Elin har varit extra mycket i centrum det senaste halvåret och då börjar jag minnas hur det var när jag var 15-16 år och skulle söka in på gymnasiet.

Jag fyllde 16 år i mars 1981 och gick i 9A på Parkskolan i Kiruna. Som jag minns det tyckte jag nog att skolan var mer än uthärdlig om än inte kul. Jag hade kompisar även om jag inte umgicks med dem på fritiden. Betygen var övervägande höga. Själva ansökningen till gymnasiet kommer jag inte ihåg, men jag hade inte tillräckligt starkt självförtroende för att gå min egen väg. Om jag hade haft det, så hade jag sökt till humanistisk linje i stället för att kompis-söka till och komma in på social linje. Det blev bara ett mellanspel för mig på Hjalmar Lundbomsskolan och jag har endast två minnen från den tiden. Det första minnet är en lektion i något av den sociala linjens huvudämnen. Vi var en stor klass med omkring 30 elever och några av oss fick sitta både tre och fyra vid en bänk bl.a jag. Jag minns en överhängande känsla av vantrivsel och av att allt var så himla fel. Det andra minnet av gymnasietiden är när mamma och jag satt inne hos rektorn därför att jag vill hoppa av skolan redan efter en vecka. Rektorn tyckte inte att det var någon bra idé (duh!) och det tyckte inte mamma heller, men jag hade bestämt mig och om jag hade bestämt mig, så var det väldigt svårt att övertyga mig om något annat. Jag minns att jag hade träskor på mig. Träskor med flätad överdel och rem runt hälen.

Pappa blev nästan galen vid tanken på att jag skulle gå hemma och bara dra, så jag tvingades iväg till arbetsförmedlingen. Naturligtvis fanns det inte mycket att välja på för någon som bara hade grundskola i bagaget, men Af hade sina små hjälpprogram att ta till. Jag fick börja på ett kontor. Ett sunkigt kontor under marknivå med en annan kvinna som arbetade där, men jag kan inte minnas med vad. Jag hade nog varit där bara ett par dagar när hon meddelade att hon skulle vara borta i en dag vilket innebar att jag skulle vara ensam ansvarig för telefon och annat som skulle göras. Paniken slog klorna i mig och jag minns att jag mumlade något om att jag inte ville det. Jag skulle inte klara av det. Jag fick panik bara av att tänka på det. Hon förstod inte varför jag fick sådan panik och försökte övertyga mig om att det inte skulle bli några problem. Damen på kontoret använde en parfym som hette "Charlie" och glasflaskan var ganska stor och rund med parfymnanmet ingraverat i skrivstil. Jag tyckte inte om doften och har mått illa varje gång jag känt den doften allt sedan dess. Sedan satt jag på Af igen.

Efter kontorsepisoden blev det en lucka på två hela år då jag bara gick hemma. Inga krav från mina föräldrar mer än att jag skulle hjälpa till hemma. Min lilla syster som alltid varit tuffare än jag påbörjade sin gymnasieutbildning (humanistisk) utan att krångla som jag gjorde.

Jag minns inte vad det var som gjorde att jag hamnade hos Af igen, men det gjorde jag och det resulterade i en kurs på ett par veckor där jag skulle få möjlighet att ta reda på vad jag ville bli när jag blev stor samt att praktisera på arbetsplatser. Praktikplatserna var en damfrisering som var fullständigt inpyrd med permanentvätskor och damavdelningen på Domus. Friseringens ägarinna var inte nöjd med mig och jämförde mig med en annan praktikant som hade visat ett sådant intresse att hon till och med hade varit där på lördagarna. De som arbetade med damkonfektion var inte heller nöjda med mig och jag förstår dem, så här i efterhand. Det fungerar inte med någon som inte kan ta egna initiativ och som - rent ut sagt - är rädd för människor. När kursen och praktiken var slut, så var jag inte ett enda steg närmare till att veta vad jag ville bli när jag blev stor.

