Varför är måndagar så sällan bra dagar?

Även sedan jag blev sjukskriven har måndagar känts tunga. De senaste fem månaderna när Elin har haft det tufft i skolan, så har även jag känt av det. Hon kom iväg till skolan utan problem. Jag gick upp innan hon gick och såg att hon var dämpad. Jag kände mig lätt stressad eftersom jag skulle iväg till SATS, men hade inte samvete att låta henne sköta sig själv utan fick för mig att jag skulle pigga upp henne. Jag TROR att jag lyckades, men det blev i stället att jag inte ens orkade försöka ta mig iväg för att träna. Suck! Jag känner mig patetisk. Som pricken över i visade den dumma vågen att jag har gått UPP i vikt! Visserligen bara ett yttepytte hekto, men ändå - det går åt FEL HÅLL! Jag hade inte hoppats på samma rejäla nedgång som vid det förra försökets första vecka, men det går åt FEL HÅLL!!! Jag är 150% ärlig när jag säger att jag inte har fuskat med ätandet på något vis. Jag tränade egentligen ingenting förra veckan (en stavgång och städning), men det borde inte resultera i uppgång! BESVIKEN!!

Håll i hatten alla bloggare för nu tänker jag skriva något positivt om FK!

Min fd handläggare ringde för att meddela att hon kommer att rekommendera HEL ERSÄTTNING till och med APRIL 2010! Hel ersättning två år framåt! Hon sa oxå att om det inte har blivit någon positiv förändring tills dess, så blir ersättningen permanent. ENORM LÄTTNAD!!! Enligt henne har min nuvarande handläggare för mycket att göra, så hon hade fått ta över mitt ärende. Hon ville även upplysa mig om att jag bör kontakta a-kassan. Eftersom jag har varit sjukskriven så länge, så kan a-kassan egentligen inte hjälpa mig. Det finns en möjlighet att jag har betalat in för mycket = pengar tillbaka! Jag har mailat a-kassan. Ålrajt! När jag hade lagt på luren, så kom jag på att jag skulle ha bett om ett nytt intyg för förmånstagare, så jag mailade henne fort som 17.

Fridens.

Idag har jag städat. Det tog ca 3 timmar, men det var för att jag fick rumpan ur vagnen och hängde upp tavlorna från Italien när jag ändå var på hugget. Det blev fint! Jag minns faktiskt inte när vi städade senast, men det verkade som om det var flera månader sedan! Urk! Skräpigt, småkladdigt och dammigt. Elin städade hos grisarna.

Vi står inför en ny skolvecka. Vår gemensamma strategi är morot och piska. För varje hel skolvecka får Elin en mindre belöning till helgen (igår blev det Pizza Hut). Den enda giltiga frånvaron är brutna ben, skyhög feber eller kaskadkräkningar. Om hon fixar detta fram till skolavslutningen, så kommer Pär och jag att bjuda henne på en heldag på Grönan inklusive åkband och mat. Det är morötterna det! Piskan är i form av avstängt internet och om det barkar iväg åt skogen helt, så ryker månadspengen (Mattias är inte längre med i bilden). Jag skrev aldrig hur måndagens samtal med den vikarierande kuratorn gick och det beror på att det var varken bu eller bä. Hon var ganska bra att prata med (bättre än den som Elin och jag träffade). Det var då vi enades om morot och piska även om kuratorn var tveksam i början. Hon var väldigt angelägen om att det inte blir så att Elin "endast genomlider" skolan med moroten som mål. Eftersom jag känner Elin, så kunde jag berätta att de perioder som skolan har flutit på, så har hon, på sätt och vis, mått bättre eftersom hon har varit stolt över att faktiskt klara av det och hon är inte den sortens elev som hukar längst bak i klassrummet och bara genomlider lektionerna utan hon deltar i undervisningen. När kuratorn frågade Elin om det här stämde och fick ett jakande svar, så var hon med på belöningssystemet. Det är för Elin, som det är för ALLA, en tröskel som man ska ta sig upp på, hitta balansen och komma över för att sedan kunna fortsätta TROTS de garanterade bakslagen.

