Alla inlägg under februari 2009

Av Ewa - 8 februari 2009 10:44

Kommer ni ihåg träningsväskan som jag köpte för flera månader sedan? Röd, stor och snygg. Eftersom jag inte har varit till SATS en enda gång sedan dess, så står den fortfarande oanvänd. Packad, men oanvänd. Jag köpte den bl.a för att det var knepigt att gå i MBT-kängor med en ryggsäck på ryggen. Nu har jag gått in MBT-kängorna ordentligt och den nya träningsväskan känns ohanterligt stor. I morgon är det dax för en nypremiär på SATS och jag drar mig för att behöva släpa på den röda, stora och snygga väskan för tänk vad behändigt det ändå är med ryggsäck...... Mitt överaktiva samvete tycker inte att jag kan låta bli att använda väskan. Den var dessutom ganska dyr. Mitt logiska jag säger att "Nu får du skärpa dig!". Det är viktigare att jag kommer iväg till styrketräningen än vilken väska jag lägger träningkläderna i och den röda, stora och snygga väskan kommer säkert till användning en annan gång. Varför ska jag bygga egna, fåniga hinder utöver de mentala som jag redan har? Resultat: det blir SATS i morgon (längtar!) och jag kommer att ha en ryggsäck med mig. Nu har jag satt Mitt Löjliga Jag på plats! :-)


Fridens.

ANNONS
Av Ewa - 8 februari 2009 10:38

Vi tittade på bidragen igår, men inte omröstningen. Jag gillade, verkligen gillade, endast 2 låtar och det var just de 2 låtarna som gick vidare! Mitt tyckande brukar vara tvärtemot de röstandes tyckande, så innan röstningen sa jag till Elin att Alcazar och Emilia åker ut eftersom det är de jag gillar. Så blev det inte. Kors i taket! Programledaren var pinsam, men hennes version av den sk. snabbreprisen då hon i stället visade sina ombyten var faktiskt fyndig. ;-)


Fridens.

ANNONS
Av Ewa - 7 februari 2009 16:25

Tack för gensvaret på mitt självutlämnande inlägg om gymnasietiden! Jag blir varm i hjärteroten och får lust att skriva mer. :-)

Av Ewa - 7 februari 2009 16:23

Theralen-dropparna.

Det rensade skåpet.

Den dagen har varit något bättre än gårdagen.....


Fridens.

Av Ewa - 7 februari 2009 16:00

Det blev 8 droppar igår och jag har sovit tungt och gott. Jag hade ingen större lust att kliva ur sängen eftersom jag inte hade en susning om hur jag skulle få dagen att gå. Lite frukost och gos med marsvinen. Pär fick med sig Elin ut på en promenad i dimman, den TJOCKA dimman. "Du vet att jag älskar dig, eller hur?" frågade Elin. "Utifall att vi inte hittar hem igen menar jag...." Hon rolig. De kom hem igen. Medan de var ute och irrade, så gjorde jag något som jag har längtat efter: jag rensade garderoben med lakan. Den senaste tiden har det faktiskt varit så att man har fått påslakan i huv'et när man har öppnat skåpdörrarna. Vi slänger en del medan annat går till Pärs moster som väver mattor och alltid behöver bomullstyger. Det blev väldigt fint och prydligt i skåpet och dörrarna går att stänga. Att rensa är bland det härligaste jag vet - en befriande och renande känsla! :-)  Medan jag hade allt framme på sängen, så passade jag på att byta till tunna och ljusa gardiner i sovrummet. Jag rengjorde några bord och lade ut dukar. Man måste inte städa hela lägenheten för att det ska kännas fräschare. Lunch och skräckfilm. "Dead silence" som jag spelade in i natt och det är samma gäng som har gjort "Saw"-filmerna. Den var kuslig och den hade inte ett megasuperblodigt slut heller. Jag har aldrig tyckt om buktalardockor och jag tycker ännu mindre om de nu..... Mooahahahahaaaa!