Tillbaka till arbetsförmedlingen. Det blev en kontorskurs med betalning och ledigheter. Kursen pågick under fyra månader, november till och med februari. Det var faktiskt ett par tjejer från 9 A som oxå gick den kursen, men på den tiden klarade jag inte av relationer över huvud taget och jag fick inga nya vänner om man säger så. Det var Folkhögskolan som anordnade kursen och det ingick lite matte, datakunskap, engelska, maskinskrivning och studiebesök på arbetsplatser. Vi fick även möjlighet att söka till gymnasiet på nytt och jag insåg att jag inte skulle komma någonstans utan det, så jag sökte till humanistisk i första hand, samhällsvetenskaplig i andra hand och naturvetenskaplig i tredje hand. Jag minns avslutsningsdagen i februari 1984. Kallt, kristallklar himmel och så hade vintermarknaden börjat. Jag hade en gnutta mer hopp.

Resultatet från gymnasieansökan kom under sommaren och jag hade kommit in på mitt tredjehandsval. Naturvetenskaplig med tyngden på matte, kemi, fysik och biologi som var och fortfarande är mina hatämnen, men linjen var bra, så till vida att den passade in på många olika yrkesinriktningar. Under den första lektionen i matte, så avslöjade läraren att medelbetyget för en klass aldrig hade varit så lågt som det var för vår klass. Vi var avskrapet. Vi var dem som inte kom in någon annan stans. Läraren drog en djup suck och skakade vantroget på huvudet. En uppmuntrande inställning. Not! Jag tog mig igenom den treåriga utbildningen och jag kämpade som ett svin med hatämnena. Slutbetyget var, milt uttryckt, varierande med 1:or och 2:or i kemi och fysik och 5:or i svenska och historia. Det hade, som sagt var, inte varit mitt förstahandsval.......

Trots att jag var tre år äldre än de andra i min klass, så var de mer mogna än vad jag var. Deras självförtroende var ett helt annat. De for utomlands själva och de arbetade på loven. När det tredje och sista läsåret gick mot sitt slut, så hade de alla möjliga planer på vad de skulle göra nu när livet äntligen skulle börja på riktigt. Jag hade inga planer. Jag var skräckslagen. Jag var deprimerad och ångestfylld. Jag tillbringade mycket tid inlåst på mitt rum och lyssnade på musik och skrev dagbok med tårarna rann och rann och rann. Jag kunde inte prata med mina föräldrar. Vi pratade inte om så'nt här. Min lilla syster hade flyttat från Kiruna för att gå en utbildning i marknadsföring och jag kunde inte prata med henne heller för jag kände mig så undelägsen henne. Det var ingen, ingen, INGEN som talade om för mig att, så som jag mådde skulle man inte må och att det faktiskt fanns hjälp att få. Då var jag 22 år, otroligt omogen och osäker och fullständigt låst i mitt tankesätt, så jag tänkte aldrig på att uppsöka läkare för det här. Jag var övertygad om att jag var en ynklig fegis och sorglig för att jag inte var det minsta nyfiken på världen utanför hemmet och utanför det fjällomgärdade Kiruna. Den 14 maj bestämde jag mig för att ta mitt liv samma dag som jag tog examen. Det gjorde jag oxå för om jag har bestämt mig, så har jag.

Fredagen den 13 juni var en kall examensdag och fjällbjörkarna och rönnarna hade knappt knoppats. Jag grät mycket den dagen. Jag minns att min mamma sa till min bror i telefon att jag förmodligen var ledsen över betygen. Det var inte helt osant. Jag satt uppe till närmare midnatt för att dra ut på det hela. Mamma och pappa gick och lade sig. Solen gick inte och lade sig och det var fortfarande ljust. Midnattssolen. Till slut gick jag in i mitt rum och stängde dörren, men låste inte. Jag tog fram kniven som jag hade köpt enkom för detta tillfälle och knöt snusnäsduken för ögonen för jag ville inte se något. Tankarna for okontrollerat och det enda som jag kunde urskilja var "LIVRÄDD" och "INGET ALTERNATIV". Jag skar mig själv tvärs över handlederna och lade mig ned i sängen. Jag vet inte hur länge jag låg där, men nog tusan gick hjärnan igång igen. "Har jag inte dött än?"  "Varför tar det så'n tid?!"  "Kommer jag att få bestående men av det här?"  "Om jag nu är tvungen att fortsätta att leva, så vill jag fungera normalt."  Jag ropade på mamma. Flera gånger.