Våra fyrbenta gullegrisar hade det hyfsat på pensionatet. De bodde ute i garaget i två rymliga burar staplade på varandra. Det bodde några kaniner där samtidigt. Den nedre buren fick automatiskt tak, men den övre buren hade bara en filt över sig och inga som helst krypin. När vi hämtade dem, så sa värdinnan för pensionatet att damerna i nedre buren var hur gosiga och trevliga som helst medan damerna i den övre var mest rädda. Tror jag det! När vi kom fram till buren, så klättrade de upp på varandra i ena hörnet för att söka skydd. Det var bara en vecka, men de är vana vid mycket uppmärksamhet och vid att kunna sträcka ut i långa  språng och det tycker vi allihop har märkts på dem sedan vi kom hem. På morgnarna hinner jag knappt ta bort dörren på den nedre buren innan Lotta hänger över kanten och ska ut fort som 17. De är sällskapssjuka! När jag har suttit ett tag här i köket och lämnar rummet, så hörs högljudda "ooouiii!" från dem och ofta, ofta är två eller flera framme vid mattkanten och liksom väntar tills jag är tillbaka. OBS! Det här har inte enbart samband med om det är matdax eller inte. Pär säger att de är mycket mer högljudda när det är dax för frukost och drar igång när de hör hans väckarklocka!

Medan jag städade lyssnade jag på "Box 21" av Roslund & Hellström. Den är ganska bra, men den är så knökfull av elände och misär att jag inte vet om jag orkar lyssna på hela. :-P

Knäet känns INTE bra - det känns tjockt som en boll och det gör ont att ha det kraftigt böjt. Jag ska köra på 3 Tradil om dagen ett tag igen. I morgon ska jag i alla fall till SATS och i morgon ska jag väga mig......

Fridens!

Elin och jag har shoppat litet grann. Pär åkte med till Centralen och fortsatte sedan till tunnelbanan för att åka till Viking-terminalen vid Slussen. Han har, för ovanlighetens skull, åkt på en återförening. Det är högskolan som ska träffas efter x antal år. Både han och jag avskyr egentligen den sortens jippon. Båten går till Mariehamn och vänder sedan tillbaka, så han kommer hem i morgon eftermiddag.

Det är ju faktiskt pingstafton idag och ett fantastiskt väder - toksoligt och +23 grader! Med tanke på att det är lördag, så var det inte mycket folk inne i sta'n. Elin shoppade kläder (vad annars) och jag köpte ett par stavar hos Team Sportia för 299. Jag hade sett ett par på deras web-sida, men de fanns inte i affäret. Jag blir så irriterad och besviken när det är så! Stavarna som jag köpte är av teleskopmodell, men det är egentligen gummiproppen och handtagen som är viktiga. De är metallic-röda vilket ger ett extra plus! Jag ska prova dem på tisdag! Medan mitt hårvax var ute och reste på egen hand, så köpte jag L'Oreals vax på Coop, men det var, på gränsen till, värdelöst. Mitt hår blir baby-mjukt och helt platt på ett sätt som känns väldigt främmande. Mitt gamla vax hade egentligen passerat bäst-före-datum (12 månader från öppnandet av burken vilket var ungefär sommaren 2006) och eftersom håret är viktigt för min allmänna trivsel, så kände jag mig tvungen att köpa en ny burk. Den hittade jag hos frisören inne i Åhléns, så från och med i morgon, när jag tvättat håret, så blir det ordning på torpet igen. :-D

Något som inte är helt oviktigt när man är i sta'n ett par timmar är toaletter. Jag har hittat en ny! Ny för MIG. Den ligger i PK-huset, en trappa ned och längst in. Den var väldigt fräsch; automatiska skjutdörrar i trä och mintgröna handfat och DEN VAR GRATIS!! Det är en kundtoalett, så den är inte tillgänglig när gallerian inte har öppet.

