När jag har dragit upp rullgardinen de senaste dagarna, så har det varit dimmigt och rått ute, men uppehåll. Ruggigt! Igår försvann dimman framåt lunch och fram kom solen. Idag sov jag till 10 (Pär körde Elin till skolan), drog upp rullgardinen och möttes av rugg. Jag kom iväg på en promenad, men inte förrän vid 12 och det är väl ett magiskt klockslag för dimmorna försvann och solen kom fram och jag behövde knappt börja promenera innan endorfinerna ÄNTLIGEN gav sig till känna!! Det var runt 12 grader, men jag kunde ändå känna en föraning av vinterdoft i luften. Tänk dig ett stort träd vars löv är på väg att byta färg till flammande rött, orange och gult med en signalblå himmel i bakgrunden. Inte ett moln och hög, klar luft. Det finns inte en enda perfekt högsommardag som kommer ens i närheten av en så'n här dag i september!

Jag har ont i knäna idag. Riktigt ont - även vid vila. Det är ett bra tag sedan sist.      :-(  I måndags hade jag mina kängor som är helt vanliga med stum sula och lite klack. De är perfekta så här mellan varm och kall årstid och de är enkla att ta på och av i samband med klädombyte på SATS. Jag hade samma kängor igår när Pär och jag dår-handlade på Coop där golvet är hårt och småhalt. Jag känner mig ganska fin i dem oxå, men de är inte några bra skor och nu har jag ont. "Vill man vara fin, så får man lida pin." och det stämmer på mig och mina knän. Ju äldre och mognare jag blir desto mer prioriterar jag bekvämlighet framför utseende, men ibland vill jag ha lite mer "stil". Dagens promenad (65 minuter) i MBT-skorna räckte inte för att rätta till två korta utflykter i fåfängans tecken. Håhåjaja!

Elin klarade av skoldagen med ork och humör i behåll. Hon fick reda på att hon hade VG på en fysikuppsats om pincetten. Pär har varit i kontakt med hennes sk. mentor och hon tycker inte att det finns någon anledning till panik än. Hon säger att Elin är målmedveten och effektiv, så även om hon missar några lektioner, så är hon snabb med att arbeta ikapp. Bra! Jag tycker inte heller att vi behöver få panik, men med vårens elände i bagaget, så har i alla fall jag ett stort behov av att mota Olle i grind.

Nu ska jag städa buren för det luktar lite väl mycket marsvin här inne....

Fridens.

.....kommentarerna från Sus och Marianne i gårdagens "Hata, hata, hata!"-inlägg.

Vad blir konsekvenserna om Pär och jag, som Elins förmyndare inte gör allt vi kan för att få iväg henne till skolan? Vi har skolplikt så länge det gäller grundskolan och Elin går i nian nu. KomVux finns väl knappast i samma utsträckning som tidigare och utgör väl inte längre samma skyddsnät? Varken Pär eller jag känner att vi kan luta oss tillbaka och se tiden an medan Elin mår dåligt. Skolplikten medför att skolan är skyldig att tillhandahålla utbildning, men även en miljö som eleverna inte mår dåligt av. Om vi låter Elin stanna hemma, så kommer det aldrig att bli bättre. Ibland önskar jag att jag kunde rycka på axlarna och se tiden an.

Fridens.

Jag har länge, länge försökt få Pär att förstå att han omöjligt kan veta om jag kämpar på med något eller inte eller när jag gör så'nt jag inte vill, så vida jag inte talar om det vid varje enskilt tillfälle. Var går gränsen för när jag KAN kämpa på och när jag kämpar på av ren och skär envishet?

Jag har alltid varit orolig för att Elin har fått ärva mitt depressiva anlag och eftersom hon har mått så dåligt periodvis det senaste året, så har min oro ökat. Pär tycker att jag (möjligen) förstorar upp allt och jag håller med.

De två ovanstående styckena har jag skrivit för att beskriva varför jag nu upplever förvirring, irritation ("Det är så dax NU!") och beslutsångest. Pär pratade en del med Elin igår. Jag orkade inte. Han har kommit fram till att hon faktiskt mår riktigt dåligt psykiskt. Depression? Kanske. Han tycker inte att vi ska "sparka på en som redan ligger" genom att neka Elin att åka till Grönan på lördag. Till saken hör att jag sa till honom att OM han ändrar sig och säger att Grönan blir av, så får han åka själv med Elin och kusinen. Nu är plötsligt jag ensam den som ska avgöra hur helgen ska bli. Jag som till att börja med var Elaka Mamman när jag drog in besöket på Grönan. Jag har beslutsångest! Ska jag "sparka på Elin som redan ligger" genom att stanna hemma på lördag bl.a för att det passar mig bättre eftersom jag tycker att Grönan är ap-tråkigt? Ska jag vika mig, vara inkonsekvent och muntra upp henne samtidigt som jag ber att vädergudarna står mig bi och levererar ösregn på lördag?

Det var skönt att få skriva av mig!

PS. Det blir Grönan, men under protest från mig.