När Elin och jag skulle se skräckisen, så frågade Pär om vi inte kunde se något trevligt tillsammans i stället (han är vääääldigt lättskrämd) och vi sa att då kan vi se "Melodifestivalen" i kväll. Jag måste erkänna att det lockar lika mycket som att se en sportsändning från en boxningsmatch. Förra året såg jag ingenting, INGENTING, av den svenska uttagningen utan bara den internationella finalen. Jag minns att Pär och Elin satt i vardagsrummet och var skoningslösa i sin kritik.


Middaxtips: lägg nachos på en ungssäker tallrik. Strö över taco-färs och riven ost. Gratinera tills osten har smält. Lägg på strimlad sallad, taco-sås och gräddfil. Nachos de luxe. Det ska vi äta idag.


Fridens.

Av Ewa - 6 februari 2009 20:39

Elin har varit extra mycket i centrum det senaste halvåret och då börjar jag minnas hur det var när jag var 15-16 år och skulle söka in på gymnasiet.


Jag fyllde 16 år i mars 1981 och gick i 9A på Parkskolan i Kiruna. Som jag minns det tyckte jag nog att skolan var mer än uthärdlig om än inte kul. Jag hade kompisar även om jag inte umgicks med dem på fritiden. Betygen var övervägande höga. Själva ansökningen till gymnasiet kommer jag inte ihåg, men jag hade inte tillräckligt starkt självförtroende för att gå min egen väg. Om jag hade haft det, så hade jag sökt till humanistisk linje i stället för att kompis-söka till och komma in på social linje. Det blev bara ett mellanspel för mig på Hjalmar Lundbomsskolan och jag har endast två minnen från den tiden. Det första minnet är en lektion i något av den sociala linjens huvudämnen. Vi var en stor klass med omkring 30 elever och några av oss fick sitta både tre och fyra vid en bänk bl.a jag. Jag minns en överhängande känsla av vantrivsel och av att allt var så himla fel. Det andra minnet av gymnasietiden är när mamma och jag satt inne hos rektorn därför att jag vill hoppa av skolan redan efter en vecka. Rektorn tyckte inte att det var någon bra idé (duh!) och det tyckte inte mamma heller, men jag hade bestämt mig och om jag hade bestämt mig, så var det väldigt svårt att övertyga mig om något annat. Jag minns att jag hade träskor på mig. Träskor med flätad överdel och rem runt hälen.


Pappa blev nästan galen vid tanken på att jag skulle gå hemma och bara dra, så jag tvingades iväg till arbetsförmedlingen. Naturligtvis fanns det inte mycket att välja på för någon som bara hade grundskola i bagaget, men Af hade sina små hjälpprogram att ta till. Jag fick börja på ett kontor. Ett sunkigt kontor under marknivå med en annan kvinna som arbetade där, men jag kan inte minnas med vad. Jag hade nog varit där bara ett par dagar när hon meddelade att hon skulle vara borta i en dag vilket innebar att jag skulle vara ensam ansvarig för telefon och annat som skulle göras. Paniken slog klorna i mig och jag minns att jag mumlade något om att jag inte ville det. Jag skulle inte klara av det. Jag fick panik bara av att tänka på det. Hon förstod inte varför jag fick sådan panik och försökte övertyga mig om att det inte skulle bli några problem. Damen på kontoret använde en parfym som hette "Charlie" och glasflaskan var ganska stor och rund med parfymnanmet ingraverat i skrivstil. Jag tyckte inte om doften och har mått illa varje gång jag känt den doften allt sedan dess. Sedan satt jag på Af igen.


Efter kontorsepisoden blev det en lucka på två hela år då jag bara gick hemma. Inga krav från mina föräldrar mer än att jag skulle hjälpa till hemma. Min lilla syster som alltid varit tuffare än jag påbörjade sin gymnasieutbildning (humanistisk) utan att krångla som jag gjorde.


Jag minns inte vad det var som gjorde att jag hamnade hos Af igen, men det gjorde jag och det resulterade i en kurs på ett par veckor där jag skulle få möjlighet att ta reda på vad jag ville bli när jag blev stor samt att praktisera på arbetsplatser. Praktikplatserna var en damfrisering som var fullständigt inpyrd med permanentvätskor och damavdelningen på Domus. Friseringens ägarinna var inte nöjd med mig och jämförde mig med en annan praktikant som hade visat ett sådant intresse att hon till och med hade varit där på lördagarna. De som arbetade med damkonfektion var inte heller nöjda med mig och jag förstår dem, så här i efterhand. Det fungerar inte med någon som inte kan ta egna initiativ och som - rent ut sagt - är rädd för människor. När kursen och praktiken var slut, så var jag inte ett enda steg närmare till att veta vad jag ville bli när jag blev stor.


