Elin har varit extra mycket i centrum det senaste halvåret och då börjar jag minnas hur det var när jag var 15-16 år och skulle söka in på gymnasiet.

Jag fyllde 16 år i mars 1981 och gick i 9A på Parkskolan i Kiruna. Som jag minns det tyckte jag nog att skolan var mer än uthärdlig om än inte kul. Jag hade kompisar även om jag inte umgicks med dem på fritiden. Betygen var övervägande höga. Själva ansökningen till gymnasiet kommer jag inte ihåg, men jag hade inte tillräckligt starkt självförtroende för att gå min egen väg. Om jag hade haft det, så hade jag sökt till humanistisk linje i stället för att kompis-söka till och komma in på social linje. Det blev bara ett mellanspel för mig på Hjalmar Lundbomsskolan och jag har endast två minnen från den tiden. Det första minnet är en lektion i något av den sociala linjens huvudämnen. Vi var en stor klass med omkring 30 elever och några av oss fick sitta både tre och fyra vid en bänk bl.a jag. Jag minns en överhängande känsla av vantrivsel och av att allt var så himla fel. Det andra minnet av gymnasietiden är när mamma och jag satt inne hos rektorn därför att jag vill hoppa av skolan redan efter en vecka. Rektorn tyckte inte att det var någon bra idé (duh!) och det tyckte inte mamma heller, men jag hade bestämt mig och om jag hade bestämt mig, så var det väldigt svårt att övertyga mig om något annat. Jag minns att jag hade träskor på mig. Träskor med flätad överdel och rem runt hälen.

Pappa blev nästan galen vid tanken på att jag skulle gå hemma och bara dra, så jag tvingades iväg till arbetsförmedlingen. Naturligtvis fanns det inte mycket att välja på för någon som bara hade grundskola i bagaget, men Af hade sina små hjälpprogram att ta till. Jag fick börja på ett kontor. Ett sunkigt kontor under marknivå med en annan kvinna som arbetade där, men jag kan inte minnas med vad. Jag hade nog varit där bara ett par dagar när hon meddelade att hon skulle vara borta i en dag vilket innebar att jag skulle vara ensam ansvarig för telefon och annat som skulle göras. Paniken slog klorna i mig och jag minns att jag mumlade något om att jag inte ville det. Jag skulle inte klara av det. Jag fick panik bara av att tänka på det. Hon förstod inte varför jag fick sådan panik och försökte övertyga mig om att det inte skulle bli några problem. Damen på kontoret använde en parfym som hette "Charlie" och glasflaskan var ganska stor och rund med parfymnanmet ingraverat i skrivstil. Jag tyckte inte om doften och har mått illa varje gång jag känt den doften allt sedan dess. Sedan satt jag på Af igen.

Efter kontorsepisoden blev det en lucka på två hela år då jag bara gick hemma. Inga krav från mina föräldrar mer än att jag skulle hjälpa till hemma. Min lilla syster som alltid varit tuffare än jag påbörjade sin gymnasieutbildning (humanistisk) utan att krångla som jag gjorde.

Jag minns inte vad det var som gjorde att jag hamnade hos Af igen, men det gjorde jag och det resulterade i en kurs på ett par veckor där jag skulle få möjlighet att ta reda på vad jag ville bli när jag blev stor samt att praktisera på arbetsplatser. Praktikplatserna var en damfrisering som var fullständigt inpyrd med permanentvätskor och damavdelningen på Domus. Friseringens ägarinna var inte nöjd med mig och jämförde mig med en annan praktikant som hade visat ett sådant intresse att hon till och med hade varit där på lördagarna. De som arbetade med damkonfektion var inte heller nöjda med mig och jag förstår dem, så här i efterhand. Det fungerar inte med någon som inte kan ta egna initiativ och som - rent ut sagt - är rädd för människor. När kursen och praktiken var slut, så var jag inte ett enda steg närmare till att veta vad jag ville bli när jag blev stor.

Tillbaka till arbetsförmedlingen. Det blev en kontorskurs med betalning och ledigheter. Kursen pågick under fyra månader, november till och med februari. Det var faktiskt ett par tjejer från 9 A som oxå gick den kursen, men på den tiden klarade jag inte av relationer över huvud taget och jag fick inga nya vänner om man säger så. Det var Folkhögskolan som anordnade kursen och det ingick lite matte, datakunskap, engelska, maskinskrivning och studiebesök på arbetsplatser. Vi fick även möjlighet att söka till gymnasiet på nytt och jag insåg att jag inte skulle komma någonstans utan det, så jag sökte till humanistisk i första hand, samhällsvetenskaplig i andra hand och naturvetenskaplig i tredje hand. Jag minns avslutsningsdagen i februari 1984. Kallt, kristallklar himmel och så hade vintermarknaden börjat. Jag hade en gnutta mer hopp.

