Alla inlägg under maj 2009

Av Ewa - 9 maj 2009 20:46

Jag tog ytterligare 5 droppar och klarar nu av att sitta stilla och att vara med Pär (tidigare var jag folkislken).


Fridens.

Av Ewa - 9 maj 2009 20:43

Pär har köpt ett nytt objektiv till sin system-digital-kamera som innebär att han kan stå längre bort, men ändå få riktiga näääääärbilder. Humlan blev ett försöksobjekt och det var väl uthärdligt, så länge hon hade sallad att knapra på, men hon ser avvaktande ut.....


"Bort med tassarna! Ni har fått er chans!!" (Vi hade sallad till maten.)

Av Ewa - 9 maj 2009 16:10

En typisk situation för mig/hemma hos oss:


Idag lagar Pär middag vilket innebär att jag diskar. Elins lunch bestod av köttbullar och spagetti som hon lagade själv. Vi har en regel att hon då diskar ur både kastrull och stekpanna eftersom HON inte skulle tycka om att någon lämnade det efter sig de gånger hon har middaxdisken. Min lunch bestod av äggröra och några prinskorvar i en och samma stekpanna (det blev inte bra). Stekpannan lämnade jag att svalna. Elin och jag åt lunch till en film. Pär åt lunch i köket och satt sedan kvar med sin programmering. Innan filmen var slut, så tog jag en paus och bar ut brickan i köket för att ta hand om senare om ingen annan gjorde det. Det var en lång film, 2 timmar och Pär dök upp ibland. När filmen var slut, så hade Elin diskat undan 1 av 2 kokkärl. "Kunde INGEN annan ha plockat undan brickan??!!" frågade jag och besvarade själv frågan genom att muttra något om att ".....just det! vi kör ju inte med det systemet hos oss utan om man hjälper till med något, så är det aldrig utan att få någonting tillbaka.....". Pär hade suttit i köket hela tiden, men inte slagits av tanken att han kunde göra det. "Eftersom INGEN har gjort det, så kan du inte skylla på bara mig." var hans klena försvar. BAH!


Det är först nu som jag kommer till själva skillnaden mellan PMS och ångest. När det handlar om PMS, så blir jag lätt irriterad om det är stökigt som det var i köket och jag blir arg när det verkar som att det är endast jag som hela tiden plockar och rengör. När det är PMS, så brukar det hjälpa för mig att göra något åt det jag är irriterad på inklusive extra slammer och dunkande och sedan känns det bättre. När det handlar om ångest, så trappas allt upp medan jag håller på och i hjärnan drar det igång tankar om att det kanske inte vore så dumt med en långpromenad eller en tur till Stockholm bara för att få komma hemifrån eftersom det nog slutar med att jag bara skriker ordlöst rakt ut om jag stannar kvar. Idag handlade det om ångest och jag har fortfarande ångest nu medan jag skriver. Jag har tagit mina Theralen-droppar för en dryg halv timme sedan och de har inte fått effekt än, men frågan är om 5 droppar räcker idag? Helst av allt vill jag ta pipetten ur flaskan och hälla i mig rubbet. Jag har precis lyckats ta mig ned till 5 droppar igen efter att ha varit uppe och sniffat på 15 droppar och vet inte om jag vill börja om igen. Jag ska tala med min läkare om detta när jag har fått besked om vilken tid jag ska träffa henne (jag har bokat tid via vårdguiden, men ännu inte fått svar).


Eftersom jag ändå är på det humöret, så kan jag fortsätta att gnälla över vår toalett som FORTFARANDE bara har halv spolstyrka. Nu har den varit trasig i mer än 5 månader! Det är irriterande och den blir grisigare oxå eftersom spolningen i den främre delen saknas. Pär går fortfarande inte med på att jag ringer en hutlöst dyr reparatör utan säger att han ska fixa delar och laga den själv. Han är inte lika angelägen heller eftersom det inte är han som är hemma hela dagarna och går på toaletten med jämna mellanrum. Av någon anledning, så är det ingen annan än jag som rengör där inne heller. Jag vet att det är min uppgift de gånger vi städar, men det behövs rengöras oftare än så.


Finns det något annat att gnälla över? Jo, min bärbara CD-spelare fick sig en liten snyting igår när jag hade den i förklädesfickan medan jag lagade mat och det verkade vara dödsstöten. Den 1 maj undrade jag hur många gånger jag kan tappa den innan den lägger av för alltid och det verkar som slutet närmar sig. Varje gång jag byter CD, så måste jag vicka lite på själva laser-mojen för att den ska piggna till och fatta att det är en skiva i vilket den annars påstår att det inte är. Jag orkar inte ta reda på om Ellos, där jag köpte den, har någon garanti för jag tycker inte att mitt slitage på den har varit normalt med tanke på hur många gånger jag har tappat den i golvet pga ren och skär klumpighet. Jag har inte samvete till det, så jag får köpa en ny i stället.


Pär och jag promenerade i 75 minuter i bra tempo och det var skönt trots att jag hade min plastpåsetäta, superprassliga regnjacka på mig.


Fridens.

Av Ewa - 8 maj 2009 18:41

Idag är jag inte tacksam för något i mitt liv.

Faktiskt.

Jag tänker inte ens försöka.

Jag har ingen lust att fortsätta.


Fridens.