När Elin var inne på BikBok i jakten på shorts och jag hasade efter, så fick jag syn på kläder som gav mig kalla kårar. Mjukisbyxor, shorts, korta kjolar, t-shirts och linnen i FROTTÉ!!!! Jag trodde att det materialet var bannlyst i allt utom handdukar och att det tillhörde 70-talets allra mörkaste baksida av modet! Skulle ni köpa mjukisbyxor i cerise FROTTÉ med rött blommönster? Inte jag! Det finns en hel del 80-tal i klädaffärerna: småprickigt, karamellfärgat, volangkjolar, ankelsockor med volang och riktigt höga byxlinningar. Nej, tack. En gång räcker!

I en annan affär satt jag och väntade medan Elin var i provrummet. I kön stod smala damer med många läckra sommar-plagg i storlekar långt under XL och jag tänkte att NÄSTA sommar så kan nog JAG köpa så'na kläder och det ska bli så roligt! Faktum är att jag nog har gått ned något kilo under veckan, för idag fick jag på mig ett par byxor som jag inte fick på mig innan vi åkte till Italien. En sporre!

Idag är det lördag och varje lördag kommer att vara points-fri för mig. Jag får äta vad jag vill när jag vill och kan strunta i att hålla blodsockernivån  jämn  med förnuftiga mellanmål. Nä, idag är det pizza, choklad och wienerbröd som gäller! Av just den anledningen åt Elin och jag lunch på Pizza Hut. Det var oxå en belöning för att hon klarade av skolveckan så pass bra som hon gjorde. Vi åt t.o.m förrätt bestående av varsin skiva vitlöksbröd med massor av mozzarella på. Mmmmm! Allt var väldigt gott och servicen var ovanligt bra med en väldigt trevlig servitris som fick ordentligt med dricks.

Föräldraskap är ett laddat ämne. Jag vet inte om Pierre läser min blog, men han vet vad jag menar..... ALLA har åsikter om barnuppfostran, vare sig man har egna barn eller ej. Personligen tycker jag att man har större rätt att uttala sig om man har barn och därmed vet vad det innebär. Min oälskade bror, till exempel, visste väldigt mycket om hur mina äldre systrar skulle uppfostra sina barn, men han blev litet tystare när han själv fick barn. Hrmhrm. På Pizza Hut satt ett sällskap bestående av (tror jag) pappa, mamma, svägerska och tre barn. Barnen var nog ett tvillingpar på 4 år och en liten kille på 3 år. De hade förmodligen kommit strax innan Elin och jag kom för de fick sin mat strax innan vi fick vår. Barnen hade varsin ballong från McD fästad på den sedvanliga plast-pinnen. Efter ett tag kom jag underfund med att barnen hade ätit på McD och väntade medan de vuxna  åt på Pizza Hut. Hur smart är det på en skala??? På PH kan det ta tid och barnen for omkring helt fritt och bollade med ballongerna medan de vuxna pratade och åt. Det var flera gånger som det var såååå nära att någon ur personalen, med fullastade brickor hade snubblat på dem. Mot slutet började personalen att himla med ögonen, men de sa inget. Jag var nära att säga till familjen, men Elin tyckte att jag inte skulle lägga mig i. Vad skulle ni ha gjort? JAG BLIR SÅ ARG!! Det är självklart att barn ska få följa med på restaurang, men jag är övertygad om att barnen själva mår bättre om de vet med sig att deras uppförande inte stör alla runtomkring. Det är SOM VANLIGT inte barnens fel utan föräldrarnas! Jag blir så trött. De vuxna hade beställt glass till efterrätt och DÅ blev små-folket så pass intresserade att de lugnade ner sig.

Mitt knä tyckte inte om att knata runt i Stora Staden, men annars är det bara bra!

Fridens.

Va' ?

Ä're PINGST idag?

Det var ju påsk och Kristi himmelfärd alldeles nyssens, juh!