Tillbaka till arbetsförmedlingen. Det blev en kontorskurs med betalning och ledigheter. Kursen pågick under fyra månader, november till och med februari. Det var faktiskt ett par tjejer från 9 A som oxå gick den kursen, men på den tiden klarade jag inte av relationer över huvud taget och jag fick inga nya vänner om man säger så. Det var Folkhögskolan som anordnade kursen och det ingick lite matte, datakunskap, engelska, maskinskrivning och studiebesök på arbetsplatser. Vi fick även möjlighet att söka till gymnasiet på nytt och jag insåg att jag inte skulle komma någonstans utan det, så jag sökte till humanistisk i första hand, samhällsvetenskaplig i andra hand och naturvetenskaplig i tredje hand. Jag minns avslutsningsdagen i februari 1984. Kallt, kristallklar himmel och så hade vintermarknaden börjat. Jag hade en gnutta mer hopp.


Resultatet från gymnasieansökan kom under sommaren och jag hade kommit in på mitt tredjehandsval. Naturvetenskaplig med tyngden på matte, kemi, fysik och biologi som var och fortfarande är mina hatämnen, men linjen var bra, så till vida att den passade in på många olika yrkesinriktningar. Under den första lektionen i matte, så avslöjade läraren att medelbetyget för en klass aldrig hade varit så lågt som det var för vår klass. Vi var avskrapet. Vi var dem som inte kom in någon annan stans. Läraren drog en djup suck och skakade vantroget på huvudet. En uppmuntrande inställning. Not! Jag tog mig igenom den treåriga utbildningen och jag kämpade som ett svin med hatämnena. Slutbetyget var, milt uttryckt, varierande med 1:or och 2:or i kemi och fysik och 5:or i svenska och historia. Det hade, som sagt var, inte varit mitt förstahandsval.......


Trots att jag var tre år äldre än de andra i min klass, så var de mer mogna än vad jag var. Deras självförtroende var ett helt annat. De for utomlands själva och de arbetade på loven. När det tredje och sista läsåret gick mot sitt slut, så hade de alla möjliga planer på vad de skulle göra nu när livet äntligen skulle börja på riktigt. Jag hade inga planer. Jag var skräckslagen. Jag var deprimerad och ångestfylld. Jag tillbringade mycket tid inlåst på mitt rum och lyssnade på musik och skrev dagbok med tårarna rann och rann och rann. Jag kunde inte prata med mina föräldrar. Vi pratade inte om så'nt här. Min lilla syster hade flyttat från Kiruna för att gå en utbildning i marknadsföring och jag kunde inte prata med henne heller för jag kände mig så undelägsen henne. Det var ingen, ingen, INGEN som talade om för mig att, så som jag mådde skulle man inte må och att det faktiskt fanns hjälp att få. Då var jag 22 år, otroligt omogen och osäker och fullständigt låst i mitt tankesätt, så jag tänkte aldrig på att uppsöka läkare för det här. Jag var övertygad om att jag var en ynklig fegis och sorglig för att jag inte var det minsta nyfiken på världen utanför hemmet och utanför det fjällomgärdade Kiruna. Den 14 maj bestämde jag mig för att ta mitt liv samma dag som jag tog examen. Det gjorde jag oxå för om jag har bestämt mig, så har jag.


Fredagen den 13 juni var en kall examensdag och fjällbjörkarna och rönnarna hade knappt knoppats. Jag grät mycket den dagen. Jag minns att min mamma sa till min bror i telefon att jag förmodligen var ledsen över betygen. Det var inte helt osant. Jag satt uppe till närmare midnatt för att dra ut på det hela. Mamma och pappa gick och lade sig. Solen gick inte och lade sig och det var fortfarande ljust. Midnattssolen. Till slut gick jag in i mitt rum och stängde dörren, men låste inte. Jag tog fram kniven som jag hade köpt enkom för detta tillfälle och knöt snusnäsduken för ögonen för jag ville inte se något. Tankarna for okontrollerat och det enda som jag kunde urskilja var "LIVRÄDD" och "INGET ALTERNATIV". Jag skar mig själv tvärs över handlederna och lade mig ned i sängen. Jag vet inte hur länge jag låg där, men nog tusan gick hjärnan igång igen. "Har jag inte dött än?"  "Varför tar det så'n tid?!"  "Kommer jag att få bestående men av det här?"  "Om jag nu är tvungen att fortsätta att leva, så vill jag fungera normalt."  Jag ropade på mamma. Flera gånger.


