Det här är alltså mina två första alster som inte är för anskrämliga, så var snälla i era bedömningar! Motiven kommer, förhoppningsvis, att bli intressantare längre fram. :-)

Förra året skrev jag att vi har slutat fira mors och fars dag hemma hos oss. Jag skrev även varför. Det här året har jag inte sagt ett pip om den här dagen. I november kom det flera fina vinkar om fars dag från Pär, men jag sa att vi ju inte firar den dagen längre. Då fick jag sura blickar. Jag vill bli firad för att DE vill fira mig och inte för att almanackan har röd text just den dagen. Det är nästan att jag börjar avsky denna dag av samma anledning som jag avskyr Alla hjärtans dag: tjatigt och kommersiellt.

På återläsande.

.....att blogga idag!

Disken väntar och sedan ska jag fortsätta måla - det är så KUL! Jag ska nog skanna de som inte är för anskrämliga när de har torkat.

Fridens.

Så här långt har det INTE varit någon bra dag och jag fick diverse omen och tecken på det redan innan jag gick hemifrån i morse.

* Jag började hosta. Elin tyckte inte att jag skulle träna med den hostan, men i så fall skulle jag ju inte få några akvarellfärger heller och det gick jag inte med på!

* När jag sa "Hejdå, alla små!" till grisarna och stängde köksdörren om dem, så började jag sakna dem DIREKT.

* Halvvägs till stationen hörde jag nu-är-det-försenat-IGEN-rösten i högtalarsystemet. Det var ett låååångt meddelande. När det är låååånga meddelanden innebär det en lååååång förklaring till stoooor försening. Det stämde - det var försenat åt alla håll och kanter pga signalfel vid Stockholm Södra. Det var 10 minuters försening när tåget startade, men det hann nog bli 15 innan det kommit fram till Centralen.

* Jag tänkte skämma bort mig genom att köpa en flaska med norskt källvatten att ha till träningen (oftast har jag kranvatten hemifrån), men upptäcker att SATS inte längre säljer den sorten (Imsdal)! Eftersom jag inte hade vare sig flaska eller vatten, så måste jag ju köpa något och det blev Ramlösa utan kolsyra. Det gick an. :-(

* Medan jag bytte om, så slog det mig att det inte kändes bra att vara tillbaka efter 6 veckors uppehåll. Det kan vara motigt att ta sig till SATS, men det känns alltid bra när jag väl är framme, men inte den här gången. Vid det här laget var magkänslan intensiv: åk hem! Färgerna då?

* När jag kommer in i träningshallen, så möts jag av Förändring. Inte tycka om. >:-(  De har passat på att möblera om medan jag har varit förkyld och bortrest och psykiskt utmattad! De sk. dam-maskinerna (som jag ALDRIG har förstått vitsen med) var borta och resten av maskinerna stod nu i små grupper. Det är inte längre lika trångt, men där slutar det positiva. När jag väl hade lokaliserat den ryggmaskin som inleder mitt program, så var den NATURLIGTVIS upptagen. Jag körde nedre magen (tungt på ett negativt sätt). Ryggen (fortfarande tungt och vilominuten gick alldeles för fort). Bröstet (där jag ligger ned - sova!). Biceps (står inne i ett hörn nu och jag satt och stirrade in i väggen och hur kul är det?). Armarna (har hamnat framför en spegel - blä!) och det var här jag kände att jag inte orkade mer. För andra gången sedan jag blev medlem för fyra år sedan, så avbröt jag och vacklade tillbaka till omklädningsrummet; äckligt matt och lätt yrslig. Jag hade i alla fall försökt och jag hade gjort mig förtjänt av färgerna!

De dåliga omen tog lunch-paus medan jag köpte färger, penslar och block, strumpor (tag 5 par betala för 4) och en ny plånbok till Pär. När jag väntade på tåget hem, så hade magkänslan lugnat ned sig för snart skulle jag vara hemma igen. Hemma hos grisarna!

På tåget in till Stockholm läste jag nästan hela vägen ("Alltid Odd" är mycket bra den med). Tvärs över gången på fönsterplatsen satt en man och sov. Han satt där när jag klev på och han sov hela vägen. Han sov tungt. Till en början hördes bara snusningar som det brukar göra från någon som sover gott. När vi kommit halvvägs, så övergick snusningarna i lätta snarkningar. Det lustiga var att snusningarna hördes väldigt tydligt trots att folk pratade med varandra och i telefon,  trots att mobiler ringde och plingade. Jag vet inte om han steg av på Centralen. Han skulle kanske ha klivit av långt tidigare?