Den sista frukosten valde Elin och jag att avstå ifrån. Eftersom vi inte hade kunnat handla, så skulle den ha bestått av bröd (efter en vecka med italienskt bröd längtade jag efter knäckebröd eller grovt, mjukt bröd) med diverse pålägg och te utan mjölk. Italienarena använder inte smör på mackorna som vi gör utan droppar olivolja på i stället. Smör använder de till matlagning och bakning och av den anledningen finns det bara smör i paket av den sorten som vi i Sverige har margarin i. Det är stenhårt om det inte har fått stå framme i någon timme och det är omöjligt att bre på mjukt bröd. Det är även helt osaltat vilket gjorde att vi hade ett litet saltkar tillgängligt. Det är väl allt sådant som anses vara tjusningen med att åka utomlands? Jag längtade hem nu (inte bara pga annorlunda smör och bröd!) och jag saknade grisarna oerhört!

Vi åkte till Fiesole som är en bergsby en bit utanför Florens. Det var etruskerna som grundade den på 600-talet f.Kr På den tiden pesten härjade använde sig den rikare delen av befolkningen av Fiesole som en möjlighet att få andas ren luft och fly undan smittan.

Efter att vi hade parkerat gick vi till ett arkeologiskt museum som visade "de gamla vanliga" skärvorna och bitarna av diverse bruksföremål, men som även visade hela gravar med skelett och föremål från lååååångt före Kristus. De hade även grävt fram en del av den ursprungliga stadsmuren. Det måste vara ballt att vara arkeolog i den här delen av Europa där inget fynd ligger djupare än 50 cm!!! Skulpturer och delar av skulpturer, skålar och ENORMA grekiska urnor som var - mer eller mindre - intakta och oerhört vackra! Färgerna var bevarade och mönsterna var hur tydliga som helst. Etruskerna plundrade Grekland och tog med sig bytet till Fiesole och det är av den anledningen som det finns ytterst få urnor kvar i Grekland.

Varför i all världen fotograferade Pär inte urnorna??? Det upptäckte jag först när jag satt och letade fram foton till bloggen. Bysten ovan är inte fy skam den heller även om fotot blev lite mörkt.

Muséet bestod även av en utomhus-del och där hade de grävt fram en romerskt teater från 100-talet f.Kr Kan ni FATTA hur gammalt det egentligen är? Det svindlar! Kungliga Dramatiska Teatern kommer ALDRIG att stå så länge. Fnys!

 Aldrig hade jag väl trott att jag skulle få se en äkta romersk teater! :-D

Byggnaden uppe till vänster är själva muséet.

De hade även grävt fram ett romerskt tempel och ett romerskt bad.

Om jag förstod översiktskartan rätt, så utgjorde dessa valvbågar själva entrén till badet. Där fanns även toalettutrymmen och på den tiden umgicks man när man utförde sina behov och satt bredvid varann i rader. Det var inte alls dagens hysch-hysch över det hela. Personligen så föredrar jag att få vara ifred med min mage och blåsa!

Valvbågarna som syns i bakgrunden TROR jag är delar av en akvedukt för vatten. Nere till höger i bild syns ljusa, raka gångvägar som gick runt hela utgrävningsområdet. De var lätta att gå på, men framförallt att köra rullstolar på. Skyltar och kartor var även försedda med blind-skrift. Inne i muséet fanns det flertalet hissar. Det här är nog det enda riktigt handikappvänliga muséet jag har varit på!