De två killarna i ambulansen frågade mig varför jag hade gjort det, men jag minns inte om eller vad jag svarade. Jag minns att de pratade med varandra och skrattade. Jag skrattade inte.


Eftersom jag är högerhänt, så blev snittet med vänster hand på höger handled inte så snyggt och jag var väldigt nära att ha skurit av senan till lillfingret. Höger hand var gipsad i några veckor.


När mamma hade ringt runt till mina syskon för att lämna besked om vad som hade inträffat, så hade min okäre bror uttryckt sig kort och koncist: "Äntligen!". Han hade haft detta på känn länge eftersom han kände igen sig själv i mig och vid ett tillfälle gjort ett självmordsförsök. Släkten ÄR värst.


Av Ewa - 6 februari 2009 20:36

Orden "data" och "dator" blandas ihop, men skillnaden är betydande.


"Dator" är hårdvara dvs själva maskinen.

"Data" är mjukvara dvs programvara och liknande.

Av Ewa - 6 februari 2009 20:17

I natt var det en så'n där usel natt igen. Svårt att somna och vaknade flera gånger (trots en otroligt behaglig dröm) förmodligen för att jag visste att klockan skulle ringa redan halv 8. När den faktiskt ringde, så dängde jag till den, så att den åkte i golvet, batteriluckan lossnade och batteriet åkte ur, men den tystnade i alla fall och jag vaknade. :-P  Upp och in i duschen. Skaka liv i Elin. Släppa ut marsvinen efter puss & gos och ge dem hö. Påminna Elin om att vakna. Klä på mig. In till Elin igen. Åt lite frukost medan jag hojtade på Elin med jämna mellanrum tills hon faktiskt kom upp ur sängen. Det blötsnöade ganska mycket och promenaden från Stlje C till BUP var mindre mysig. Modden packades ihop under skosulorna och gjorde att jag gled omkring onödigt mycket. Pär hämtade oss efter läkarbesöket och vi åkte till ett apotek och hämtade Elins medicin. 36 kr för 30 tabletter Sertralin - en positiv överraskning eftersom vi väntade oss många sköna hundralappar på den prislappen. Efter det har vi varit hemma. Elin har mått bra. Pär har varit smågrinig och jag har undvikit honom. Middagen bestod av uppvärmd kycklinggryta med couscous, men då hade jag ont i magen och mådde lätt illa, så jag satt för mig själv i vardagsrummet. Pär tog emot besök av den målare som föreningen har anlitat. Elin och jag tittade på "Reaper" på Kanal 5 och nu sitter jag här. Senare ska jag läsa och sedan SOVA (jag har ökat på Theralendosen igen just idag). Jag undrar hur jag ska få helgen att gå?


Fridens.


PS. Idag kom en ny kokbok enligt LKHF som är skriven av dr Dahlqvist och Airam. Då är det bara att hitta motivationen och lusten igen. Lättare sagt än gjort.....

Presentation


Allvar, svammel och underfundiga fundringar.
5 besvarade frågor

Senaste inläggen

Tidigare år

Kategorier

Arkiv

1 av 3

Kalender

Ti On To Fr
            1
2 3 4 5 6 7 8
9 10 11 12 13 14 15
16 17 18 19 20 21 22
23 24 25 26 27 28
<<< Februari 2009 >>>

Länkar

Anti-spam

Besöksstatistik

Sök i bloggen

RSS

Följ bloggen

Följ Mitt liv i ord med Blogkeen
Följ Mitt liv i ord med Bloglovin'

Jag är isbjörns-fadder

Jag är panda-fadder

Jag är tiger-fadder


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se