Resultatet från gymnasieansökan kom under sommaren och jag hade kommit in på mitt tredjehandsval. Naturvetenskaplig med tyngden på matte, kemi, fysik och biologi som var och fortfarande är mina hatämnen, men linjen var bra, så till vida att den passade in på många olika yrkesinriktningar. Under den första lektionen i matte, så avslöjade läraren att medelbetyget för en klass aldrig hade varit så lågt som det var för vår klass. Vi var avskrapet. Vi var dem som inte kom in någon annan stans. Läraren drog en djup suck och skakade vantroget på huvudet. En uppmuntrande inställning. Not! Jag tog mig igenom den treåriga utbildningen och jag kämpade som ett svin med hatämnena. Slutbetyget var, milt uttryckt, varierande med 1:or och 2:or i kemi och fysik och 5:or i svenska och historia. Det hade, som sagt var, inte varit mitt förstahandsval.......

Trots att jag var tre år äldre än de andra i min klass, så var de mer mogna än vad jag var. Deras självförtroende var ett helt annat. De for utomlands själva och de arbetade på loven. När det tredje och sista läsåret gick mot sitt slut, så hade de alla möjliga planer på vad de skulle göra nu när livet äntligen skulle börja på riktigt. Jag hade inga planer. Jag var skräckslagen. Jag var deprimerad och ångestfylld. Jag tillbringade mycket tid inlåst på mitt rum och lyssnade på musik och skrev dagbok med tårarna rann och rann och rann. Jag kunde inte prata med mina föräldrar. Vi pratade inte om så'nt här. Min lilla syster hade flyttat från Kiruna för att gå en utbildning i marknadsföring och jag kunde inte prata med henne heller för jag kände mig så undelägsen henne. Det var ingen, ingen, INGEN som talade om för mig att, så som jag mådde skulle man inte må och att det faktiskt fanns hjälp att få. Då var jag 22 år, otroligt omogen och osäker och fullständigt låst i mitt tankesätt, så jag tänkte aldrig på att uppsöka läkare för det här. Jag var övertygad om att jag var en ynklig fegis och sorglig för att jag inte var det minsta nyfiken på världen utanför hemmet och utanför det fjällomgärdade Kiruna. Den 14 maj bestämde jag mig för att ta mitt liv samma dag som jag tog examen. Det gjorde jag oxå för om jag har bestämt mig, så har jag.

Fredagen den 13 juni var en kall examensdag och fjällbjörkarna och rönnarna hade knappt knoppats. Jag grät mycket den dagen. Jag minns att min mamma sa till min bror i telefon att jag förmodligen var ledsen över betygen. Det var inte helt osant. Jag satt uppe till närmare midnatt för att dra ut på det hela. Mamma och pappa gick och lade sig. Solen gick inte och lade sig och det var fortfarande ljust. Midnattssolen. Till slut gick jag in i mitt rum och stängde dörren, men låste inte. Jag tog fram kniven som jag hade köpt enkom för detta tillfälle och knöt snusnäsduken för ögonen för jag ville inte se något. Tankarna for okontrollerat och det enda som jag kunde urskilja var "LIVRÄDD" och "INGET ALTERNATIV". Jag skar mig själv tvärs över handlederna och lade mig ned i sängen. Jag vet inte hur länge jag låg där, men nog tusan gick hjärnan igång igen. "Har jag inte dött än?"  "Varför tar det så'n tid?!"  "Kommer jag att få bestående men av det här?"  "Om jag nu är tvungen att fortsätta att leva, så vill jag fungera normalt."  Jag ropade på mamma. Flera gånger.

De två killarna i ambulansen frågade mig varför jag hade gjort det, men jag minns inte om eller vad jag svarade. Jag minns att de pratade med varandra och skrattade. Jag skrattade inte.

Eftersom jag är högerhänt, så blev snittet med vänster hand på höger handled inte så snyggt och jag var väldigt nära att ha skurit av senan till lillfingret. Höger hand var gipsad i några veckor.

När mamma hade ringt runt till mina syskon för att lämna besked om vad som hade inträffat, så hade min okäre bror uttryckt sig kort och koncist: "Äntligen!". Han hade haft detta på känn länge eftersom han kände igen sig själv i mig och vid ett tillfälle gjort ett självmordsförsök. Släkten ÄR värst.

