När Tinke blev dålig och tappade matlusten, så åkte vi till veterinären. Hon klarade sig inte.

När Maggan tappade matlusten, så åkte vi till veterinären. Hon klarade sig inte.

När Mysan tappade matlusten,  så åkte vi till veterinären. Hon klarade sig inte.

När Tösen tappade matlusten,  så åkte vi till veterinären. Ni vet ju hur det gick.....

Lotta överlevde en operation av en tumör, men hon mådde egentligen aldrig dåligt och hennes matlust sviktade heller aldrig.  

Vår slutsats är att när ett marsvin tappar matlusten och det INTE beror på tänderna, ja, då är det kört. Vi sköt upp det oundvikliga genom att stödmata, men det hjälpte egentligen inte. Det finns en anledning till att jag blir nervös, så fort någon av grisarna INTE kastar sig över maten eller höet.

Fridens.

Vi har fortfarande 5 friska och pratiga marsvin kvar som är en stor tröst.

Elin kom iväg till skolan idag efter 1 hel veckas däckande förkylning (hon är tydligen inte ensam om att vara sjuk) och 1 sorgedag för Tösen.

Te: gott, värmande, törstsläckande, uppiggande & rogivande och jag kan göra en kanna när jag vill.

Fridens.

Av någon fullständigt oförklarlig anledning har Internet Explorer slutat fungera i min bärbara. "Programmet har slutat fungera. Programmet stängs. Ni meddelas när vi hittat en lösning på problemet." Windows Vistas utförliga felmeddelande. Programmet i fråga dog i förmiddags och jag har fortfarande inte fått något meddelande om en evetuell lösning på problemet. Pär kallades in. Han tycker inte om Vista och det slutade med att han skrek höjde rösten av frustration över att han inte kunde hitta ett sätt att SJÄLV lösa problemet.Det hjälpte inte att installera uppdateringar. Vad göra? Jo, jag installerade den eldiga räven i stället - Firefox i stället för Internet Explorer. Nu handlar det om att ställa om sig och att vänja sig vid en ny sökmotor. Suck. Min hjärna känns mosig av sorg och saknad och jag har en ihärdig huvudvärk, så jag får väl se hur det går.....

Fridens.

Tösen var, tillsammans med Tinke vårt allra första marsvin.

När hon var liten, så var hennes öron elefantstora, men de växte hon ikapp.

När hon och Tinke var ute på golvet, så var det alltid Tinke som hade täten. Tösen följde efter som en liten släpvagn.

Medan frukostgrönsakerna hackades brukade hon skaka galler genom att hugga tag i en bit av gallret i burdörren och rycka. Tyst, men otåligt. De övriga grisarna var mer högljudda.

Hon var den enda grisen som var helt lugn medan Pär klippte klorna.

Hon älskade att bada och sedan bli inlindad i en handduk.

Hon bet mig en enda gång. I näsan.

Jag brukade ha henne uppe på vänster axel där hon tryckte sig mot min hals. Hon var ett gos-proffs.

Hon var det enda marsvinet som jag kunde ha på bordet utan hela tiden hålla fast henne.

När jag släppte ut grisarna, så brukade jag spara henne till sist för att få tillfälle att snusa lite extra.

Hon fick vara fostermamma till Ester, Ellen och Humlan; trygg och tålmodig.

Jag vet att Tösen hade det väldigt bra hos oss och hon skulle ha fyllt hela 5 år i juni.

Jag visste att det skulle bli riktigt tufft den dagen hon lämnade oss. Tuffare än med något annat marsvin.

Det blev det.

Man behöver inte vara stor för att lämna avtryck.