Jag sitter uppe till alldeles för sent.

Jag sover till alldeles för sent inpå dagen.

Jag har inte promenerat pga att jag har ont i foten (och just det förstår jag faktiskt inte!) och jag har inte styrketränat.

Jag blir lite luddig av värktabletterna.

Jag har ingen ork.

Dagarna går i sakta mak.

Det är inte kul att vara jag just nu. :-(

Fridens.

Fridens.

Sitter i köket.

+13 grader.

Mulet på gränsen till mörkt.

Tända lampor.

Hasselns alla löv är nu gula och det är så många att det är som att ha en STOR lampa utanför fönstret.

Elin är ute med en kompis.

Pär arbetar längre eftersom han har börjat sent de senaste dagarna.

Jag sov till 9.

Toalettbesök.

Tillbaka till sängen.

Jag kände att jag inte hade lust att göra något annat än att ligga och tryna. Jag somnade och sov till och från ända till halv 1!

Citodon hjälper mot tumvärken.

Det blir nog ingen middag idag för Pär tycker inte om köttbullar och spagetti, jag har ingen matlust och Elin är fortfarande öm i munnen efter gårdagens borttagning av tandsten och har ingen lust att äta.

En dämpad dag.

En stilla dag.

Det känns som om hela jag är inställd på energisparläge.

Fridens.

Nu har jag hämtat Citodon som jag kan ta till när tummen värker mer än vad som är uthärdligt. Just idag har den varit smärtfri, ironiskt nog och jag har använt den vilket resulterar i smärta så här på kvällkvisten. Jag fick Citodon för flera år sedan mot spänningshuvudvärk (det var inte fullt så restriktivt med vad och hur mycket som skrevs ut) och jag blev beroende pga morfinet som ingår. Jag tog mig ur det genom att sluta tvärt. Den här gången kommer jag att vara försiktigare!

De hade fortfarande inte fått min remiss på SöS, så jag får ringa nästa vecka igen. Damen som svarade kunde meddela att väntetiderna är långa. :-P Jag funderar på att be SöS skicka remissen till Sophiahemmet som förmodligen inte har lika långa köer och kanske att jag får betala för det, men att gå omkring med plåster dygnet runt och använda mig av morfin i flera månader känns inte lockande. Min svärfar fick remissen skickad till Sophiahemmet när han opererade cancern som han hade i underläppen och väntetiden kortades drastiskt + att vården är riktigt bra där (jag opererade ett ganglion i handen för 7 år sedan och kommer ihåg sjukhuset som trevligt). På ett sätt så vill jag inte dra igång någon panikartad cirkus för jag misstänker att det finns de som har det värre. Samtidigt blir jag så arg och frustrerad över att något som är så litet att det ryms på tumnageln kan ställa till med så mycket besvär!  >:-(  Här kommer ett försök att se det positiva: jag kan inte diska. Att ta på/dra av diskhandskar när bölden är så pass stor att den sticker upp ovanför nagelbandet vill jag inte ens tänka på även med ett plåster över. Att ha handen nere i hett och flottigt diskvatten när det finns var runt bölden tror jag inte är så lyckat.

Jag promenerade fram och tillbaka till apoteket + en omväg på vägen hem och det var så skönt att komma ut! Endorfinerna kändes faktiskt av och det var skönt att "älga på" med stora kliv (jag hade mina vanliga gå-skor eftersom jag inte fixar att knyta MBT-skorna just nu)!

Nu läser jag "Pingvin försvunnen" som är fortsättning på "Döden och pingvinen".

Fridens.

"Det måste ju ha funnits en restaurang på Dödsstjärnan...." tycker i alla fall Eddie Izzard.

Linslusen hade den här och den var så rolig att jag oxå måste ha den eftersom jag faktiskt ÄR ett HP-fan!

Mycket nöje!

Pär gick upp med Elin i morse och skjutsade henne till skolan. Skolda'n var hyfsad och hon har äntligen gjort en muntlig redovisning som har hängt över henne. Själv sov jag till halv 10. Jag har inte gjort nå't annat än läst ("Mannen under trappan" rekommenderas - annorlunda!) och tittat på film med tummen i högläge hela tiden. Jag har fortfarande jamasen på. Tack vare högläget gör tummen inte lika ont idag, men det blir inte mycket gjort heller. :-P Jag lyckades komma i telefonkontakt med Doktorn från i måndags och han skrev ut Citodon efter ett mindre förhör + att han sa att jag ska ringa Södersjukhusets handkirurg för att se om det finns något återbud som gör att jag får komma tidigare. Handkirurgens telefontid var slut när jag ringde, så jag får göra ett nytt försök i morgon.

Fridens.

Idag behöver jag marsvin och nallar....

Pär och jag veckohandlade på Konsum. Hemma igen blev vi sittande i bilen och tjafsade om Elin. Vi kom ingen vart. När jag plockade in varorna stötte jag i höger tumme och smärtan i kombination med alla annan skit gjorde att tårarna kom. Jag satte mig i soffan och tyckte att allt var för dj-t. Sedan blev jag arg. Arg på hela situationen med Elin. Jag stegade in till henne, satte mig på sängen och sa: "Vet du vad, Elin? Nu är jag så in i h-vete leds på det här!" Sedan fortsatte jag med att om hon inte kan alternativt vill tala om vad som är fel och om hon inte har egna förslag eller idéer om hur vi ska lösa detta, ja, då får hon finna sig i Pärs och mina regler.

1. Med start i morgon är det endast kaskadkräkningar och feber som gör att det är ok att stanna hemma. Hon får ta med värktabletter om hon har huvudvärk.

2. Datorn stängs av klockan 22 på skolkvällar.

3. Jag kommer att hämta ut en medicin åt Elin som min husläkare skrev recept på i våras och som hon ska utnyttja de kvällar som ångesten/oron hindrar henne från att sova.

4. Jag har beställt tid hos husläkaren eftersom Elin föredrar det framför kuratorn.

5. I våras blev Elin erbjuden möjligheten att få sitta i ett avskilt klassrum för att få lugn och ro och nu tycker jag att hon ska utnyttja den möjligheten även om det innebär att hon skiljer ut sig från mängden på det viset.

6. Om hon går till skolan varje dag som är kvar till höstlovet (2,5 vecka), så får hon extra pengar att shoppa för på Lyx-lörda'n.

Jag sa oxå att det som kuratorn kan hjälpa till med är att ställa så'na frågor att hon får veta om det kan vara så att Elin faktiskt är kliniskt deprimerad vilket JAG tror kan vara en anledning till att hon inte kan sätta fingret på vad som är fel. Om så är fallet, så finns det mediciner som hjälper henne att få tillbaka orken. Jag kanske ger intrycket av att jag tycker att min dotter ska äta piller mot alla sorts åkommor, men det stämmer inte. Det är bara det att det inte finns någon som helst anledning att neka sig själv lindring även om det är i tablettform. Man måste börja någonstans för att få tillbaka så pass mycket ork att man kan ta itu med problemen på andra sätt.

Liten reflektion: när vi satt i bilen och tjafsade, så var Pär irriterad och frustrerad medan jag var uppgiven och ville skita i allt. När jag senare satt inne hos Elin och ryade om hårdare tag, så kom han in och med mild stämma försökte han dämpa mina hårda smällar. Han säger att vi måste enas om en lösning och sedan hålla fast vid den och inte ge efter för minsta motstånd. Det är det jag tänker göra nu och jag har INGA som helst problem med att vara bestämd på gränsen till elak om det behövs medan Pär alltför lätt får dåligt samvete.

Fridens.