På tåget hem FÖRSÖKTE jag att läsa, men vid det laget mådde jag uselt och koncentrationen var väck. Det blev inte bättre av att en kille ringde sin tjej, pratade, tunnel - "Hallå?" - lade på. Ringde henne igen och blev osams. Lade på. Tjejen ringer och de blir sams igen. Varje gång han hade ett uppehåll i sin telefontrafik, så ringde det i en annan tjejs mobil och även hon satt i närheten, så att jag fick lyssna på samtalen vare sig jag ville eller ej. Idén med mobil-fria vagnar är inte så dum! Som så ofta är fallet, så klev flertalet av tåget på stationen innan Hemma, men det var så dax då!

Lillan och Lotta verkade glada över att jag kom hem eller så betydde det "En himla tur för dig att du kom hem INNAN matdax för vi svälter!". Jag älskar pälsbollarna! :-D

När jag hade gjort i ordning en halvdan lunch i brist på matlust och har tagit plats i soffan med Heffaklumpen, kuddar och filt för att avnjuta DDD och det sista avsnittet av "Huset Elliot", så upptäcker jag att det är endast 17 minuter av 55 av "Elliot" som har blivit inspelat. DÅ skriker jag. DÅ svär jag.  DÅ öser jag förbannelser över den där s****s, förb*****e, dj***a DVD-dj****n. Jag började nästan gråta av besvikelse. NU MÅSTE DISCSHOP SE TILL ATT SERIEN FINNS ATT KÖPA MED SVENSK TEXT!!!! Det är ju inte första gången som DVD:n trilskas och på något vis kände den väl på sig att stunden var laddad eftersom det var det sista avsnittet av ägarinnans Absoluta Favoritserie och den pallade inte för trycket. Den s****s, ynkliga, dj***a skräpmaskinen!! Det var den smutsiga pricken över det fula i:et och efter det tacklade jag av.

Jag hostar, ögonen kliar och rinner, näsan är däbbt och magen är körig och bullrig och gör att jag tillbringar för mycket tid på toaletten för att det ska kännas trivsamt. Jag börjar se fram emot onsdagens läkarbesök....

Fridens.

Pillris skrev igår att hon var kär.

I en valp.

Här är en (bilden snodde jag från Elins blog).

Kolla benen......

Jag är oxå kär.

I en valp.

IGEN.

Blä - vad leds jag är! Akvareller som lockbete verkar fungera för nu är jag otålig att komma iväg till SATS för utan SATS inga färger. Det ska bli skönt att träna oxå. Idag har jag int' gjort nå', men jag har lyckats hålla mig undan soffans lockrop.

Idag kom min beställda bok från "Lyssnarklubben": "Döden genom vatten" av Ruth Rendell. Jag har läst många av hennes böcker (men inte de om kommissarie Wexford) och uppskattar den psykologiska skruven i hennes berättelser. Uppläsaren Mirja Turestedt känner jag, däremot inte till.

Nu tänker jag blotta mig och bli smått pinsam. Anledningen till att jag fick sug efter akvarellfärger är (den ständigt återkommande serien) "Huset Elliot". I en scen sitter en man vid ett bord med ett bordstaffli och färglägger ett designat plagg. Han arbetade lugnt och med små rörelser och var långt ifrån mina fördomar om akvarellmålning som tar sig uttryck i utomhus, stort staffli och landskapsmålning. Jag HAR ett bordsstaffli som jag har varit såååå nära att göra mig av med eftersom jag inte kommer överens med det. Jag KAN rita tjusiga damer i 20-talsmode. Nu VILL jag lära mig akvarellteknik. Inomhus. Litet staffli. Inga landskap. Det kryper i kroppen av otålighet att få sätta igång! Risken att jag inte får samma känsla som fanns i scenen tar jag för det finns en första gång för allting.

Fridens.

PS! Varför finns inte serien att köpa med svensk text???

Elin var inte fullt så självgående idag pga trötthet och huvudvärk (det är nog en förkylning på gång). Hon tog en Ipren (som jag lade fram åt henne) och drack lite juice (som jag hällde upp åt henne). Hon åt ingenting. Hon har själv sagt att hon vet att hon mår bättre om hon äter litet, en banan åtminstone, men ibland tar tjurigheten över och resultatet blir att hon motarbetar sig själv. Suck. Det är inte lätt att vara människa.

Har ni sett filmen "The life of David Gale" med Kevin Spacey i huvudrollen? Nu har jag lyssnat färdigt på "Edward Finnigans upprättelse" och i slutet uppenbarade sig en tydlig likhet med filmen: dödsstraffsmotståndarnas iver att visa det sjuka i ett rättssystem där man avrättar människor som, i några fall, var oskyldigt dömda. Det går inte att få det ogjort. Tänkvärt. Personligen är jag kluven. Å ena sidan kan jag inse det sjuka i att döda som straff. Å andra sidan tycker jag att om man har dödat en annan människa och därmed ansett sig ha rätten att besluta om liv och död, så förtjänar man motsvarande straff.

Fridens.