Det fanns, naturligtvis, ett kafé där vi åt varma smörgåsar med tomat och mozzarellaost. Elin och jag drack Cola medan Pär drack Cappucino. I vanliga fall har han varken socker eller mjölk i sitt kaffe, men i Italen dricker han små koppar med hälften gräddigt skum och dessutom häller han i den lilla påsen med socker som alltid serveras med Cappucino. Varför? En av kvällarna inne hos svärisarna, så uppstod en diskussion av den anledningen att svågern och svärfar tyckte att "det är klart att vi ska ha en flaska vin nu är vi är på semester och DESSUTOM i Italien!". Det här fåniga argumentet hörde jag varje kväll förra gången vi var där och jag fick höra det varje kväll även denna gång. "Fy, fan vad löjligt!" utbrast jag innan jag kunde hejda mig själv. "Att ha Italien som ursäkt för att dricka vin är ju patetiskt." De tyckte väl att jag tog i litet väl mycket, men det kan bli övertryck om man inte säger ifrån från början. Jag dricker inte alkohol över huvud taget. Jag tycker INTE att resten av världen ska avstå av den anledningen. "Om jag sa att 'eftersom jag är i Italien, så tycker jag att jag kan äta två italienska bakverka VARJE dag för det är ju semester!', ja, då skulle det bli ett himla liv eftersom allt så'nt anses som så himla onyttigt." Svärmor tyckte att jag hade en poäng medan Pär, svågern och svärfar log litet snett och bara ryckte på axlarna. En annan orsak till min häftiga reaktion är att jag, vid samma tillfälle, fick frågan som jag är sååååå trött på: "Hur kommer det sig att du inte dricker ALLS?" Jag har över huvud taget aldrig känt mig lockad på samma sätt som jag aldrig har känt mig lockad att börja röka, men det är aldrig någon som frågar mig om DET! Förresten så skulle jag inte kunna dricka alkohol för alla mediciner som jag tar.

Vi gick upp till 1400-talskyrkan San Francesco och den backen påminde obehagligt mycket om Backen Från Helvetet..... Det var en liten kyrka och den väldigt fin inuti. Vi råkade klampa in mitt i en gudstjänst, så vi stannade bara en yttepytte stund eftersom det kändes som om vi gjorde intrång.

Den här utsikten har man från kyrkan. Mäktigt, men ändå inte lika hänförande som den från Piazza Michelangelo. När man är så här högt upp, så blir det bara ett gytter av hustak. Ser ni kupolen mitt i? Det är duomen i Florens.

Så här såg det ut ned mot själva Fiesole.

På vägen ned fanns en försäljare av handgjorda smycken av bl.a Murano-glas. Medan Elin och jag valde bland armbanden för 5 Euro, så pratade Pär lite med försäljaren. Det var en gråhårig, mustaschprydd man med solglasögon som frågade om vi kom från Sverige. Han kände igen vårt tal eftersom han hade bott där i flera år. Tack vare anknytningen till Sverigen och p.g.a bristen på växel, så fick vi lite rabatt på armbanden.

Nere på torget finns den här bronsstatyn från 1300-talet. "Incontro di Teano" ("Möte i Teano"). Den föreställer Viktor Emanuel II och frihetskämpen Giuseppe Garibaldi.

I ett skyltfönster till en pappershandel fick mina hökögon syn på pennor i klara färger. Det var kulspets, reservoar och förmodligen blyerts. De var tjocka vilket innebar att de är sköna att skriva med. De var svarta på den ned nedre halvan medan den övre var färgad i klart gult, grönt, rött eller blått med marmor effekt. Åååååh, vill ha......... Jag gick in och frågade vad de kostade. 420 Euro dvs cirkus 4200 svenska pengar. För en penna. Det var som att få en hink kallt vatten över sig. Jag nyktrade till från ha-begäret och gick ut. Jag vill fortfarande ha en så'n penna..... :-(

Parkeringstiden gick ut 14.15 och det var dax att åka. Fiesole kommer jag gärna tillbaka till! Lagom stor, lite trafik, ordentliga trottarer och underbar luft även utan att behöva fly från pesten.

Vi handlade det som behövdes till en sista middag och till de som ville äta frukost nästa dag i ottan innan avresan. Vi åt pastasallad med tok-stark korv. Melon, jordgubbar, ost och små chokladkex. GOTT! När allt sedan var diskat och hyfsat uppdelat mellan våra tre lägenheter och väskorna var packade, så var det bara att krypa till kojs för sista gången. Den här resan kändes bättre än den förra helt enkelt för att ingenting var försenat på nedresan. Tröttheten har kommit sedan vi kom hem och då är den lättare att hantera.

