......låg jag faktiskt och sov sedan två timmar tillbaka efter en lååååång dag.

Lördagen den 26 april steg vi upp klockan 3 på natten. Uääää..... Knappt fyra timmars sömn som stördes av resfebern. Halvvägs till Arlanda började det ljusna. Vi parkerade på långtidsparkeringen och fick åka buss till terminalen. Resten av gänget kom strax efter. Vi checkade in och gick igenom alla kontroller och när de röntgade mitt handbagage, så var det något som fångade intresset. Det var INTE mina mediciner. Jag TROR att det var kanten på en påse med tuggummi som syntes. Möjligen. Kanske. Eventuellt. Jag som hade funderat på att ta med mig en av mina engångsskalpeller som jag vässar pennor med......

Planet blev 15 minuter försenat (MINUTER och INTE timmar!) på grund av att piloten hade parkerat vid fel gate. :-P  Baggis! Vi flög med Sterling och de är i färd med att byta ut sortimentet i sin försäljning och som "tröst" bjöd de på en macka och valfri dryck. Man tackar! Det tog två timmar och fyrtio minuter och förutom att vi flög i dagsljus den här gången, så var vädret fantastiskt och vi fick se de snötäckta alperna i solsken. Mäktigt!

Vi hade, naturligtvis, reserverat två hyrbilar och det visade sig vara en Fiat och en Alfa Romeo. Rena, rama racer-bilen!

Vi norpade åt oss värstingbilen som visade sig vara så pass ny att en del plast satt kvar på delar av inredningen. Eftersom den inte var helt inkörd, så blev åkturerna, bitvis, ryckiga, så nu har har väl uppdaterat min whip-lash-skada. Märket är snyggt i alla fall.

Planet hade landat på A Vespucci ("Var det han som uppfann Vespan?") och körde in mot centrala Florens. Förra gången hittade vi ett parkerings-garage, Beccaria, som låg väldigt bra till; det var lätt att hitta dit och det var ca 15 minuters gångväg till sevärdheterna. Vi hade glömt/förträngt att det var lätt att köra dit EFTER X ANTAL GÅNGER, men definitivt inte på första försöket..... Efter några felkörningar och ännu fler "Jag känner faktiskt  igen mig!", så lyckades vi snirkla oss in i filen mot infarten till garaget för att upptäcka att det var kö. Det var fullbelagt. Innan vi hade hunnit backa ut därifrån hade fler bilar förlängt nämnda kö bakom oss. Det var en lördag, så det var väl inte så konstigt om det var mycket folk och garaget är inte stort. Det fungerade som så, att det fanns två filer med varsin biljett-bom. Varje gång som två bilar hade kört ut från garaget, så släpptes två bilar in. Vi hade så pass med flyt att vi kom in samtidigt och då gällde det bara att hitta dessa två lediga platser..... Längst ned, längst in i ena hörnet ligger en toalett med tre "bås" (den här gången var en av toaletterna ur funktion varje gång vi var där). Det är ordentliga dörrar som går att låsa för så mycket privatliv som möjligt, så varför låser då inte de italienska herrarna toalettdörren? Vid två tillfällen kom jag skuttande och var hemskt kissnödig och slet upp den dörr som signalerade ledigt bara för att finna en väldigt förvånad italiensk herre som utförde sina naturbehov. "Ooops...sorry!" följt av "Varför låser du inte ditt p***o???"

Det här är en typisk gata i Florens - enkelriktad, bilar tätt parkerade (det är en fördel att ha en yttepytte bil där och inte ett sportmonster som Alfa Romeo) och trottoarer som var 30-40 centimeter breda. Mitt i allt detta kan det vara en busshållplats! Att det är trångt är inget skäl att sänka farten och det är en fördel om portgångarna ligger tätt, så att man kan kasta sig in där när bilarna kommer brakande. Vi fick alltid gå i gåsmarsch vilket inte är så kul om man vill prata. Promenader uppmuntras över huvud taget inte och är ofta förenat med livsfara.

Den här första eftermiddagen åt vi en gemensam pizza-lunch och sedan strosade vi fritt. Åt lite glass. På vägen till hotellet, så handlade vi på en stor Coop (det finns faktiskt en italiensk variant av Coop och det har sina fördelar) i Pontassieve öster om Florens. Den här affären utnyttjade vi även på förra resan.

"Casa S. Agnese" hette själva hotellet som bestod av ett större stenhus och ett mindre. Det större var uppdelat i 6 lägenheter och vårt gäng rumsterade i de tre som låg på markplan. Det fanns vissa likheter med Villa Pitiana där vi bodde för tre år sedan: sten, sten, sten, uselt utrustat och svinkallt. Tack vare att vi var ett större sällskap, så kunde vi plocka ihop diverse köksattiraljer från alla våra lägenheter för att äta gemensamt inne hos svärisarna som bodde i "mitten". När vi kom fram var det nog inte mer än +10-12 grader inomhus och det är ingen överdrift! Det var lågsäsong och hade väl stått tomt större delen av vintern. Ingen värme i elementen av just den anledningen och att vi inte betalade för det. Allt var rått och fuktigt och luktade unket. Elin, Pär och jag hade ett stort rum med bardisk och kokvrå, bord, stolar och två extrasängar, ett sovrum med dubbel-säng samt ett badrum. Elin ville inte sova själv i stora rummet, så hon och jag tog dubbel-sängen.

Vi plockade ihop bröd, parma-skinka, grönsaker frukt och ost till ett lätt kvällsmål som vi åt utomhus. Vi hade tillgång till (otroligt skitiga) plastmöbler och det fanns underlägg som vi kunde gömma det mesta av borden under. Då blev jag trött. Så fruktansvärt trött. Deppig och stel med värk lite överallt. Klockan var inte ens 20 när jag gick och lade mig i den kallfuktiga sängen i det råkalla sovrummet. Jag sov i mjukisbyxor, t-shirt, två par strumpor och munkjacka. Lakan, filt och överkast. Jag svimmade av och vaknade inte förrän vid 4-tiden för att gå på toaletten. Nästa morgon hade jag OOOOONT i knäna och höften av den enkla anledningen att det var så s****s kallt!

Det här är utsikten från ytterdörren. En gammal plog och, i fjärran, en borg (borgen visade sig vara väldigt privat med en skit-sur hund utanför som såg till att ingen obehörig vågade sig fram. Allt enligt svärisarna som försökte sig på ett besök.).

Pär har tagit alla foton utom Alfa-Romeo-märket som Elin fotade.

Mer i morgon!

Natti, natti.

Nu är vi hemma igen!

Mitt gamla vanliga kök med min dator som har fått en ny musmatta med ett motiv av Botticelli.

Grisarna är hemma igen och har fått "Välkommen-hem-broccoli". Det hörs kluckanden från dem, rassel från vatten flaskan och prassel från höet. SÅ JAG HAR SAKNAT DEM!

Ögonen går i kors dels för att allergin är igång och dels för att jag har varit vaken i 13 timmar nu och det börjar kännas, men jag återkommer med MASSOR ATT SKRIVA OM och MÅNGA foton.

Tack för alla kommentarer - det värmer att jag har varit i alla fall lite saknad.

Ciao, bloggers!