Jag har redan erkänt att jag är såld på "Dallas" och jag älskar att hata JR. Det är mycket roligare att se serien nu när jag är vuxen för den sätter igång alla möjliga och omöjliga tankebanor och frågeställningar. Vad tusan gjorde Miss Ellie och Jock för fel när de uppfostrade JR eftersom han är så fullständigt befriad från förmågan till empati (se även mitt inlägg om empati den 18 maj)? Varför äter de aldrig färdigt? Varför hälsar de ALLTID på varandra med förnamnen? Tror de att tittarena har dåligt minne för namn och hela tiden glömmer vem som är vem i serien? Varför får små barn aldrig gå själva när de har lärt sig det? De blir hela tiden burna och langade från famn till famn (det här gäller egentligen för alla amerikanska serier och filmer när det kommer till kritan). Varför säger de aldrig "Hej då." när de avslutar ett telefonsamtal. Hur kan det komma sig att det, för Pamela och Sue-Ellen, ALLTID finns en karl i bakgrunden som "...aldrig har slutat älska.." dem och som verkar kunna vänta hur länge som helst! När Sue-Ellen skiljde sig från JR, så fanns Dusty där. När det visade sig att det inte skulle komma att fungera med honom och han gifte sig på annat håll, så började JR nästla sig in i hennes liv igen och de gifte om sig (hur smart var det på en skala?). Nu lutar det åt skiljs-mässa nummer två och vem har åter igen skuttat in i bilden? Jo, Dusty! Hans äktenskap fungerade inte eftersom han - tadaaa! - aldrig slutade att älska Sue-Ellen med fiskögonen och den darrande underläppen. Pam var gift med Bobby och det skar sig. Medan deras skiljsmässa närmade sig, så dök Mark Graison upp och blev blixt-förälskad i Pam. Han var lika ihärdig som en igel och när skiljsmässan var ett faktum, så föll Pam i hans armar. Strax innan de skulle gifta sig fick Mark diagnosen obotlig leukemi och begick självmord. (Psst! Det var meningen att man skulle tro det...) Pam är förtvivlad. Under tiden har Bobby fått ihop det med sin ungdomskärlek Jenna och de planerar att gifta sig, men på bröllopsdagen försvinner hon och dyker upp anklagad för mord! Under samma tid som en rättegång, en viss tids fängelse-vistelse och upprättelse, så har Bobby återupptagit kontakten med Pam och är inte längre lika sugen på att gifta sig med Jenna. De har aldrig slutat älska varandra....Morgonen efter att Bobby och Pam har förlovat sig för andra gången, så blir han påkörd och dör. Härreguud.... Pam är inte bara förtvivlad - hon är nära att knäckas. I precis rätt ögonblick dyker Mark upp igen och kan stötta henne. Hans självmord var fejkat. Jojo! Han har åkt runt hela världen i hopp om att hitta Dunderkuren mot leukemi. Han lyckades inte. Han kommer att dö (som alla vi andra), men mår, för tillfället prima. Ni förstår att jag kastas mellan hopp och förtvivlan i varje avsnitt och är fysiskt utmattad efteråt! "Dallas" är inte helt verklighetsfrämmande så till vida att precis när allt har blivit bra igen, när allt flyter och alla är glada, så - SMACK!!! - får man sig en snyting och får börja om. IGEN. "Dallas" är som livet självt, men med skruv! :-D

Fridens.

PS. Visste ni att ordet legym-sallad blir dallas-mygel baklänges?

Jag har promenerat idag!!

55 minuters lunk med gubbe och vattenflaska.

Det var ordentligt varmt och asfalten värmde fossingarna underifrån, men det var skönt att röra på sig. Idag hade vi klockan på ringning och det var det som ledde till att jag faktiskt kom iväg på promenad. De senaste dagarna har hela familjen sovit till 10 (med ett avbrott för Pär då han har varit upp och utfordrat utsvultna grisar) och suttit vid frukostbordet klockan 11 och då har jag aldrig kommit igång riktigt. OM jag ska ta mig ut, så MÅSTE det ske före klockan 12. Av någon outgrundlig anledning. Rent fettförbrännings-mässigt är det bättre än att träna på kvällen har jag lärt mig. Idag är första dagen som vi har RIKTIGT varmt med +28 grader. Det är en torr värme jämfört med den fuktiga värmen som kan komma i juli och i augusti. Jag föredrar den torra för då blir jag svettig vid ansträngning och inte bara genom att vakna på morgonen.

Fridens.