Mitt liv i ord

Min övervikt ÄR ett känsligt ämne. Det har varit så länge och kommer att så förbli tills jag har löst problemet ELLER börjar trivas med mig själv som jag är. När Pär och jag kommer in på detta ämne, så slutar det 9 gånger av 10 med att jag blir arg och ledsen.

Vi promenerade idag och kom in på det här med vilken metod som egentligen fungerar. En blog-vän har lyckats gå ned dryga 21 kg på 9 veckor med hjälp av Xtravaganza-metoden. Vilken otrolig känsla att bli av med så mycket dödvikt oavsett metod!! Pär är övertygad om att ALLT skulle bli mycket bättre om jag gick ned i vikt. Skitsnack! Jag svarade att jag skulle kunna klaga över ont i knäna utan att behöva ha dåligt samvete över att jag vet att övervikten är en av orsakerna till värken. Den gången som jag gick ned dryga 12 kg, så blev INTE allt mycket bättre. JA - jag orkade med lite mer. JA - jag mådde bra av att kunna köpa kläder i mindre storlekar. JA- jag mådde bra av att kunna stoltsera med att ha lyckats. NEJ - jag mådde INTE bättre i grunden dvs det psykiska. NEJ - det blev inte bättre mellan Pär och mig för att jag fick mer ork. NEJ - jag fick inte mer livslust för att jag vägde mindre.

Jag sa att jag har tröttnat på att hela tiden känna krav på att gå ned i vikt både från Pär och från mig själv. "Jag har tröttnat. Nu tänker jag bara försöka hålla vikten i schack." Pär vill att jag går ned i vikt I FÖRSTA HAND av hälsoskäl. JAG vill gå ned i vikt därför att det är attraktivare, därför att jag vill kunna välja mer när jag köper kläder och jag kanske BLIR intresserad av kläder igen. Hälsoaspekten är en bonus, men inte ett mål. Hur många överviktiga vill gå ned i vikt I FÖRSTA HAND för hälsans skull????

Elin accepterar mig som jag är med extra kilon och dåligt humör och det är otroligt generöst av henne med tanke på att hon är i en oerhört kräsen ålder så att säga (men jag får inte se ut hur som helst om vi är ute tillsammans ;-) ). Det här KÄNNER jag när jag är tillsammans med henne och faktum är att jag är mer avslappnad och mer mig själv tillsammans med henne än med någon annan människa inklusive Pär. När blev det så? Pär har alltid varit min absolut bäste vän, men de senaste åren har det övergått i att jag kommer på mig själv med att inte berätta allt, att smussla med godis och att inte kunna äta som jag vill utan att samtidigt undra om han tänker på att jag äter ris fast det inte ingår i LKHF. Om jag känner för att frossa i choklad när jag är med Elin, så hakar hon kanske på utan kommentarer. Om jag säger att jag väljer att inte frossa i choklad, så accepterar hon utan kommentarer. Det känns inte som att Pär stöttar mig när jag försöker anpassa mig till LKHF. Han har inte läst någon av böckerna som jag har och när jag letar recept i någon av specilkokböckerna och nämner hur mycket grädde det ska vara, så svarar han ofta "Herregud!". Han insisterar på att kalorierna som går in måste matchas med kalorierna som försvinner för att man inte ska gå upp i vikt och naturligtvis är det så! Det håller till och med jag med om och det gäller för vilken metod man än väljer. Däremot känner jag inte att han stöttar mig i MITT val av metod. Om jag skulle gå över till Viktväktarna med alla kolhydrater, lättprodukter och vansinnigt points-räknande, så skulle jag känna hans stöd eftersom han minns att jag har gått ned i vikt på det viset. Med LKHF har jag dragit på mig 2 kg och sedan stannat av och eftersom jag inte kan påvisa synbara tecken på viktnedgång, så räknas inte resten heller. Med resten menar jag att matlagning har blivit liiiite roligare, maten är godare, det känns naturligare och rejälare, jag är mätt på ett annat sätt och sötsuget är mycket mindre. Det här är ingenting som SYNS eller som kan MÄTAS och kan därför inte godtas som anledningar att fortsätta. Än så länge lever jag inte renlärigt enligt LKHF, men jag har det som mål. Jag har på sätt och vis börjat om IGEN och det första som har försvunnit är bröd och pasta. Det är förvånansvärt lätt att avstå från mackor och pasta är inte så gott när jag vet att jag snart är hungrig igen.

Jag har promenerat mycket de senaste månaderna och det är MBT-skornas förtjänst eftersom jag inte får ont efteråt och eftersom det KÄNNS att musklerna utnyttjas mer och bättre. Det här visar inte en minskning när jag står på vågen, men om jag mätte mig, så skulle nog måttbandet visa att en eller ett par centimeter har förvunnit runt höfterna för de känns fastare. I den LKHF-bok som jag fick när jag fyllde år, så rekommenderas ett annat sätt än BMI för att hålla koll på vikten. WHTR som betyder Weight to HeighT Ratio där man mäter runt magen vid naveln och delar det måttet med sin längd i centimeter. Det allmänna målet är 0,5 eller mindre. BMI tar ingen hänsyn till ökande muskelmassa och kan visa att en muskelknutte med ytterst lite kroppsfett är överviktig. "Vikten säger inte så mycket om hur du mår, bara om vilket tryck du utövar på jordskorpan och det är inte intressant alls faktiskt." skriver Lars-Erik Litsfeldt.

När jag kom hem från det första SATS-passet i den senaste nystarten och sa att jag hade ovanligt ont i knäna, så frågade Pär varför jag hade ont "....den här gången då?". Det var för att jag äntligen hade kommit igång med träningen igen. Den Ironiska Smärtan som går över med vila. Han är alltid lika skeptisk när jag svarar så trots att det var dr Alber som förklarade sammanhanget för mig. Förmodligen skulle jag inte få lika ont om jag inte vägde så mycket, eller vad säger du Pär?

Det är möjligt att Pär känner sig påhoppad och utpekad när han läser detta, men det är honom jag har problem med just nu och jag kan inte skriva om det här i allmänna ordalag som inte pekar ut någon. Det är lättare för mig att skriva än att försöka diskutera med honom. Om du känner dig utpekad, Pär, så skriv en kommentar som jag kan publicera.

Fridens.

LCHF

Dela · Kommentera (4)