Nu orkar jag inte längre hålla på. Jag har nu beslutat mig för att sluta försöka gå ned i vikt och för mig innebär detta:

* det är flera månader sedan jag vägde mig senast och så ska det förbli.

* mitt godissug kommer och går och i fortsättningen kommer jag att äta godis/kakor/chips om och när helst jag är sugen.

* jag kommer att fortsätta att styra in mig på LKHF-kosten utan att följa den slaviskt eftersom det är den enda kostlinjen som jag tror på.

* jag kommer att promenera, styrketräna och yoga i den mån hälsan tillåter.

Mitt beslut innebär  I  N  T  E:

* att jag kommer att äta godis/kakor/chips varje dag.

* att jag kommer att frossa i hamburgare, pommes frites eller annan snabb-mat.

* att jag kommer att strunta blankt i vad jag äter.

Fridens alla bloggare och sinnesfrid till mig!

Dagens promenad.

Dagens väder.

De nya MBT-skorna är ursköna.

Jag har frikort på läkarvård ända till oktober.

Fridens.

.....att man måste tvätta händerna (med tvål och vatten) i minst 15 sekunder för att ha ihjäl bakterierna?

Fridens.

"Jaha, vad är det NU då?" var min första tanke när jag såg FK:s gröna logo i ena hörnet av det vita kuvertet. "Ett erbjudande om förändring" löd rubriken. En kort text där delen som gällde mig bestod av "...så kan vi hjälpa dig med arbetsförmedlingen."

Jag vet inte vad jag ska tycka..... Det var, på sätt och vis en överraskning att få ett brev från FK som inte gick ut på att jag måste göra det eller det innan ett visst datum för annars drar de in ersättningen.

Jag har inte arbetat en enda dag, hel eller halv, sedan slutet av augusti 2000 dvs nästan NIO ÅR! Det är en lång tid. Så länge jag var anställd, så gjorde min arbetsgivare inget för att på något sätt hjälpa mig tillbaka till arbetet TROTS att huvudansvaret för min rehabilitering låg hos just arbetsgivaren. Sedan jag blev arbetslös, så har jag varit på ett möte hos FK, men mer blev det inte pga att jag mådde riktigt uselt. FK:s handläggare kommer och går hela tiden vilket kan vara en av orsakerna till att det aldrig blev något mer. Ärligt talat, så minns jag inte varför. För ett år sedan fick jag sjukersättningen förlängd t.o.m april 2010 och handläggaren som gav mig det beskedet per telefon talade även om att hon skulle rekommendera att den tidsbegränsade ersättningen övergår i sjukpension(?) om det inte har inträffat några större förändringar till nästa ansökningstillfälle. Åren bara rinner förbi och till hösten, oktober-november, är det dax att söka igen. Ända sedan handläggarens besked, så har jag ställt in mig på att bli sjukpensionär nästa år vilket skulle innebära att en väldigt stor press och osäkerhet skulle komma att försvinna. Idag kom då brevet med ett erbjudande om förändring av min situation.

Det skulle tydligen ha följt med en informativ folder oxå, men den har de missat att lägga i kuvertet. Brevet avslutas med en fråga: "Vill du veta mer?". Nej, tack. Jag vill inte veta mer. Jag är 44 år, arbetslös och med en sjukfrånvaro (på den tiden jag arbetade) som är en enda stor varningsskylt för vilken arbetsgivare som helst. Dessutom har jag inte varit i kontakt med arbetslivet på snart nio år. Jag har oerhört svårt att tro att FK i samarbete med Af skulle ha någon framgång med att hitta en arbetsplats som skulle fungera för mig att arbetsträna på och även om arbetsträningen skulle visa sig vara givande, så HUR 17 skulle jag kunna få ett arbete sedan???? Den ädla och nobla sidan hos mig säger att de ska satsa på de som faktiskt är fullt arbetsförmögna, som VILL arbeta, men inte får något arbete. Det blir, tyvärr, allt fler. Den mindre ädla och nobla sidan av mig (den sidan som nog många kallar för arbetsskygg) sätter upp händerna till skydd, skakar energiskt på huvudet och säger: "Vill inte, vill inte, VILL INTE!!!".