Orden "data" och "dator" blandas ihop, men skillnaden är betydande.

"Dator" är hårdvara dvs själva maskinen.

"Data" är mjukvara dvs programvara och liknande.

I natt var det en så'n där usel natt igen. Svårt att somna och vaknade flera gånger (trots en otroligt behaglig dröm) förmodligen för att jag visste att klockan skulle ringa redan halv 8. När den faktiskt ringde, så dängde jag till den, så att den åkte i golvet, batteriluckan lossnade och batteriet åkte ur, men den tystnade i alla fall och jag vaknade. :-P  Upp och in i duschen. Skaka liv i Elin. Släppa ut marsvinen efter puss & gos och ge dem hö. Påminna Elin om att vakna. Klä på mig. In till Elin igen. Åt lite frukost medan jag hojtade på Elin med jämna mellanrum tills hon faktiskt kom upp ur sängen. Det blötsnöade ganska mycket och promenaden från Stlje C till BUP var mindre mysig. Modden packades ihop under skosulorna och gjorde att jag gled omkring onödigt mycket. Pär hämtade oss efter läkarbesöket och vi åkte till ett apotek och hämtade Elins medicin. 36 kr för 30 tabletter Sertralin - en positiv överraskning eftersom vi väntade oss många sköna hundralappar på den prislappen. Efter det har vi varit hemma. Elin har mått bra. Pär har varit smågrinig och jag har undvikit honom. Middagen bestod av uppvärmd kycklinggryta med couscous, men då hade jag ont i magen och mådde lätt illa, så jag satt för mig själv i vardagsrummet. Pär tog emot besök av den målare som föreningen har anlitat. Elin och jag tittade på "Reaper" på Kanal 5 och nu sitter jag här. Senare ska jag läsa och sedan SOVA (jag har ökat på Theralendosen igen just idag). Jag undrar hur jag ska få helgen att gå?

Fridens.

PS. Idag kom en ny kokbok enligt LKHF som är skriven av dr Dahlqvist och Airam. Då är det bara att hitta motivationen och lusten igen. Lättare sagt än gjort.....

Just idag är jag......

.....leds på min gubbe.

.....otroligt frestad att sticka hemifrån.

.....besviken över att vi inte verkar få lånet.

.....extra frustrerad över att Pär och jag "talar olika språk".

.....i dj-t stort behov av att vara ensam.

.....lockad av tanken på att göra slut på allt.

.....trött på snöblasket ute.

.....illamående och har ont i magen; vill inte äta.

.....pessimistisk.

.....sur.

.....arg.

.....ångestfull och nedtrappningen av Theralen var onödig.

.....äcklad av min övervikt.

.....trött på tum-pressen.

.....panikslagen över att Finanskrisen har nått även vår familj.

Jag faller.

Jag fick hälsa på en nyinflyttad Golden retriever och hans husse. Endorfiner! :-)

BUP-läkaren är bra.

Våra marsvin: alltid här, alltid gosiga, alltid glada, alltid snälla, alltid kravlösa förutom hö, mat och vatten.

Fridens.

Jag och Lotta

Jag orkade aldrig ta reda på varför det inte fungerade att ha två bloggar här på "Blogga gratis". Jag är inte tillräckligt angelägen. Det blir heller inte att jag skaffar en andra blog någon annan stans för jag trivs här. "Blogga gratis" är enkelt och jag går alltid in för att göra min tillvaro så enkel som möjligt. Jag har inget behov av att ändra utseendet, lay outen eller typsnittet och jag tycker inte att det är särskilt skoj att trixa med bilder. Här är det enkelt att logga in, skriva, ändra, kommentera och lägga in bilder. Här trivs jag. Det viktigaste för mig är en möjlighet att uttrycka mig i skrift och att få eventuellt gensvar i form av kommentarer. I stället gör jag ännu en kategori som heter "1965  och framåt - mitt liv i stycken". Det är enkelt för mig och för den som vill läsa enbart det och inget av mitt övriga svammel behöver bara klicka på kategorin. Så får det bli!

.....varför det är mer angeläget att städa i hallen när en målarfirma ska komma på besök än när det är bara vi hemma?

