Den här fick jag av Lena idag! *ler glatt*  Just den här utmärkelsen kan man inte bara tacka för och sedan luta sig tillbaka. Nä, nä, nä! Jag måste skriva om 5 saker som jag är beroende av och även skicka vidare till 5 andra bloggar. Jag gör som jag alltid gör: alla i min länklista får utmärkelsen för det är bloggar som jag läser varje dag. Tra la la.

Mina 5 främsta beroenden:

* Böcker

* Te

* Våra marsvin

                                            * Träning

                                            * Frivillig ensamhet

                                            Fridens.

Operationen är avklarad!

SöS har VÄLDIGT trevlig personal på handkirurgens dagvård.

Elin var med på 3 lektioner.

Fridens.

Operationsdax! När klockan var 6 gick jag ned till tåget. Det var tvärmörkt, tyst och folktomt. Medan jag satt på tåget fick jag en obehaglig på-väg-till-pest-jobbet-déjà-vu; jag åkte oftast med ett tåg som gick vid halv 7. Sjukhus sover aldrig, så där var verksamheten i full gång. När jag hade anmält mig och blivit "avprickad" fick jag byta om till den föga smickrande sjukhusrocken, sjuhusstrumpor och skoskydd. Jag tvättade höger tumme och underarm IGEN och fick sedan krypa ned i en säng. Det var inte helt fel för jag var trött. Jag fick en positiv känsla för hur allt skulle sluta när jag såg att sängen stod längst in i ett hörn. Avskildhet + säng = vila. Läkaren kom och tittade på tummen och sa att de eventuellt skulle behöva transplantera nagelbädd från ena stortån till tummen. Hon drog fram en tuschpenna och ritade en nedåtpil på höger axel och underarm samt på vänster ben. Jag vet EGENTLIGEN varför de ritar pilarna, men jag kan inte låta bli att undra över vem som kommer att drogas i operationssalen - jag eller dem? :-P  Jag kröp ned under landstingets tunna, gula filt och vita lakan och körde avslappnings-övningar och efter ett tag somnade jag. Sköterskan väckte mig när det var dax att sätta fast en kateter. Det visade sig vara lättare sagt än gjort. Hon hittade inget kärl i handen. Hon hittade inget kärl i armvecket. Hon försökte med handen igen och ovanför tummen, på handleden lyckades hon till slut. Hon sa att kärlen ofta blir ovilliga att samarbeta om man är nervös t.ex före operation. Jag upplevde mig själv som fru Lugnochfrid där jag låg, halvt sovande, men mina kärl avslöjade mig som en lögnare! Sköterskan tvättade vänster fot och lindade in den i en steril duk. "Så här rena fötter har jag aldrig tidigare haft!" sa jag och syftade på de två dubbeltvättningarna med Descutan + hennes extra tvätt. Kvart i 10 rullades jag in i op-salen, flyttade över till op-bordet och fick en värmefilt över mig. Riktigt gosigt! Det var 4 personal där inne. Alla gick omkring och utförde sina sysslor medan radion poppade i bakgrunden. De talade om för mig vad som skulle hända. De verkade veta vad de höll på med. De pratade sinsemellan. Jag kände mig varm och trygg. Sedan kom narkosläkaren och gav mig bedövningen. Efter kanske 15 sekunder började det snurra behagligt i huvudet samtidigt som jag andades syrgas i en mask och sedan vaknade jag med handen hängande i högläge. Fast jag var groggy, så var det första jag tänkte på min tå. Hade de gått lös på min tå oxå? Jag vickade på foten och kände hur stortån strök mot lakanet. Vilken tur - ett bandage mindre! Då och först då dök den första manspersonalen upp och frågade hur jag mådde. Jag sa att jag var trött, men annars mådde jag bra. Klockan var ungefär halv 12. Jag upplevde det som att det gick fort för mig att bli klar i knoppen och nu var jag hungrig och hade lite ont i ryggen av att ha legat i samma ställning i, mer eller mindre 4 timmar. När jag var tillbaka i mitt avskilda hörn i "startsalen", så fick jag 2 mackor och saft. Landstingets torra mackor hamnar inte i Guide Michelin, men efter 12 timmars fasta var de inte så tokiga! Jag lyckades med ett toalettbesök och lite senare togs katetern bort och nu skulle jag bara vänta på läkaren för återbesökstid och utskrivning. Jag bytte tillbaka till mina egna underbara varma kläder och började känna mig som en människa igen. Läkaren kom med en ny tid den 2 februari och sedan fick jag gå. Jag sms:ade Pär, gick till Pressbyrån i entré-hallen och köpte en drickyoughurt och satte mig sedan och väntade. Pär och Elin kom strax efter halv 14. NU ÄR DET GJORT!! :-)

Bedövningen i tummen var seglivad och klockan hann bli 19 innan jag kände det första pirret som visade att den började släppa. Nu känns det att det är en tumme inne i den tjocka bandagetutan. Tummen påminner om Musse Piggs fingrar! Läkaren sa att det kunde ta upp till ett år innan jag har en helt ny nagel. Jag har inga större problem att blogga. Jag måste bara vänja mig vid att dunka till mellanslagstangenten med vänster tumme i stället.

Fridens.