En sallad som jag har klurat fram på egen hand och som serveras upplagd på tallrik dvs portionsvis.

I botten lägger jag en blandning av ruccola- och isbergssallad.

Sedan tar jag 2-3 skivor parmaskinka och delar i munsbitsstora bitar och fördelar över salladen.

"Små-tomater" på kvist tycker jag är de godaste (jag tror de kallas för Romantica) och de delar jag i fyra delar och fördelar över sallad och skinka.

Tärnad Feta-ost i valfri mängd.

Svarta oliver, kärnfria av bekvämlighet som delas i halvor.

Honungsmelon i små bitar som smakkontrast till den salta skinkan och oliverna.

En dressing gjord av olivolja, äppelcidervinäger, salt och svartpeppar.

Det är mycket tuggande vilket ger en mättnadskänsla.

Bon appétit!

Vår lilla snorpa har namnsdag idag!

Det som är lite lustigt är att Pär och jag talade i telefon med varandra för första gången den 31 juli 1990 och sedan får vi en dotter som vi döper till just Elin + jag inte hade med det namnet på listan över tänkbara namn! Pär och jag träffades med hjälp av SSKF (Stor Stockholms Kontaktförmedling) och det var han som ringde till mig en svettig tisdag kväll i juli.

"Åh, nej!" tänkte jag när jag hörde hans dialekt "Inte en till norrlänning!". Jag hade haft dåliga erfarenheter av tillknäppta norrlänningar säger jag som själv kommer från Norraste Norrland. :-P  Han var inte det minsta tillknäppt och vi pratade på i ett par timmar. Vi hade vår första träff fredagen den 3 augusti från klockan 16 till klockan 23 och resten är historia.

Vi har haft marsvin i fyra år och precis när jag tror att jag har kommit underfund med hur de fungerar, så gör de precis tvärtom. När jag tänker efter, så är det likadant med Elin.... Det handlar om Mysan. Igen. Jag satten en gräns igår; om hon inte åt ordentligt när jag satte in kraftfoder åt dem, så skulle jag boka tid för avlivning. Sagt och gjort. Senare när jag gosade med henne här vi datorn, så åt hon energiskt och det fortsatte hon med resten av dagen precis som om hon måste äta ikapp. Då slog det mig att Pär inte hade stödmatat henne på hela dagen och att hon helt enkelt var hungrig! Följande frågeställning infinner sig: ett marsvin slutar att äta och behöver stödmatas, men hur länge ska man stödmata? Tills marsvinet visar tecken på att piggna till eller tills det inte är någon idé längre ELLER som det visade sig vara fallet med Mysan, tills man kommer på att hon är FÖR LAT för att äta själv så vida hon inte blir tillräckligt hungrig...... Åååh, vad de kan vara luriga de som små liven! Stämningen här hemma är i alla fall MYYYYYCKET bättre jämfört med igår och Mysan mår bra. Alla grisarna är slöa för att det - återigen -  är idiot-varmt.

Fridens.