Vid det här laget hade i alla fall jag vant mig vid det, milt uttryckt, svala sovrummet och började klä mig som man gör när man sover i sovsäck: mindre kläder vilket faktiskt inte gör att man fryser utan värmer. Så fort jag klev ur sängen på morgonen, så byltade jag på mig i vanlig ordning. En av Florens-dagarna köpte jag en paschmina-sjal i 100% kashmir (klart lila färg) som jag, sedan dess, hade lindad runt halsen och som fungerade väldigt bra som värmare.

Den här dagen åkte vi till en by som heter Colle di Vall d'Elsa (Kullen i Elsas dal och Elsa är, i det här fallet, en flod).

Ännu en gång dessa härligt slingriga vägar som tog oss allt högre upp. Vi kom dit tidigt på förmiddagen och affärer och restauranger hade fortfarande inte öppnat. Det var inte mycket folk ute över huvud taget, men det var bara skönt som omväxling till Florens!

Om jag ska vara helt ärlig, så fattade jag aldrig om varför vi åkte dit. :-P

Det fanns ingen speciell sevärdhet. Det är alltid kul att se sig omkring, så det spelar egentligen ingen roll!

Trånga gator utan trottarer och bristen på trafik berodde förmodligen på tidpunkten på dagen.

Ooooo......spännande! Efter att Pär tagit den här bilden, så fick han kasta sig in bakom lastbilen.

En av Toscanas specialiteter är keramik. I den här byn fanns en liten affär kombinerad med verkstad som sålde bl.a dessa små skyltar. "Attenti alla cavia!" - "Varning för marsvin!". När jag fick syn på den, så började jag tjoa på Pär och nästan hoppa upp och ned av förtjusning: DEN VAR ETT ABSOLUT MÅSTE! Elin höll självklart med. PÄR HÖLL MED och när HAN håller med, så är det bevis nog på det nödvändiga i inköpet! Det var dessutom den sista marsvins-varianten. Det fanns även med kanin, hund, katt och till och med sköldpadda! Vi ska hänga den vid ytterdörren, så att den syns direkt när man kommer in. Då vet alla inbjudna att vi inte är att leka med. Det som är lurigt med skylten är att det inte avslöjas ANTALET marsvin som finns här...... Moahahaha!!!

En annan specialitet är glas och kristall. Svågern och jag gick in i en affär, återigen kombinerad med verkstad. Svågern frågade hur lång tid det tog att göra det kristallfat som stod på en hylla. Han fick svaret att fabriken gör själva formen, men att konstnären själv sedan gör mönster, gravyr och putsar på ungefär 4 timmar. Efter det var svågern fast i konversationen medan jag kunde kika runt utan att köpa något (hur 17 skulle vi få hem något så'nt?!) och sedan gick ut till de andra.

Av samtalet framgick att konstnären använder sig av en speciell grön putsduk som tillverkas i Sverige! Kul!

Kaktusar.

Med MASSOR av taggar.

Ajaj!

Bra skydd mot tjuvar och andra oinbjudna?

Skylten satt på en byggställning som var uppställd tvärs över en av de smala gatorna, från vägg till vägg mellan två hus. Man måste tydligen använda hjälm, sele, handskar och ordentliga arbetsskor.

Vid det här laget hade lunch-restaurangerna precis öppnat och vi var de första gästerna. Olika pastarätter som var ganska stora i portionerna, men som ändå räknades som förrätter. Italienarna äter mycket och många rätter!

Efteråt fick vi veta att svärisarna bjöd på denna lunch eftersom det var Valborgsmässoafton och deras 50-åriga förlovningsdag. 50år! Inget att fnysa åt precis. Svärmor uttryckte det som att de hade hållit ihop i ett halvt sekel. Visserligen låter 50 år oxå mycket, men ett halvt sekel låter betydligt mer! Ju mer vi tänkte på det, desto mer skrattade vi! Jag gillar dem! :-D

Det var bestämt vi skulle åka till Siena igen för att göra ett nytt försök på Palazzo Publico som var stängt den förra gången vi var där. Mot Siena! Ju närmare vi kom målet desto oftare körde vi fel. Ett tag kändes det som att köra i Göteborg med alla enkelriktade gator där man kan SE målet, men man når aldrig fram. Fiaten hittade en plats direkt. Grrrr! Jag orkar inte skriva om alla svängar, svordomar, tutningar från irriterade infödingar och rundkörningar utan gör det hela kort: vi letade parkering i närmare 45 minuter innan ett Otroligt Vänligt Holländskt Par förbarmade sig över oss och gav oss sin lucka eftersom de själv skulle åka. Jag har alltid gillat Holland och holländare och tyckte att vi skulle fixa t-shirts med texten: "I like Dutch!". Det verkar glatt och trevligt, men vid det här laget var Elin och jag så trötta och irriterade och hade för länge sedan föreslagit att vi skulle ge upp, speciellt som vi hade tänkt handla på vägen hem. "Så kan man inte göra." tyckte Pär. Trött, hungrig, ont, mensvärk och jag trodde inte att vi skulle bli borta så länge så jag hade varken mensskydd eller värktabletter med mig. Elin och jag gick sist och muttrade och undrade om det här d*****a muséet var så s****s speciellt. Det var i alla fall öppet. Skit oxå! När jag klev in den första salen och möttes av ÄNNU en målning av madonna med tjock bäbis, så gick den sista luften ur mig. Jag bad Pär att fråga om någon av de andra ville åka tidigare. Vi behövde inte åka allihop eftersom vi hade två bilar. Nixpix, de ville vara kvar till halv 19 (då var klockan nästan 16). Jag vet inte precis vad Pär sa till de övriga, men OM han talade om hur dåligt jag mådde och varför, så tycker jag att deras reaktion var självisk.

