Svågern visste med sig att första maj är en större helgdag i Italien än i Sverige vilket förmodligen innebär att inte mycket är öppet och igång. Med anledning av det, så bestämde vi tidigt att just torsdagen skulle bli en utflyktsfri dag; en dag med sovmorgon och hasande på tomten. Alla tyckte att det lät bra speciellt efter att ha promenerat så mycket. "En townless dag" som svågern lyckades få till det i brist på bättre ord.

Vid den gemensamma frukosten visade det sig att svågern med familj tänkte ta tåget till Florens. Lugnet stördes. Var kunde de köpa biljetter en så'n här dag? När gick tågen? Vem kunde köra de till stationen? Vem skulle ta på sig att åka och handla eftersom det inte blev gjort kvällen innan och vi hade faktiskt INGENTING att äta (det hade diskuterats i min frånvaro med resultat att de hade övertygat sig själva om att allt nog inte var stängt, trots allt)? Vi behövde dessutom tanka Fiaten och sportmonstret.

Det slutade med att hela gänget åkte först till Villa Pitiana för att köpa tågbiljetter i deras reception. Köldhålan tillhör Villa Pitiana och det var bl.a dit vi blev uppmanade att ringa i NÖDFALL eftersom vår egen reception var öppen på väldigt sporadiska tider. Det var på Villa Pitiana som vi bodde förra gången vi var i Toscana, så det skulle bli kul att se om det hade förändrats. Dessutom är det en extra slingrig väg dit med höjdskillnader som får det att slå lock för öronen!

Villa Pitiana är ett gammalt kloster som har byggts om till hotell och det är av samma iskalla och sten-ekande standard som Köldhålan. Här fanns det dock en pool som inte började användas förrän vi skulle åka hem igen. Det är ett grymt minne som Elin och kusinerna bär med sig. ;-)

Det ligger högre upp än Köldhålan och då blir utsikten därefter. Waow!

När de fått sina tågbiljetter, så körde vi de till stationen San Ellero. "Hej då, vi ses ikväll!"  Sedan var det dax att leta upp en bensinmack. Vi blev omkörda av ett stort gäng motorcyklister och när vi hittade en (obemannad) bensinmack, så visade det sig att de hade samma behov. De kryllade! Det skulle ta eeeeeevigheter innan de var färdiga (jag tror det fanns två pumpar) och dessutom STOD DE OCH RÖKTE! Vi drog därifrån innan någonting exploderade och hittade, så småningom, en annan obemannad mack med en tjock kedja + hänglås på dörren till butiken. Hm. När vi tänkte efter, så var det ingenting som hade verkat öppet. Pär bad om hjälp för att kunna förstå pumparna och sättet att betala. Det fanns en liten automat där man stoppade in en sedel (en tjuga i vårt fall) och knappade in pump-numret för att sedan skutta tillbaka till bilen och börja fylla på med diesel. Steg ett och två gick bra, men sedan blev Pär osäker på vilken sort han skulle ta (det fanns två olika diesel) och frågade en annan herre. När han väl började tanka, så fick han inte så mycket diesel som han hade betalat för - pumpen stängdes av! Jaha. Tillbaka till automaten, i med en ny tjuga, knappa in pump-nummer och skutta tillbaka till bilen. Den här gången fylldes tanken mer även om den inte blev full. När vi hade funderat en stund, så kom vi fram till att man har en begränsad tid på sig och det faktum att Pär hade tvekat första gången gjorde att vi inte fick hela mängden med diesel. Slutnotan: dj*****t dyr diesel.

Nu var det äntligen dax att åka till Coop i Pontessieve och fylla på förråden!

Tvärstängt. Heldött. Vi ringde gänget i Florens och sa att de måste äta något där eftersom vi inte kunde handla som planerat. Vi ringde svärisarna som sa att de kunde fixa bröd och ost i den by de nu befann sig. Hur skulle vi göra då?  ALLT var så himla STÄNGT. Magarna kurrade och humöret sjönk.

Vi körde först till byn Rignano, men vi fick intrycket av att en fruktansvärd pest hade utplånat befolkningen den natten. Vi körde mot Köldhålan och fortsatte förbi och en bra bit till när vi fick se en skylt om en camping med "restaurante". Halleluja! Vi parkerade och Pär gick för att kolla om det faktiskt var öppet för det verkade vara det med plural bilar på parkeringen. Han kom tillbaka och gjorde tummen upp! Det visade sig vara en stor restaurang med många bord och dukar av linne. Härligt! Elin åt tagliatell bolognese medan Pär och jag behövde något mer mättande, så vi beställde friterad kyckling med pommes frites. Det var såååå gott och efter en stund var alla på bra humör igen. Det kom ett större sällskap (tyskar?) varav en var en tonårskille i knälånga hawaii-shorts och barfota. Han fick faktiskt inte komma in förrän han hade tagit på sig strumpor och skor! Det gillade jag för det måste finnas gränser för slapp semesterklädsel. Bland det äckligaste jag vet är när folk kommer in i mataffärer iklädda endast bikini eller badbyxor. Usch!