De två killarna i ambulansen frågade mig varför jag hade gjort det, men jag minns inte om eller vad jag svarade. Jag minns att de pratade med varandra och skrattade. Jag skrattade inte.

Eftersom jag är högerhänt, så blev snittet med vänster hand på höger handled inte så snyggt och jag var väldigt nära att ha skurit av senan till lillfingret. Höger hand var gipsad i några veckor.

När mamma hade ringt runt till mina syskon för att lämna besked om vad som hade inträffat, så hade min okäre bror uttryckt sig kort och koncist: "Äntligen!". Han hade haft detta på känn länge eftersom han kände igen sig själv i mig och vid ett tillfälle gjort ett självmordsförsök. Släkten ÄR värst.

 

Reneth

6 februari 2009 22:11

Låter hemskt, skulle allt velat ta den där tjejen som slutade gymnasiet i famnen och vagga lite grann. Man blir inte starkare av att stå utanför. Man behöver känna att man tillhör på något sätt. Jag är säker för jag har varit tvungen att vara hemma under flera år på grund av en bäckenskada och det har inte gjort mig starkare vare sig psykiskt eller vad det gäller självförtroendet. Jag trivs helt klart bäst när jag är på ett jobb och vet att jag gör ett bra jobb varje dag. Nu är det svårt att se vad jag har gjort på en dag. Hoppas att ni kommer att må bättre både du, Elin och Pär

http://www.svenssonstassavtryck.se

 

Gröngöling

7 februari 2009 08:52

Så intressant att läsa om din gymnasietid. Så fel det blev, det ena på det andra. Varför skulle man inte få byta linje till exempel. Och att du fick gå hemma så länge sedan. I de åren är man ju så känslig och hur starten på vuxenlivet blir är viktig. Allt känns så stort då, man har inget perspektiv. Förstår att du blev ledsen och fick dåligt självförtroende. Tack för att du vill dela med dig. Vore intressant att läsa mer. Minns att jag inte heller fick byta linje och det var inte bra.
Många kramar

http://grongoling.bloggagratis.se

 

Nannis

7 februari 2009 09:03

Tack för att jag fått ta del av din histora Ewa. Tråkigt att ha såna känslor så tidigt i livet, och stå utanför.. Jag gjorde samma sak som dig, när jag var 16 men av andra orsaker. Eller ja, man kan väl egentligen bara göra det av en orsak; Man mår piss! Men med facit i hand, man skulle inte skurit på det sättet vi gjorde om man inte ville överleva... Inte skönt att skära genom senorna.. och ha en sån där skön plastskena i några veckor sen.. =/

Jag hoppas att det ordnar sig för dig och din familj,önskar att ni alla tre ska få känna harmoni, trygghet och lycka! KRAM

 

Nini

7 februari 2009 11:56

Tack Ewa! För att du delar med dig. För att du är en sån varm och underbar människa. För att du ger mig sån igenkänning. Inte i exakt vad som hände dig, men i känslan av utanförskap.
Jag gjorde aldrig något försök, men oh vad många gånger jag tänkte på det. (Och kan göra än).
Och tänk att det ska ta sådan tid att inse att vi inte måste må så där.
Tusen varma kramar till den Ewa som sitter här nu och även till den Ewa som hade behövt kramarna då.

http://nini.bloggagratis.se

 

catrin

7 februari 2009 12:07

jag får tårar i ögonen o önskar någon hade kunat hjälpa dig tidigare, kramat dig o viskat att allt skulle bli bra.
Men du uppvisar samtidigt en annan sida. en modig sida, en jävlar anamma sida.
dessutom skriver du så bra att detta borde bli en bok! tack för att vi som läser får ta del. så bra att du finns!