Enligt brevet är jag välkommen att ringa 3 olika handläggare om jag vill fråga om något. Jag kommer inte att ringa.

Fridens.

"Att göra det man måste är att göra det man vill" sjunger Mikael Rickfors i låten "Vingar". Jag brukade tycka att den strofen var oerhört irriterande och jag kunde inte förstå hur han kunde säga så! Att göra något som man MÅSTE är väl inte det samma som att göra det man VILL. Nu när jag har blivit äldre och visare, så förstår jag vad han menar. Det är lite samma sak som att man alltid, ALLTID har ett val även om valmöjligheterna är de samma som pest eller kolera. Idag hade jag egentligen inte tänkt att gå ut alls, men så kom en sms-avisering om ett paket och då kändes det som att jag blev tvungen; att jag måste hämta paketet. Det fanns inget som helst måste över det hela egentligen, men jag visste att i paketet fanns en CD som Elin väntade otåligt på och eftersom jag inte ville göra henne besviken, så hämtade jag paketet. Jag VALDE det. Jag VILLE det även om det kändes som ett MÅSTE. Det finns inga som helst måsten i livet. Allt handlar om vad man väljer att göra beroende på vilka konsekvenser man vill ta. Jag måste inte träna, men jag tränar eftersom jag vill må bra. Jag måste inte städa, men jag städar eftersom jag vantrivs i stök & lort. Jag måste inte göra vare sig matsedel eller handlingslista, men jag gör det eftersom jag vet att det underlättar.

Jag gick en timslång promenad som en sorts omväg till paketet som jag skulle hämta och tempot var högt från början till slut och det var ångesten som drev på, men det var skönt. Orken är det inget fel på för jag ångade på ovanligt bra i alla backar, upp som ned, så den här tröttheten som jag fortfarande kämpar med att inte ge efter för har nog med depression att göra. Sedan i förrgår, då jag tog 2x5 droppar, så har jag stannat kvar på 10 droppar. Varför ska jag plåga mig själv eller min familj med den ångest som annars infinner sig?

Det blev aldrig någon riktig endorfinkick medan jag promenerade, men det slog mig att endorfiner måste vara den billigaste, mest naturliga och lätt-tillgängliga drog som finns. Drogen finns redan i kroppen och man behöver bara utföra någon handling (förmodligen olika för alla) för att den ska frigöras. Jag frigör endorfiner när jag tränar och när jag får vara med djur. Det har gjorts undersökningar som visar att endorfinerna frigörs när man klappar t.ex ett marsvin. Jag har för mig att undersökningen gjordes på ett äldreboende där en eller flera hundar fanns bland de boende under en period.

På tal om droger, så såg jag en finsk film som heter "Ganes" och som handlar om Henry 'Remu' Aaltonen som grundade det finska bandet "Hurriganes" i början av 70-talet (Pär har några av deras skivor). Remu var av zigenarsläkt och småkriminell. Det som jag tycker gjorde honom ovanlig inom musikbranschen var att han inte rökte, inte drack alkohol och inte använde narkotika och dessutom trodde han på spåkonst och tarokort. Han kunde varken läsa eller skriva. Han lever fortfarande och är i 60-årsåldern.

I morgon är det dax att träffa dr Levaxin, sköldkörtelexperten. 2 gånger om året och det känns allt oftare meningslöst. 50 minuters resväg inklusive promenad för ett besök på 5 minuter om ens det och sedan provtagning. Det är dessutom den tiden i månaden när det är ebb i plånboken, så jag kan inte kombinera det hela med tröst-shopping. Det suger! :-(

Fridens.