.....varför livsglädje alltid förknippas med äventyrslusta och karnevaler?

*det är ju när man kan finna glädje i vardagens lilla som man verkligen har livsglädje*

Mitt beslut att fortsätta att blogga på samma sätt.

Dagens promenad.

Jag har lyckats med konststycket att börja dricka mer vatten (igen...) med hjälp av min fina, gula flaska från SATS.

Fridens.

Promenerade i 65 minuter tillsammans med Pär. Bitvis blåste det svinkallt. Den här gången var det bara mitt samvete som tyckte att promenaden var skön för jag känner mig allmänt krasslig.

När Pär och jag var hos svärföräldrarna på nyårsafton och Elin partajade med sina polarinnor, så meddelade svärmor att Elin +  kusinerna är bjudna på teater den 21 mars tillsammans med svärföräldrarna. Jag blev lite förvånad över att de inte hade frågat Elin innan biljetterna köptes. De har varit på teater flera gånger när barnen var små och var pigga på allt, men Elin fyller snart 16 år (två år från myndig) och borde nog tillfrågas. När vi vidarebefordrade inbjudan till Elin, så blev hon inte eld och lågor. Vi pratade en del med BUP-damen om just detta att det kan vara svårt att säga nej, men att det är ärligare att säga nej nu i stället för att förhala allt och sedan, när det väl är dax, så skyller man på något annat för att slippa följa med. Elin och jag enades om att hon skulle ha bestämt sig till igår och lämna besked till svärmor på julgransplundringen; om hon valde att följa med, så skulle hon även stå fast vid det beslutet. Det visade sig att hon hade glömt att prata med svärmor om detta, så Pär ringde idag för att tala om att Elin tackar nej till inbjudan. Jag förstår om svärföräldrarna blir besvikna, men jag är av den åsikten att man inte ska säga ja och amen till allt bara för att man blir bjuden. Pär är den som är mest upprörd. Som vanligt.

Pär och jag pratade en del medan vi promenerade och kom fram till olika saker som jag sedan meddelade Elin. Pär och jag känner och tycker att vi har hjälpt till så mycket vi kan och att vi fortsätter kontakten med BUP. Även skolan har hjälpt till mycket och det ska de ha en eloge för. Nu hänger det mer på Elin själv. Nu avgör hon om vårt avtal om halva skoldagar är värt att hålla - hon måste helt enkelt anstränga sig ytterligare för att faktiskt komma iväg. Under våra BUP-besök har vi kommit fram till att det är "sträckan" mellan sängen och ut genom ytterdörren som utgör det största hindret för när hon väl har kommit iväg, så tycker hon själv att det sällan är problem. Vi kommer att fortsätta som vi gjorde precis innan jullovet: Elin ställer sin klocka och om hon inte är uppe och studsar direkt, så försöker Pär en gång OCH ENDAST EN GÅNG med att få upp henne och om det inte lyckas, så åker han till arbetet.

Ett annat ämne som kom upp vid senaste BUP-besöket var att, som BUP-damen uttryckte det, ta ansvar för sina kunskaper och använda sig av dem. Elin vet att hon mår dåligt när blodsockret sjunker (hon blir deppig och grinig), så då får hon se till att äta regelbundet. Hon vet oxå att hon mår bättre när hon tränar, så varför låta bli? Hon vet att hon mår bättre när hon inte bara ligger i sängen och muttrar utan aktiverar sig, så upp & hoppa! Allt det här leder förmodligen till att hon orkar med ALLT mycket bättre inklusive skolan, så hon måste ta ansvar för det. Det är EN del i det som innebär att bli vuxen. Efter det kan man flytta hemifrån, Elin! ;-)

Fridens.