 

Anna

7 februari 2009 23:41

Jobbigt!
Vi har alla våra tunga perioder och jag gled nog igenom gymnasiet ganska smärtfritt trotts "småångset" under mest hela skoltiden. Min syster råkade ut för rektorer m.m som tyckte att hon valde fel linje. Hon hade alldelse för höga betyg för att gå beklädnandsteknisk linje så de tvingade in henne på sam... hon mådde dåligt och hoppade av. Jag minns hur dåligt hela familjen mådde innan hon hittade vägen om t damskräddaryrket och det var ändå en bråkdel av det du upplevt.
Jag blir så förtvivlad när myndighetspersoner och andra i maktställning inte ser och förstår människan de har framför ögonen utan vill ha in en i konstiga mallar.
Hade en tekniklärare som första lektinen titade på oss tjejer och sa - vi får se hur länge ni stannar! och då var vi hälften tjejer i klassen! Snacka om klant!
Önskar at det fanns ett sätt att få bort dessa klantar och att du hittar ett sätt att läka.
Kramar
Anna

http://enanassida.blogg.se

 

Annie

11 februari 2009 10:22

Älskade vännen!!
Jag har inte tagit mej i kragen för att ge mitt deltagande än. Faktum är att jag väntade med att läsa ditt inlägg tills häromdagen, eftersom jag förstod att det var starkt, och jag själv inte hade den styrkan att ta mej igenom ditt inlägg.

Min gymnasietid såg väl ungefär ut som din, och nu Ewa, har vi en varsin fantastisk dotter i ungefär samma ålder. Jag försöker se det så att det enda jag kan göra i situationen är att försöka ge min dotter den uppmärksamhet och lyhördhet som vi själva så väl hade behövt (som du vet tog jag också mitt liv vid 16 års ålder och fick återfödas till en person som jag själv fick skapa efter egna värderingar).
Som förälder försöker jag hela tiden göra allting liiite bättre än vad förra generationen gjorde, och klarar jag det, och mina barn i sin tur gör lika dant, så finns det nog hopp framöver.

Varmaste Kramar härifrån

http://peek-a-boos.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu flyttar jag härifrån efter drygt 7 års bloggande. Naturligtvis ska jag fortsätta att blogga, men på en helt egen domän för att verkligen säkerställa äganderätten till mina texter. Jag flyttar hit: http://www.ewasundback.se/. Jag hoppas att ni följ...

"Spiderman" med Toby McGuire och Kirsten Dunst. Det är inte bara tecknade filmer som fungerar när jag vill fly verkligheten. Superhjältar kan rädda mig för 2 timmar i taget. "Spiderman" är 12 år och det är länge sedan jag såg den, men just ikväll var...

Elin störde mig. Pär irriterade mig. Båda gick mig på nerverna på ett sätt som definitivt hade att göra med ångest och sällskapssjuka. När det var 1 timme och 20 minuter kvar innan vi skulle åka till svärisarna för att fira julafton satte jag mig i s...

...tycker om den träningsvärk som jag har idag och när inte ens jag gör det,ja, då är den löjligt grym. Jag har faktiskt tagit värktabletter för att över huvud taget kunna röra mig smärtfritt. I förmiddags var träningsvärken inte alltför hemsk och ja...

Föddes och växte upp i Kiruna. Flyttade därifrån när jag var 22 år. Nästan flydde. De sista åren jag bodde där mådde jag oerhört dåligt och det är den känslan som blev mitt bestående minne av stan. Av en slump hittade jag en Kirunagrupp på FB med mån...