*målarfirman kommer dessutom bara att se utsidan av husen när arbetet väl ska utföras*

BUPs läkare är en äldre, långsmal och lågmäld herre (som luktar gott, tyckte Elin) som jag tyckte gav ett luddigt intryck i början med sedan tog sig. Han blir bra! BUP-damen var med. Elin uttryckte efteråt att hon upplevde det som lite läskigt att han vet så mycket eftersom hon kände igen sig själv i en stor del av det han beskrev om depression och ångest. De gånger som jag har upplevt samma sak, så har jag blivit lättad och känt mig trygg i vetskapen att någon FAKTISKT förstår och att jag inte svamlar eller inbillar mig. Elin ska börja med Sertralin och hon tycker att det känns bra. Läkaren är övertygad om att hon kan bli hjälpt av medicinen. Han sa en sak om just antidepressiva mediciner och det är att de fungerar allra bäst som ångestdämpande och som hjälp med sömnen, men att beteckningen "ångestdämpande" har fått en så negativ klang. Jag tror på det. Dessutom slår antidepressiva mot ett bredare spektrum och är inte beroendeframkallande. Hon ska ta Theralen-dropparna parallellt med medicinen i 2 veckor. Sedan har förhoppningsvis medicinens ångestdämpande effekt satt in och dropparna kan tas bort. Nästa gång som vi ska träffa BUP-damen, så kommer även läkaren att vara med, så att Pär får träffa honom och lufta åsikter och frågor.

Jag har varit nära till tårarna flera gånger idag för jag är trött, frustrerad, leds och tycker att Pär har varit ovanligt grinig och irriterad de senaste dagarna. Hans tålamod är slut. Han tycker inte att Elin egentligen har tid att fortsätta så här - snart har halva vårterminen gått. Han känner oxå frustration över att Elin inte verkar inse hur allvarligt läget faktiskt är och att det inte alls är säkert att hon kommer in på den gymnasielinje som hon väljer i första hand. "Vad är det absolut värsta som kan hända då?" frågar jag. Om hon inte kommer in på gymnasiet till hösten, så blir resultatet att hon "går hemma" i ett år till nästa tillfälle att söka in kommer. Det här är inget alternativ för Pär. Det verkar som han nästan får panik bara av att tänka på det. Av egen erfarenhet, så vet jag att det inte gagnar någon att gå en gymnasieutbildning för sakens skull om man inte är intresserad (jag hade 3 plågsamma år på mitt tredjehandsval - naturvetenskaplig). Det kan vara så att Elin inte är mottaglig för situationens allvar pga att hon mår som hon gör; en försvarsmekanism. Det kan vara så att hon helt enkelt inte fattar och om så är fallet, så blir uppvaknandet brutalt.

Datordiskussioner. Ska Elin få en egen bärbar och i så fall när? Vi betalar, men hur stor motprestation kan vi kräva (Elin är medveten om att hon inte bara kan få något som kostar tiotusentals kronor)? Förslag ett: examens-present om hon har sådana betyg att hon kommer in på gymnasiet. Som det är nu är det inte längre ett alternativ eftersom varken Pär eller Elin har lust att vänta så länge. I lördags var de och rekognoserade marknaden och efteråt var båda två otåliga och ville gärna köpa den genast. Jag vidhöll examensförslaget. Förslag två: Elin får datorn efter födelsedagen, men före examen förutsatt att hon håller det kontrakt som hon och jag satte ihop (hon ska göra mycket mer hemma). Pär var tveksam. Förslag tre: förslaget är Pärs och går ut på att Elin ska klara av minst 4 hela skoldagar på en vecka innan hon får datorn. Det tycker inte jag är rimligt. Särskilt inte efter mötet med läkaren som tycker att vi är på rätt väg i rimlig takt dvs kontinuerlighet vad gäller halva skoldagar. När Elin väl går halva dagar kontinuerligt, så kan hon öka på till hela dagar, MEN det är inget som går att pressa fram. Jag tror heller inte att det fungerar med datorn som lockbete/belöning eftersom hon ju faktiskt är sjuk. Det var en kort period när det kändes som om hela familjen var enade om hur vi ska lösa det här, men den senaste veckan känns som det gjorde i början: Pär har inte tålamod med det här och jag försvarar Elin. Om Elin hade haft t.ex en cancersjukdom som gjorde att hennes frånvaro var orimligt hög och att gymnasieutbildningen var i farozonen, så hade pressen på vad hon ska klara av varit helt annan och förståelsen större. Det är klart att allt det här är FRUSTRERANDE på gränsen till att göra oss tokiga, men hur är det då inte för Elin?

Nu ska jag lägga mig och vila en stund.

Fridens.