Pär och jag åkte iväg själva idag igen; Elin känner sig lite ur slag och "....trivs bättre hääär...". Idag var Haga-parken vårt mål. Pär är, sedan några år tillbaka, en 'geocachare'. För den som inte vet vad detta innebär, så länkar jag till en artikel i DN. för jag kommer inte att förklara. Idag planerade han att leta efter en cach samt att se över en av sina egna som han har lagt ut för något år sedan. Jag har försökt, men jag kan helt enkelt inte uppbåda det minsta lilla intresse för den här sortens fritidsnöje. När jag följer med Pär sådana här gånger, så får han nöja sig med att jag står vid sidan av utan att klaga (även när det tar lång tid) medan han far runt bland stockar och stenar och letar efter andras cachar. Det blir en himla apparat av det hela med GPS, dator, kamera, burkar, anteckningsblock alternativt utbytesprylar och underhåll av egna cachar. Elin var pigg på det här ett tag och var till och med medlem i Teddy Cool som Pärs lag kallar sig (han har en liten gul nalle i svart skinnpaj som symbol och som alltid - utom idag - följer med i ryggsäcken och får vara modell på diverse caching-foton). Denna caching- bacill har precis smittat svägerskan med son.... Nåååjaaa.... Vi fikade lite i Koppartälten innan vi åkte hem igen för en veckohandling på Konsum. Jag kom alltså ut och rörde lite på mig även idag, men just idag känner jag mig trött och seg; tung i kroppen. Träningsvärken är lindrigare och jag kan lyfta armarna utan att kvida. ;-) I morgon ska vi bara vara hemma - skönt!

Jag har psoriasis artrit vilket ger mig lättare hudbesvär och lindriga ledbesvär. Det är knäna som är värst drabbade. Jag har även kraftig övervikt vilket inte gör saken bättre på något sätt när det gäller knäna, MEN ledbesvären kommer av sjukdomen och inte av övervikten. Det pratade jag med reumatologen om. Det är INTE övervikten som orsakar ledbesvären. Just det upplever jag som en väsentlig skillnad och ibland får jag lust att trycka upp Pär mot väggen och förklara det för honom EN GÅNG FÖR ALLA. Vid tillfället för min förra viktminskning, så frågade jag honom rakt på sak om det är så att han - innerst inne - inte tycker att jag ska klaga över knäbesvären, så länge jag inte gör något åt min vikt? Han tvekade, men erkände att det nog kunde vara så. Nu när jag har gått upp alla kilon igen + några extra för säkerhets skull, så känns det åter igen som om jag inte kan beklaga mig eftersom jag vet vad jag kan göra för att få mindre ont nämligen att gå ned i vikt. När vi knatar på i diverse oasfalterade, ojämna och knöliga områden (som idag i Haga-parken eftersom cachen inte fanns gömd vid de större gångvägarna....) och jag påpekar för femtielfte gången att jag får ont av det och jag vill inte hasa i branta stigar upp eller ned, så får jag oftast bara ett "Hm!" till svar följt av ett outtalat "Om du gick ned i vikt, så.....". DET ÄR SÅ HÄR JAG UPPFATTAR DET. DET ÄR SÅ HÄR DET KÄNNS FÖR MIG även om det inte är Pär avsikt. Jag upplever en stor brist på empati och sympati i det här fallet. Mina onda knän är inte självförvållade. Jag har en ledsjukdom. Capisc?! Tack, gode gud för MBT-skorna!!

Fridens.