Pär har tagit fotona.

Medan vi var i Italeien var blog-abstinensen stor, men jag skrev stödanteckningar i en liten bok och började planera hur jag skulle lägga upp själva bloggandet. Resan var rolig, men att skriva om den har varit ännu roligare! Vilken tur att jag började blogga!! :-D

"Kicki & Lasse" var inte bra.

"Blindheten" var inte heller bra eller den skulle kunna vara bra om den var skriven på ett annat sätt; sida efter sida med tät text där dialogen är invävd i berättartexten utan några mellanrum. Tufft på fel sätt. Författaren är en nobelpristagare och det är väl en förklaring till att jag, som vanlig dödlig, fick problem. :-P   Sent igår kväll började jag läsa "Equinox" av Michael White.

I morse orkade jag inte hålla Elin sällskap innan hon gick. Hur jag än försökte, så åkte ögonen ihop och jag somnade om. Eftersom det är fredag, så var hennes humör så pass bra att hon inte hade några problem (bortsett från måndagen, så har veckan gått väldigt bra). Jag blev kvar i sängen till strax efter 10 och då var jag tvungen att gå på toaletten. Grisarna hade börjat misströsta om att få komma ut idag.

Det är +22 grader och temperaturen fortsätter att stiga! En dag som den här går jag inte ut om jag kan undvika det för värme och torka ger höga pollenhalter och då är det halvmörkret inomhus och svala rum som ger bäst lindring. Det har, hur som helst, inte varit fel att vila från träning den här veckan. Visserligen är omställningen till VV inte lika chockartad för kroppen som den var förra gången, men allt nytt brukar kännas. Det enda och då menar jag ENDA som jag tycker är tufft att avstå från är te. Eftersom jag har både socker och mjölk i, så kan jag inte dricka riktigt så många muggar som jag vill. Sockret är tomma points/kalorier. Jag försöker hela tiden att dra ned på sockermängden, men det är så pass litet i taget att jag aldrig verkar nå ett sockerfritt mål. Suck! Godis, kakor, chips och mjölk till maten klarar jag mig förvånansvärt bra utan. Redan efter fem dagar med mindre socker, så smakar t.o.m sockerfri läsk fruktanstvärt sött.

Nu när jag känner mig trött, mosig och lite frusen, så hade det varit vääääldigt mysigt med en kanna te.......

Ciao!

Svågern visste med sig att första maj är en större helgdag i Italien än i Sverige vilket förmodligen innebär att inte mycket är öppet och igång. Med anledning av det, så bestämde vi tidigt att just torsdagen skulle bli en utflyktsfri dag; en dag med sovmorgon och hasande på tomten. Alla tyckte att det lät bra speciellt efter att ha promenerat så mycket. "En townless dag" som svågern lyckades få till det i brist på bättre ord.

Vid den gemensamma frukosten visade det sig att svågern med familj tänkte ta tåget till Florens. Lugnet stördes. Var kunde de köpa biljetter en så'n här dag? När gick tågen? Vem kunde köra de till stationen? Vem skulle ta på sig att åka och handla eftersom det inte blev gjort kvällen innan och vi hade faktiskt INGENTING att äta (det hade diskuterats i min frånvaro med resultat att de hade övertygat sig själva om att allt nog inte var stängt, trots allt)? Vi behövde dessutom tanka Fiaten och sportmonstret.

Det slutade med att hela gänget åkte först till Villa Pitiana för att köpa tågbiljetter i deras reception. Köldhålan tillhör Villa Pitiana och det var bl.a dit vi blev uppmanade att ringa i NÖDFALL eftersom vår egen reception var öppen på väldigt sporadiska tider. Det var på Villa Pitiana som vi bodde förra gången vi var i Toscana, så det skulle bli kul att se om det hade förändrats. Dessutom är det en extra slingrig väg dit med höjdskillnader som får det att slå lock för öronen!