När vi kom tillbaka till Köldhålan var svärisarna redan där och vi satt utomhus och fikade. På en av stolarna såg jag att det låg ett foster av en fågelunge!

Svalorna hade ett bo under taket ovanför ytterdörren. Vi trodde att den kanske hade ramlat ur. Det var så sorgligt! När vi senare samma dag hittade ännu ett foster, så började vi misstänka att någon elak gök hade flyttat in hos svalorna och helt enkelt knuffat ut ungarna. Dumma gök! >:-(

Så här såg infarten till Köldhålan ut. Inbjudande, eller hur? Eftersom vi inte gjorde någon utflykt till något super-historiskt mål den här dagen, så tänker jag berätta litet om själva hotellet.

Det här är skylten utanför Pärs, Elins och min lägenhet. Man kom in i ett stort rum med två extrsängar, bord med fyra stolar och ett par rottingfåtöljer. Köket bestod av en bardisk, diskbänk, kylskåp och spis med en elplatta och tre gaslågor. Tre höga trappsteg av sten ledde upp till ett rymligt sovrum och ett yttepytte badrum. Behöver jag tala om att jag och mina knän kom att avsky dessa tre trappsteg? Elin och jag sov i sovrummet eftersom Elin inte ville sova ensam i det stora rummet och jag inte klarar av bristen på kvalitén som brukar vara när det gäller extrasängar. Vattnet värmdes med hjälp av gas och det tog tiiiiiid innan det blev varmt, men i gengäld blev vattnet skållhett. Duschen. Håhåjaja. Det var inte en dusch att stå i och njuta av en uppfriskande tvätt efter en lång dag i Florens, om jag säger så. Den stod längst in i hörnet och var ca 60x60 cm. Två av väggarna utgjordes av badrummets kakelklädda väggar och de övriga två av skjutdörrar. Om jag hade varit några kilo tjockare, så hade jag, banne mig, inte kommit in där! När man väl kommit på plats, så gled skjutdörrarna INTE på väloljade kullager. Ett lätt ryck fick de i rörelse samtidigt som det regnade puts eller damm (?) över en + att dörren hoppade ur glidskenan. Själva duschen bestod av ett munstycke som satt fast i väggen the American way. De små hålen var igengrodda och vattnet kom i täta, men ändock spridda, skurar. Det varma vattnet kom och gick vilket ledde till följande utrop: "Ooo - kallt!" tätt följt av "Ajajajaj - varmt!!". För att undvika att bli nedkyld alternativt skållad, så tog man, relexmässigt, ett steg framåt och slog näsan i skjutdörren som, ibland, hoppade ur skenan. Duschkabinen utgjorde en hälsofara!

Den här sidobyggnaden användes som förråd av bl.a städerskorna. När vi kom på lördagen fanns en toalettrulle i varje lägenhet; EN rulle för TRE personer EN HEL vecka. Pär lyckades flirta till sig fler längre fram, men av receptionisten fick han veta att det är meningen att man ska köpa själv om man behöver mer än den enda rullen. Jaha och var fanns den informationen?

Resten av dagen satt jag och läste. Vi hade köpt godis på campingen som Elin och knaprade på eftersom vi visste att det inte skulle bli någon egentlig middag. Florens-gänget kom inte tillbaka förrän vid 20-tiden. Det tåg de hade tänkt åka tillbaka med och som, enligt informationen på stationen, gick varje dag gick, mycket riktigt, VARJE dag, "...men inte idag." som en (sällsynt) vänlig italiensk dam kunde upplysa svärfar om.

Mitt tips: ÅK INTE TILL ITALIEN DEN FÖRSTA MAJ!

Pär har tagit fotona.

Mer i morgon och det blir det sista reportaget!

Här går det allt annat än undan, knappt styrfart. Redan igår bestämde jag mig för att inte pressa mig själv utan jag ska låta tröttheten ta den tid den behöver. Det är dessutom inte den sortens trötthet som blir lindrigare av att t.ex promenera. Det är bara att konstatera: att åka utomlands och dessutom under pollensäsongen, tar på krafterna. Jag känner mig inte det minsta utvilad även om jag inte är sliten och deppig som efter den förra resan.

Jag har nyss tagit en välbehövlig dusch och ska smörja in mig ordentligt. Sedan ska jag stryka några skjortor åt Pär samtidigt som jag lyssnar på "Kicki & Lasse" som faktiskt är ganska bra. Senare i eftermiddag ska jag möta Pär vid Konsum och veckohandla.

Ciao.