blev lite förvånad över att hon reagerade som hon gjorde när jag berättade hur Pär och jag hade kommit överens om att han ska ta över handling och matlagning. Det verkar som hon tror att jag ger honom total kontroll över mina måltider, men så är det inte. Jag förklarade att jag upplever det som en lättnad att slippa fundera på mat i det stora hela och speciellt nu när jag inte mår bra. Just nu är det skönt att låta någon annan ta rodret. Det behöver inte betyda att jag släpper all kontroll och det behöver inte betyda att det alltid kommer att vara så. Våra uppdelningar av vem som gör vad är aldrig skrivna i sten, så att säga.

Hon frågade mig om jag hade upplevt att terapin hjälpt mig med depressionerna de perioder jag gick i terapi. Jag fick fundera ett tag. Jag svarade att det nog var och är medicinerna som har hjälpt mot depressionerna, men att terapin gav mig bekräftelse på att det inte var normalt att må som jag gjorde och att jag inte "gick omkring och gnällde". Det är samma sorts bekräftelse jag är ute efter genom samtalen med henne. Jag fick den bekräftelsen redan vid första mötet. Eftersom jag har fått diagnosen dystymi, så har jag rätt att tycka att det är tungt; det krävs mycket mer än att rycka upp mig eller att "bara göra det". Jag har rätt att kräva av Pär att lita på JAG tar ansvar för MIN hälsa vilket innebär att jag inte ska tolerera hans små pikar i förbigående - jag ansvarar för min hälsa och jag gör det på det sätt som fungerar för mig. Han får släppa efter på sitt kontrollbehov och börja lita på mig vilket även innebär att lita på att jag vet hur jag ska göra med min sjukdom som jag ändå har levt med i mer än halva mitt liv.

Jag ska träffa Kuratorn igen om 2 veckor och det kommer att bli ca 5 samtal sammanlagt.

I fredags och i lördags var jag ute och rörde på mig vilket drog igång hostan vilket, i sin tur, gjorde att jag valde att ta Cocilllana-Etyfin. Igår var jag bara hemma och tog det lugnt och jag slapp hostan. Idag har jag promenerat och hostat...... Cocillana-Etyfin, sålunda. Jag ska nog behålla min tid på fredag hos Husläkaren.....

Fridens.