Villa Pitiana är ett gammalt kloster som har byggts om till hotell och det är av samma iskalla och sten-ekande standard som Köldhålan. Här fanns det dock en pool som inte började användas förrän vi skulle åka hem igen. Det är ett grymt minne som Elin och kusinerna bär med sig. ;-)

Det ligger högre upp än Köldhålan och då blir utsikten därefter. Waow!

När de fått sina tågbiljetter, så körde vi de till stationen San Ellero. "Hej då, vi ses ikväll!"  Sedan var det dax att leta upp en bensinmack. Vi blev omkörda av ett stort gäng motorcyklister och när vi hittade en (obemannad) bensinmack, så visade det sig att de hade samma behov. De kryllade! Det skulle ta eeeeeevigheter innan de var färdiga (jag tror det fanns två pumpar) och dessutom STOD DE OCH RÖKTE! Vi drog därifrån innan någonting exploderade och hittade, så småningom, en annan obemannad mack med en tjock kedja + hänglås på dörren till butiken. Hm. När vi tänkte efter, så var det ingenting som hade verkat öppet. Pär bad om hjälp för att kunna förstå pumparna och sättet att betala. Det fanns en liten automat där man stoppade in en sedel (en tjuga i vårt fall) och knappade in pump-numret för att sedan skutta tillbaka till bilen och börja fylla på med diesel. Steg ett och två gick bra, men sedan blev Pär osäker på vilken sort han skulle ta (det fanns två olika diesel) och frågade en annan herre. När han väl började tanka, så fick han inte så mycket diesel som han hade betalat för - pumpen stängdes av! Jaha. Tillbaka till automaten, i med en ny tjuga, knappa in pump-nummer och skutta tillbaka till bilen. Den här gången fylldes tanken mer även om den inte blev full. När vi hade funderat en stund, så kom vi fram till att man har en begränsad tid på sig och det faktum att Pär hade tvekat första gången gjorde att vi inte fick hela mängden med diesel. Slutnotan: dj*****t dyr diesel.

Nu var det äntligen dax att åka till Coop i Pontessieve och fylla på förråden!

Tvärstängt. Heldött. Vi ringde gänget i Florens och sa att de måste äta något där eftersom vi inte kunde handla som planerat. Vi ringde svärisarna som sa att de kunde fixa bröd och ost i den by de nu befann sig. Hur skulle vi göra då?  ALLT var så himla STÄNGT. Magarna kurrade och humöret sjönk.

Vi körde först till byn Rignano, men vi fick intrycket av att en fruktansvärd pest hade utplånat befolkningen den natten. Vi körde mot Köldhålan och fortsatte förbi och en bra bit till när vi fick se en skylt om en camping med "restaurante". Halleluja! Vi parkerade och Pär gick för att kolla om det faktiskt var öppet för det verkade vara det med plural bilar på parkeringen. Han kom tillbaka och gjorde tummen upp! Det visade sig vara en stor restaurang med många bord och dukar av linne. Härligt! Elin åt tagliatell bolognese medan Pär och jag behövde något mer mättande, så vi beställde friterad kyckling med pommes frites. Det var såååå gott och efter en stund var alla på bra humör igen. Det kom ett större sällskap (tyskar?) varav en var en tonårskille i knälånga hawaii-shorts och barfota. Han fick faktiskt inte komma in förrän han hade tagit på sig strumpor och skor! Det gillade jag för det måste finnas gränser för slapp semesterklädsel. Bland det äckligaste jag vet är när folk kommer in i mataffärer iklädda endast bikini eller badbyxor. Usch!

När vi kom tillbaka till Köldhålan var svärisarna redan där och vi satt utomhus och fikade. På en av stolarna såg jag att det låg ett foster av en fågelunge!

Svalorna hade ett bo under taket ovanför ytterdörren. Vi trodde att den kanske hade ramlat ur. Det var så sorgligt! När vi senare samma dag hittade ännu ett foster, så började vi misstänka att någon elak gök hade flyttat in hos svalorna och helt enkelt knuffat ut ungarna. Dumma gök! >:-(

Så här såg infarten till Köldhålan ut. Inbjudande, eller hur? Eftersom vi inte gjorde någon utflykt till något super-historiskt mål den här dagen, så tänker jag berätta litet om själva hotellet.