PMS

Av Ewa - 8 maj 2009 18:36

Det är förmodligen menshumör som gör att jag mest av allt vill ta livet av mig. Bara för att det finns en förklaring, så blir det inte lättare. Jag äter redan maxdosen av Zoloft och vill inte lägga till ytterligare en medicin för att klara av detta. Det enklaste är att acceptera att det är så här en eller två dagar varje månad och att även acceptera att jag bara vill ligga under en filt och inte prata med någon. Jag känner i hela kroppen att det inte är bra att tvinga mig själv till aktivitet. Jag väljer att lyssna på kroppen.


Fridens.

Av Ewa - 8 maj 2009 08:06

.....jag mår inte bra. Både ögonen och halsen kliar. Fy fan vad jag är leds!!!

Jag orkar inte åka till SATS. Kroppen säger nej.


Fridans.

Av Ewa - 7 maj 2009 20:28

Jag HAR redan tillgång till ett gym och det gäller bara att jag tar mig dit.

Våra marsvin. Igen. ALLTID.

Det svala vädret verkar hålla i sig.

Igår åt vi LCHF-lax till middag och jag blev MÄTT och jag hade inte sug efter något mer på hela kvällen, så JAG VET ATT DET ÄR RÄTT för mig.


Fridens.


Min favoritparfym från Body Shop.

Av Ewa - 7 maj 2009 19:45

Det finns få anledningar för mig att skämmas över mig själv. Jag skäms INTE över att jag lider av en sjukdom som få klarar av att tala om och jag skäms INTE över att jag medicinerar mot den (depression och ångest). Jag skäms INTE för att jag har träffat min man genom en kontaktförmedling. Jag skäms INTE för att erkänna att jag inte fylldes av omedelbar kärlek till Elin när hon var nyfödd. Jag skäms INTE för att jag tillhör en liten skara som faktiskt inte tycker om sommaren och som inte jagar sol och värme genom att åka utomlands. Jag skäms inte för att vara vad många kallar tråkig genom att alltid längta hem när jag är borta. Det FINNS 2 ämnen är känsliga: att jag inte klarar av att arbeta och att jag har gått upp så mycket i vikt.


Min oförmåga att arbeta är sjukdomsrelaterad och det är faktiskt inte mitt fel. Trots att jag rent intellektuellt vet det, så känner jag mig ynklig och värdelös. Jag skäms för att jag inte kan dra mitt strå till den stack som vårt samhälle utgör.


Jag skäms över att jag har blivit så pass överviktig att jag är fet. Jag skäms över att jag inte hade vett att stoppa det i tid. Vi lever i ett informationssamhälle och när det gäller vad som är vettigt och vad som fungerar när det gäller kost och träning, så är informationsflödet hur stort som helst. Det är så stort att jag inte klarar av att ta in tillräckligt med information ens när det rör så'nt jag är intresserad av. Ni som läser min blog vet att jag kämpar med detta dagligen och då handlar det inte så mycket om att jag går omkring och är hungrig och hindrar mig själv från att äta mig mätt. Det handlar mer om att jag försöker och hitta en balans (som jag envisas med att tro INTE är omöjlig att uppnå) som i princip går ut på att äta kakan och ha den kvar. Det är inga problem att hitta ett sätt att träna för det har jag redan gjort även om det går i vågor pga hälsan. Jag vill INTE styra in mig själv på något extremt kostprogram som inte känns naturligt och som av just den anledningen inte kommer att hålla. Jag har egentligen hittat min kost - LCHF - och det jag försöker med just nu är att lite i taget, men sakta och säkert styra in mig på strikt LCHF-kost.


Kampen mot skamkänslan över fetman tar sig mer uttryck i en daglig inre dialog där Det Dåliga Samvetet tjatar och gnatar om att jag borde veta bättre. De gånger som Det Dåliga Samvetet lånar Pärs kropp och påpekar så'nt som redan är uppenbart, så blir jag arg och snäser. Det hjälper inte att tala om för mig att jag skulle må bra av att gå ned i vikt, både fysiskt och psykiskt för DET VET JAG. Det hjälper inte att tala om för mig hur farligt fettet i chips är för DET VET JAG redan, men vetskapen tar inte bort suget. Det hjälper inte att tala om för mig att jag bara måste bestämma mig och sedan hålla mig till det för DET VET JAG och det är just det som gör att jag skäms. Varför - VARFÖR - kan jag inte bara bestämma mig och hålla mig till det??? (Jag är inte öppen för förslag om KBT e.dy för det har jag provat och tyckte inte om det.)


Att vara fet TROTS all informtion och TROTS alla sorters hjälp och hjälp till självhjälp som finns - hur KAN jag? Jag borde skämmas!! Allt oftare upplever jag all denna information som aggressiv. Om jag inte har vett att utnyttja all denna kunskap, att ta den till mig och att lyckas, ja, då är jag en idiot, rent ut sagt. Jag kan tänka på samma sätt om rökare; med all denna information och kunskap om tobak och rökning; hur kan NÅGON vara så otroligt korkad att frivilligt börja röka?? Hur KAN jag var fet i detta informationssamhälle? Jag skäms.....


Fridens.

Presentation


Allvar, svammel och underfundiga fundringar.
5 besvarade frågor

Senaste inläggen

Tidigare år

Kategorier

Arkiv

1 av 3

Kalender

Ti On To Fr
        1 2 3
4 5 6 7 8 9 10
11 12 13 14 15 16 17
18 19 20 21 22 23 24
25 26 27 28 29 30 31
<<< Maj 2009 >>>

Länkar

Anti-spam

Besöksstatistik

Sök i bloggen

RSS

Jag är isbjörns-fadder

Jag är panda-fadder

Jag är tiger-fadder


Skapa flashcards