När vi kom ut därifrån hade jag så ont att jag grät. Solglasögonen fyllde en dubbel funktion. :-P  Vi hittade ett apotek som sålde mensskydd och sedan hittade vi en toalett. Det kostade 50 cent som jag dunkade in i myntinkastet eftersom det inte fanns någon personal. Jag låste in mig i ett av båsen och tog min lilla tid och grät en skvätt. På väg ut möttes jag av en fet och ofräsch italienare med en cigarett i mungipan som inte vill släppa ut mig för han ansåg att jag hade smitit in. "I have already paid!" sa jag. Han förstod väl inte engelska utan gestikulerade och pekade på myntinkastet och räckte fram en öppen hand för att ta emot ytterligare 50 cent. F-n heller! "I - HAVE- ALREADY- PAID!!!"  skrek jag. Jag skrek faktiskt! Om jag inte hade haft solglasögonen på mig för att dölja mina röda ögon, så hade jag blängt på honom, så att han hade fått mardrömmar ett helt år framåt. Han resignerade och viftade iväg mig. Vad skönt det var! Jag borde tacka honom för att han fanns tillgänglig när jag behövde avreagera mig! Pär och Elin som väntade utanför kunde berätta att italienaren hade gapat och skrikit om "carabineri" (en halv-militär polis) förmodligen för att han trodde att jag smitit in. Hur skulle jag ha kunnat göra det - det var en betalspärr! Det handlade om 50 CENT (5 svenska spänn). Härreguuud! "I am only waiting." hade Pär sagt, men den engelskan nådde väl inte heller fram. Nu hade jag något gemensamt med min svärfar som nästan hamnade i slagsmål på Uffizierna. Livat värre!

Medan vi inväntade det övriga sällskapet, så strosade Elin och jag omkring bland torgstånden och hon köpte två par solglasögon. Sedan åkte vi ÄNTLIGEN tillbaka till Köldhålan!

Pär har tagit alla foton.

Mer i morgon!

Det var Dragariel som kommit på att det kan vara pollensäsongen som tröttar. Visst, blir jag trött av allergimedicinen, men själva allergin är oxå tuff för kroppen. Jag sov i soffan i två timmar och är fortfarande trött och mosig. Varken skulderbladet eller handen är så mycket bättre dem heller och idag har jag bara vilat, både bokstavligt och bildligt. Pär och jag byter uppgifter idag: jag diskar och han städar hos gullegrisarna.

Det är så himla mysigt att vara hemma hos marsvinen igen med alla deras ljud!!

Nu har jag hittat ett foto av mig själv, tagen i Italien som definitivt INTE är smickrande på något sätt. Den ska jag klistra in i min points-kalender som "före-bild" samt som avskräckande exempel. Jag fullkomligen AVSKYR att se mig själv på bild och det gjorde jag även innan jag tjockade på mig. Blä!

Min syster Lajla ringde i förrgår. Hon har fått göra om operationen från september förra året. Hennes fot är snedställd till följd av reumatism och i september skulle de operera in en skruv nerifrån hälen och upp i benet. Hon hade diskuterat det här med kirurgen. Kvällen innan talar kirurgen om att de inte har tillgång till den sortens skruvar utan kommer att använda spikar i stället. Operationen genomfördes, men hon har haft enorma problem sedan dess. Precis innan vi åkte till Italien ringde hon och sa att hon hade fått göra om operationen med en annan kirurg. Den här gången användes skruv. Kirurgen kunde även tala om att det inte hade förekommit NÅGON FORM AV LÄKNING efter det första ingreppet utan det hade endast bildats vad de kallar för reumatisk vävnad. Skandal! Redan efter den första operationen tyckte både Siw och jag att hon skulle anmäla den första kirurgen, men jag vet inte om hon kom så långt. Allt det här ledde till att hon blev deprimerad och tappade livslusten och där hon nu ligger har hon fått prata med en terapeut (för första gången i sitt liv) och hon lätt pigg och sade att det började ljusna. Mitt förtroende för vården minskar.

Ciao.