Det här är skylten utanför Pärs, Elins och min lägenhet. Man kom in i ett stort rum med två extrsängar, bord med fyra stolar och ett par rottingfåtöljer. Köket bestod av en bardisk, diskbänk, kylskåp och spis med en elplatta och tre gaslågor. Tre höga trappsteg av sten ledde upp till ett rymligt sovrum och ett yttepytte badrum. Behöver jag tala om att jag och mina knän kom att avsky dessa tre trappsteg? Elin och jag sov i sovrummet eftersom Elin inte ville sova ensam i det stora rummet och jag inte klarar av bristen på kvalitén som brukar vara när det gäller extrasängar. Vattnet värmdes med hjälp av gas och det tog tiiiiiid innan det blev varmt, men i gengäld blev vattnet skållhett. Duschen. Håhåjaja. Det var inte en dusch att stå i och njuta av en uppfriskande tvätt efter en lång dag i Florens, om jag säger så. Den stod längst in i hörnet och var ca 60x60 cm. Två av väggarna utgjordes av badrummets kakelklädda väggar och de övriga två av skjutdörrar. Om jag hade varit några kilo tjockare, så hade jag, banne mig, inte kommit in där! När man väl kommit på plats, så gled skjutdörrarna INTE på väloljade kullager. Ett lätt ryck fick de i rörelse samtidigt som det regnade puts eller damm (?) över en + att dörren hoppade ur glidskenan. Själva duschen bestod av ett munstycke som satt fast i väggen the American way. De små hålen var igengrodda och vattnet kom i täta, men ändock spridda, skurar. Det varma vattnet kom och gick vilket ledde till följande utrop: "Ooo - kallt!" tätt följt av "Ajajajaj - varmt!!". För att undvika att bli nedkyld alternativt skållad, så tog man, relexmässigt, ett steg framåt och slog näsan i skjutdörren som, ibland, hoppade ur skenan. Duschkabinen utgjorde en hälsofara!

Den här sidobyggnaden användes som förråd av bl.a städerskorna. När vi kom på lördagen fanns en toalettrulle i varje lägenhet; EN rulle för TRE personer EN HEL vecka. Pär lyckades flirta till sig fler längre fram, men av receptionisten fick han veta att det är meningen att man ska köpa själv om man behöver mer än den enda rullen. Jaha och var fanns den informationen?

Resten av dagen satt jag och läste. Vi hade köpt godis på campingen som Elin och knaprade på eftersom vi visste att det inte skulle bli någon egentlig middag. Florens-gänget kom inte tillbaka förrän vid 20-tiden. Det tåg de hade tänkt åka tillbaka med och som, enligt informationen på stationen, gick varje dag gick, mycket riktigt, VARJE dag, "...men inte idag." som en (sällsynt) vänlig italiensk dam kunde upplysa svärfar om.

Mitt tips: ÅK INTE TILL ITALIEN DEN FÖRSTA MAJ!

Pär har tagit fotona.

Mer i morgon och det blir det sista reportaget!

Här går det allt annat än undan, knappt styrfart. Redan igår bestämde jag mig för att inte pressa mig själv utan jag ska låta tröttheten ta den tid den behöver. Det är dessutom inte den sortens trötthet som blir lindrigare av att t.ex promenera. Det är bara att konstatera: att åka utomlands och dessutom under pollensäsongen, tar på krafterna. Jag känner mig inte det minsta utvilad även om jag inte är sliten och deppig som efter den förra resan.

Jag har nyss tagit en välbehövlig dusch och ska smörja in mig ordentligt. Sedan ska jag stryka några skjortor åt Pär samtidigt som jag lyssnar på "Kicki & Lasse" som faktiskt är ganska bra. Senare i eftermiddag ska jag möta Pär vid Konsum och veckohandla.

Ciao.