Hallå, alla bloggande marsvinsälskare! Har ni något eller några tips för marsvin som är fullt friska och har normal aptit, men som ändå går ned i vikt lite i taget. Lotta och Lillan smyger nedåt i vikt och de fyllde 3 år i år. Är det kanske bara ålder? Gamla gummor....

Fridens.

Utställningen om Titanic.

Promenaden till och från muséet.

Härlig träningsvärk i överkroppen.

Handen är smärtfri så länge jag inte belastar den.

Ny musik på väg.*

Fridens.  

* 2 Dep. Mode singlar, Cock Robin greatest, Level 42 greatest + Absolute Music 59.

Titta vad de har gjort med porten till Kungliga Djurgården! Samma härliga blå färg som den kungliga vakten bär och glänsande förgyllningar. Stiligt! 

Pär och jag tog bilen till Sjöhistoriska där vi parkerade för att sedan promenera till båthall numro 1 bakom Wasa-muséet där vi såg utställningen om Titanic. Det ingick en sk. audio-guide i priset dvs. en bärbar ljudmaskin med hörlurar där inspelningen hade anpassats efter utställningen. Jag ville inte först. Jag ville titta själv! Det visade sig att audio-guiden var nödvändig. Utan den hade utställningen varit obegriplig och värdelös. Med hjälp av den bärbara guiden med tillhörande (engångs)lurar, så blev det en av de bästa utställningar jag har varit på! Jag har ju en viss träning efter alla CD-böcker och det var väldigt avslappnande att gå för sig själv i sin egen takt och titta på bilder och föremål medan berättaren talade om vad allt föreställde. Det var naturligtvis en hel del ren fakta, men det var till lika stor del personliga historier. Eftersom alla besökare promenerade runt i sin egen lilla värld, så var det en otroligt lugn och skön stämning, tycker jag. Jag kunde koncentrera mig. Foton som är närmare 100 år gamla hade de lyckats blåsa upp i jätteförstoringar av hög kvalité. Autentiska biljetter från 3:e klass som kostade 181 kr vilket tog en vanlig svensk arbetare ungefär 5 år att spara till. 1:a klass kostade 16.000 kr och det är ju dyrt även i dag! Brev som skrivits ombord och som aldrig kom fram till adressaten. Anteckningsböcker. Smycken; en hel historia om en guldring. En berlock med foton av man och hustru som, trots mer än 70 år i salt vatten gick att se tydligt. En träpanel i ek från en av hytterna med ett hål där en lampett hade suttit; handsnidade dekorationer. Ett par barnskor i svart skinn som en av de få överlevande hade sparat. Ett parti av korridoren på första klass hade byggts upp och det var en märklig känsla att gå genom den. Där fanns ett stort isflak (ett RIKTIGT isflak som hindrades från att smälta med hjälp av någon form av termostat) som man kunde hålla handen mot i en eller ett par minuter för att få uppfattningen om hur kallt det var i vattnet för de som hamnade där. En reproduktion av en av dörrarna till de vattentäta skotten som gjorde att det tog 3,5 timme för Titanic att sjunka i stället för 0,5 timmar. "The unsinkable Molly Brown". Herr Ismay som var med om att dra igång byggandet av "världens största fartyg". Kapten E.J Smith som faktiskt var porträttlik med den skådespelare som gestaltar honom i långfilmen "Titanic". Utställningen avslutas med en låååååååång lista med alla namn på de 1500 passagerare som inte klarade sig när det osänkbara fartyget faktiskt sjönk. 1500 av 2207. ......... Det är ytterst få utställningar som jag blir berörd av, men den här lyckades med det. Tårarna trängde faktiskt upp i ögonen när jag stod framför namn efter namn efter namn efter namn.....  Jag läste på Titanics officiella hemsida att den sista överlevande, Millvina Dean dog den sista maj i år vid en ålder av 97 år.

När vi kom ut efter en dryg timme, så regnade det. Paraplyerna togs fram. Vi hade planerat att kosta på oss att äta ute och styrde stegen mot en restaurang som var ny för oss båda, "Josefina". Vi var inte tillräcklig hungriga för att vilja ha lagad mat och det enda övriga de hade var enorma mackor med lax eller bakverk. Inget för en LKHF-are. Vi gick vidare. Nere vid sjöcaféerna längs kanalen, så var alla platser under tak upptagna. Det slutade med att vi köpte varsin korv av en väldigt trevlig korvgubbe och så delade vi på en Fanta. Inte LKHF-vänligt heller, men gott och tillräckligt mättande. Det är svårt att hitta något ätbart som inte innebär kolhydrater eller socker. Det blir ännu svårare när det inte ska vara lagad mat. Om jag hade varit mer intresserad av mat över huvud taget, så hade jag förmodligen ansträngt mig mer för att hitta rätt. Som det är nu och som det förmodligen kommer att vara fortsättningsvis, så gör det bristande intresset att jag "bara tar något" och i det här fallet blev det korv och läsk. Lysande. Not! Suck. Mat - ett nödvändigt ont.

Fridens.