Lotta fick flytta ned en våning till Maggan och Nåna. Det gick knappt att sitta här inne med deras ihärdiga gnissel och tokrusningar! Nu är det lugnt igen. Peppar, peppar.....

Delmålet var Elins möte med skolkuratorn. Jag var med. Hon var ganska bra att prata med. Det var ett tag som jag undrade om vi var inne på fel spår för kuratorn pratade väldigt mycket om hur vi har det hemma med tanke på att jag är sjukskriven och periodvis mår uruselt. I samband med det, så föreslog hon familjesamtal hos BUP. Min negativa reaktion var pinsamt tydlig, men jag tog det lugnt och väntade på att vi skulle komma in på den egentliga orsaken till mötet: att Elin mår dåligt av skolmiljön. När vi väl kom in på ämnet och hon frågade vad det är VI behöver för att det ska fungera bättre, så fick jag äntligen möjlighet att framföra min åsikt om att det är studiero; mindre grupper, avskilda rum e.dy (vi kan knappast veta vad de kan göra rent praktiskt). Jag påpekade och framhärdade att vi INTE har behov eller hjälp av samtal (den negativa BUP-reaktionen). Det skulle vara Elin ensam då, för att få en chans att ventilera sådant som inte vill/inte kan prata med Pär och mig om eller att få gnälla av sig om sina "pinsamma och jobbiga päron". Elin ska träffa kuratorn på måndag igen och den gången går hon dit själv.

Träning: det körde ihop sig när jag skulle iväg till kuratorn, så promenaden dit blev rask i 15 minuter. Efter mötet tog jag en omväg hem och gick i normalare tempo i 25 minuter. Skönt!

Burstädning igen. Nåna är speciell på många vis. När jag städar den nedre buren, så sätter jag upp "staket" för annars finns det vissa grisar som hoppar in i buren innan jag är färdig..... Nåna sitter alltid på samma ställe på andra sidan "staketet" och väntar på att jag ska bli färdig. Hon hittar kanske ett höstrå som hon tuggar på för att få tiden att gå och varje gång jag tittar till henne, för det kan jag inte låta bli, så tittar hon tillbaka med sina otroligt snälla och tålmodiga ögon. När jag har kommit så långt som att jag börjar lägga in nytt spån, så har hon lärt sig att det inte är långt kvar och står och stirrar på mig och höstrået är glömt. Hon är först in.

Lotta är friskförklarad, så till vida att hon kommer att få vara med sina kompisar även nattetid med start i natt. Hon har två doser av antibiotika kvar innan medicineringen är avslutad, men Critical Care behövs nog inte mer den här gången. Redan den första dagen som Lotta fick vara med de andra, så har Lillan varit makalöst tjattrig; det gnisslas, pips, hackas tänder och diskuteras i det oändliga. Antingen har hon massor att berätta om vad som har försiggått medan Lotta bodde ensam eller så är hon sur för att syrran ät tillbaka igen ELLER så har hon saknat att ha Lotta att små-tjafsa med.

Idag kom intyget från FK. Waow.