BUPs läkare är en äldre, långsmal och lågmäld herre (som luktar gott, tyckte Elin) som jag tyckte gav ett luddigt intryck i början med sedan tog sig. Han blir bra! BUP-damen var med. Elin uttryckte efteråt att hon upplevde det som lite läskigt att han vet så mycket eftersom hon kände igen sig själv i en stor del av det han beskrev om depression och ångest. De gånger som jag har upplevt samma sak, så har jag blivit lättad och känt mig trygg i vetskapen att någon FAKTISKT förstår och att jag inte svamlar eller inbillar mig. Elin ska börja med Sertralin och hon tycker att det känns bra. Läkaren är övertygad om att hon kan bli hjälpt av medicinen. Han sa en sak om just antidepressiva mediciner och det är att de fungerar allra bäst som ångestdämpande och som hjälp med sömnen, men att beteckningen "ångestdämpande" har fått en så negativ klang. Jag tror på det. Dessutom slår antidepressiva mot ett bredare spektrum och är inte beroendeframkallande. Hon ska ta Theralen-dropparna parallellt med medicinen i 2 veckor. Sedan har förhoppningsvis medicinens ångestdämpande effekt satt in och dropparna kan tas bort. Nästa gång som vi ska träffa BUP-damen, så kommer även läkaren att vara med, så att Pär får träffa honom och lufta åsikter och frågor.

Jag har varit nära till tårarna flera gånger idag för jag är trött, frustrerad, leds och tycker att Pär har varit ovanligt grinig och irriterad de senaste dagarna. Hans tålamod är slut. Han tycker inte att Elin egentligen har tid att fortsätta så här - snart har halva vårterminen gått. Han känner oxå frustration över att Elin inte verkar inse hur allvarligt läget faktiskt är och att det inte alls är säkert att hon kommer in på den gymnasielinje som hon väljer i första hand. "Vad är det absolut värsta som kan hända då?" frågar jag. Om hon inte kommer in på gymnasiet till hösten, så blir resultatet att hon "går hemma" i ett år till nästa tillfälle att söka in kommer. Det här är inget alternativ för Pär. Det verkar som han nästan får panik bara av att tänka på det. Av egen erfarenhet, så vet jag att det inte gagnar någon att gå en gymnasieutbildning för sakens skull om man inte är intresserad (jag hade 3 plågsamma år på mitt tredjehandsval - naturvetenskaplig). Det kan vara så att Elin inte är mottaglig för situationens allvar pga att hon mår som hon gör; en försvarsmekanism. Det kan vara så att hon helt enkelt inte fattar och om så är fallet, så blir uppvaknandet brutalt.

Datordiskussioner. Ska Elin få en egen bärbar och i så fall när? Vi betalar, men hur stor motprestation kan vi kräva (Elin är medveten om att hon inte bara kan få något som kostar tiotusentals kronor)? Förslag ett: examens-present om hon har sådana betyg att hon kommer in på gymnasiet. Som det är nu är det inte längre ett alternativ eftersom varken Pär eller Elin har lust att vänta så länge. I lördags var de och rekognoserade marknaden och efteråt var båda två otåliga och ville gärna köpa den genast. Jag vidhöll examensförslaget. Förslag två: Elin får datorn efter födelsedagen, men före examen förutsatt att hon håller det kontrakt som hon och jag satte ihop (hon ska göra mycket mer hemma). Pär var tveksam. Förslag tre: förslaget är Pärs och går ut på att Elin ska klara av minst 4 hela skoldagar på en vecka innan hon får datorn. Det tycker inte jag är rimligt. Särskilt inte efter mötet med läkaren som tycker att vi är på rätt väg i rimlig takt dvs kontinuerlighet vad gäller halva skoldagar. När Elin väl går halva dagar kontinuerligt, så kan hon öka på till hela dagar, MEN det är inget som går att pressa fram. Jag tror heller inte att det fungerar med datorn som lockbete/belöning eftersom hon ju faktiskt är sjuk. Det var en kort period när det kändes som om hela familjen var enade om hur vi ska lösa det här, men den senaste veckan känns som det gjorde i början: Pär har inte tålamod med det här och jag försvarar Elin. Om Elin hade haft t.ex en cancersjukdom som gjorde att hennes frånvaro var orimligt hög och att gymnasieutbildningen var i farozonen, så hade pressen på vad hon ska klara av varit helt annan och förståelsen större. Det är klart att allt det här är FRUSTRERANDE på gränsen till att göra oss tokiga, men hur är det då inte för Elin?

Nu ska jag lägga mig och vila en stund.

Fridens.

 

Lena

6 februari 2009 16:49

Vilket dilemma!
Hoppas det löser snart ; )

Verkar i alla fall som Elin har en bra läkare på BUP!

Ha en skön fredagskväll!

Kram Lena

http://www.nygards.bloggagratis.se

 

Snurrtant

6 februari 2009 17:55

Vad skönt för Elin att hon har fått en bra läkare som förstår henne. Det är alltid lite läskigt i början, men finner man förtroende och stöd så ser man nästan fram emot till nästa gång :) Hoppas också att medicinen hjälper :)

Ang. Imovane, jag har oxå hört att det kan skapa beroende och är därför väldigt försiktig med dessa... tar bara i yttersta nödfall.

Ha en trevlig kväll :)

http://www.snurrtant.bloggagratis.se

 

Nini

7 februari 2009 11:45

Jag känner igen mig i situationen så att det gör ont, Ewa. Bara så att du vet att du inte är ensam.
Det verkar vara helt omöjligt för den familjemedlem som inte har ont i själen att förstå...

http://nini.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu flyttar jag härifrån efter drygt 7 års bloggande. Naturligtvis ska jag fortsätta att blogga, men på en helt egen domän för att verkligen säkerställa äganderätten till mina texter. Jag flyttar hit: http://www.ewasundback.se/. Jag hoppas att ni följ...

"Spiderman" med Toby McGuire och Kirsten Dunst. Det är inte bara tecknade filmer som fungerar när jag vill fly verkligheten. Superhjältar kan rädda mig för 2 timmar i taget. "Spiderman" är 12 år och det är länge sedan jag såg den, men just ikväll var...

Elin störde mig. Pär irriterade mig. Båda gick mig på nerverna på ett sätt som definitivt hade att göra med ångest och sällskapssjuka. När det var 1 timme och 20 minuter kvar innan vi skulle åka till svärisarna för att fira julafton satte jag mig i s...

...tycker om den träningsvärk som jag har idag och när inte ens jag gör det,ja, då är den löjligt grym. Jag har faktiskt tagit värktabletter för att över huvud taget kunna röra mig smärtfritt. I förmiddags var träningsvärken inte alltför hemsk och ja...

Föddes och växte upp i Kiruna. Flyttade därifrån när jag var 22 år. Nästan flydde. De sista åren jag bodde där mådde jag oerhört dåligt och det är den känslan som blev mitt bestående minne av stan. Av en slump hittade jag en Kirunagrupp på FB med mån...